Alternativa lösningar till hundproblem

Igår jobbade Mannen med några olika problem och jag tänkte ta upp några tankar jag hade kring gårdagens TV program.

Det första fallet var två pomeranianer som hade seprationsångest. Som vanligt berodde det på att dessa hade tagit över ledarskapet. Det är otroligt vilka maktkamper som ständigt råder i alla hem Mannen hälsar på hos. Det är ett under att folk orkar ha hund om man skall behöva kämpa så väldigt för att ta och behålla makten. Beteendet skulle straffas bort. Mannen alfarullade (vände upp och ner på hunden och placerade den med ryggen mot marken) den ena dvärgspetsen (!) och höll sedan två fingrar mot dess hals. De här fingrarna skall symbolisera hur tiken använder sina tänder mot sin valp. Hunden skulle ligga där och visa passiv underkastelse. Mannen har några ledord som förklarar beteenden (dominant, tagit över ledarskapet) och några rekommendationer som löser alla problem (ledarskap, underkastelse, "powerwalk", vilket innebär att stryplänken sätts precis bakom öronen).

(De fick dessutom skäll för att de klappade hundarna med en smekande rörelse, som man klappar en katt. Det är verkligen en myt att hundar vill bli dunkade gula och blå! Det är klart att de vill bli klappade som en katt, vem vill inte det? Jag klappar till exempel min kakadua på just det sättet, kliar honom bakom öronen och i nacken och han fullkomligt älskar det!)

Mannen tar med andra ord och behandlar symtomet hos hundarna.

Vad jag, som TV-tittare, såg var två hundar som var oerhört stressade, troligtvis väldigt understimulerade och jag är fullkomligt övertygad om att de inte på något sätt tränats att vara ensamma, utan att man bara utgick ifrån att det skulle lösa sig av sig själv, särskilt när de köpte hund två som sällskap åt den första hunden.

Jag hade velat se vad som hände om de tog itu med varför detta problem uppstått och försöka jobba med det mer långsiktigt. Jag är nämligen fullständigt övertygad om att det som skedde i programmet enbart gav tillfälliga lösningar. Stress och ångest plockar man inte bort så lätt.

Ensamhetsträning kan man börja med i ett rum, att lämna hunden bakom till exempel ett kompostgaller mellan två rum. Lämna hunden och kom genast tillbaka, utöka avståndet, men sluta öka det om du märker oro hos hunden. Det handlar om att detta skall ske i små små steg. Säg till exempel "Matte kommer snart" i en neutral röst. Det är oerhört viktigt att du inte ömkar hunden. Gör alltid detta, oavsett hur länge du blir borta. Om du redan har en sådan fras, men en hund som tycker att det är jobbigt. BYT DÅ FRAS!

När hunden klarar av att du lämnar den, men syns kan du gå över till att gå bakom ett hörn. OBS! Det är jätteviktigt att även detta görs i små steg. När detta fungerar kan du lägga ett lakan över kompostgallret, men fortfarande upprepa det hela. Använd därefter en dörr, stäng och öppna genast. Det är väldigt viktigt att tänka på att om hunden går upp i stress igen när dörren kommer in, så har du gått för fort fram.

Om du har en hund som ständigt är med dig, även till exempel på toaletten, så får detta ingå i träningen.

Har man en hund som har stor ångest över ensamhet måste träningen naturligtvis vara mer uppdelad och kommer att ta längre tid än om du har en valp som du skall lära från början. Stegen kan däremot vara de samma, men tiden på varje steg olika.

Även små hundar vill aktivera sig. Om de gamla traditionella hundaktiviteterna inte lockar, finns det en rad nya roliga sätt att träna hund. Agility känner de flesta till. Freestyle är minst lika kul. Det handlar om att göra ett ganska fritt lydnadsprogram, fast till musik. Slutresultatet blir en show, med passande kostymer och allt. Det är oerhört kul att både titta på och göra, ta chansen om du får.

En annan ny tränings och tävlingsform är Rallylydnad som beskriv som ett mellanting mellan lydnad och agility. På olika plaster skall olika moment utföras. I denna lydnadsform behöver man inte heller träna bort belöningarna, utan kan belöna precis hur mycket som helst. Det viktiga är att man har roligt tillsammans.

Kantarellsök är en annan rolig aktivitet, som verkligen förenar nytta med nöje. Att vara i skogen tillsammans, att samarbeta och att förhoppningvis komma hem med en korg svamp. Kan det bli mycket bättre? Dessutom finns svamparna i skogen från midsommar till november, så det finns gott om träningschanser.

Det andra inslaget i programmet som jag vill kommentera i Mannens program var ett inslag om ett par som hade en grosser schweizer sennenhund. Mannen var väldigt noga med att lägga vikt på att problemen härstammade från hundens tid som valp. Han hade varit minst i kullen. Den typen av valpar stöttes enligt Mannen bort av sina mödrar. Nu hade paret klemat bort hunden och dessa två saker gjorde att hunden betedde sig som den gjorde.

Jag har inte varit med om att en minsting har petats bort, däremot är tiken duktig på att känna när det är fel på en valp och petar därför bort den. I den kull jag själv fött upp var det minstingen som var tuffast, och just detta har jag sett i många kullar som jag har haft glädjen att följa. Tikarna har i dessa kullar inte haft några som helst tendenser att gå på storleken.

Problemet som ägarna hade var att hunden vaktade matskålen, och om jag hade bott där hade jag också gjort det kan jag meddela. Hunden fick inte vara i fred när den åt. De klappade på den och störde den på en massa olika sätt. Jag är helt övertygad om att detta problem skulle ha försvunnit av sig själv om de bara låtit den vara ifred.

Men i detta gammalmodiga TV-program så är vaktning av skålen ett tecken på dominans och att ledarskapet har tagits över, och då måste de råda bot på detta med ännu mer dominans och aggression.

Något som var intressant var att paret redan hade arbetat med dessa metoder, eftersom de sett programmet på TV, men det som hände var att det bara blev värre, och det var då Mannen i egen hög person kallades in. Mannen konstaterade att det inte var något fel på metoden, men på deras energi. Annars var det bra. Upp med halsbandet bakom öronen så löses alla problem!

Denna träningsmetod måste jag verkligen varna för ordentligt. Hunden är som allra ömtåligast just på detta ställe. Det är med andra ord mycket lätt att skada en hund om man gör på detta sätt. Smärtan liknas vid migrän och hunden är alltså paralyserad av smärta. Det är därför vi ser snabba resutat och en passiv hund som genast går att tukta. Vill vi åsamka hunden denna smärta? Själv lider jag av migrän och önskar inte denna outhärdliga smärta ens till min värsta fiende, och då absolut inte till mina hundar.

Jag ser resursförsvar, som man kan kalla detta för, och morrande och tandvisning, som ett tecken på relationsproblem. Ett sådant kan man knappast lösa med aggression och smärta. Det viktigaste här är att ta varningssignalen på allvar och att se den som en väckarklocka om att något är fel. Om din hund morrar åt dig (och det inte är till exempel ett lekmorr) så talar hunden om något i stil med "jag litar inte på dig, håll avstånd!". Det vi bör göra då är inte att minska avståndet och tränga oss på, eftersom det kommer leda till en eskalering av problemet (vilket förövrigt hade hänt paret i TV inslaget). Nej, vi bör visa hunden respekt. Det är ok att äta mat utan att vi skall ta skålen ifrån hunden eller stå och klappa på den! Om vi låter den vara kommer den inte längre ha en anledning att vakta maten. Vi kan faktiskt även gå förbi och kasta en bit köttbulle eller något annat i hundens riktning, för att ytterligare visa att vi inte är något hot.

Men skall vi inte kunna ta ifrån hunden saker? Jo, absolut! Men om vi inte skapar ett problem och gör det värre, så kommer det inte vara några som helst problem att ta det vi sedan behöver, eftersom hunden då har förtroende för oss. På 99 procent av de hundar jag jobbat med som har haft detta problem så har vi löst det just på detta sätt, utan några som helst problem. Den sista procenten har jag tagit till andra metoder, men absolut inte våld och bestraffning. Detta ökar som sagt var bara problemet.

För att ytterligare stärka relationen med hunden rekommenderar jag samma saker som ovan. Mannen i fråga lade till drag, eftersom det var en draghund. Det håller jag helt med om. Hundar mår bra av att få göra det som de är avlade och specialiserade att göra. Men den här hunden blev mycket rädd för att ha något släpande efter sig, något som är vanligt. Även dragning skall ske stegvis! Inte tvingas på en rädd hund!

Dagens tips!

1. Tro inte på allt ni ser i TV!

2. Det finns snabba lösningar på vissa problem, men långt ifrån alla!

3. Läs "Skjut inte hunden!" av Karen Pryor

Och glöm inte:

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Vi tänjer gränserna!

Uppfostringsprogram är trenden i TV. Först var det barn som skulle uppfostras, därefter blev det hundar. Som vanligt är det ifrån USA och England TV-programmen kommer, där man har en annan syn på både barn och hundar. I Sverige har vi en väldigt stark lagstiftning när det gäller barn (även om den dessvärre inte alltid efterlevs), djuren har inte lika starka rättigheter, men i internationell jämförelse tror jag att vi i Sverige har kommit ganska långt.

Det står till exempel, på regeringskansliets hemsida om hund och katt:

"Enligt de grundläggande bestämmelserna i djurskyddslagen ska djur behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom."

och att:

"Enligt djurskyddslagen är det förbjudet att överanstränga djur och att slå dem. Det är också förbjudet att hålla dem bundna på ett sådant sätt att det är plågsamt för dem. Om någon bryter mot det kan personen dömas till böter eller fängelse för brott mot djurskyddslagen eller för djurplågeri enligt brottsbalken."

Båda dessa ställen i djurskyddslagen måste tolkas som att fysisk bestraffning inte är förenligt med svensk lag. Vi får inte utsätta dem för onödigt lidande och vi får inte slå dem. Stryplänkar, stackel och el borde med andra ord vara onödigt lidande, eftersom dessa på intet sätt är nödvändiga i hundhållningen eller i hundträningen.

Enligt svensk lag är det sedan 1970-talet förbjudet med barnaga. När jag var liten lärde vi oss numret till BRIS i skolan och vi blev uppmanade att anmäla våra föräldrar om de gjorde något som inte var tillåtet. Min mamma bad mig att berätta om jag skulle hamna i skamvrån eller om något annat kränkande skulle hända.

För ett par år sedan pratades det väldigt mycket om "curling-föräldrar", det vill säga där man sopade bort alla hinder så att barnet hade det så lätt som möjligt. Något i stil med den trend med "fri uppfostran" som kom som svar på agan.

Nu vänder trenden igen, och skamvrån, eller "tajm out" som det kallas, plockas in igen. Enligt ett uppslagsverk på nätet:

"Skamvrå är en uppfostringsmetod där en person med oönskat beteende placeras i ett hörn under en bestämd tidsperiod. Metoden har varit spridd i både hem- och skolmiljö, men har åtminstone i Sverige blivit allt mindre vanlig.
En annan teknik är "time out", som lanserats av amerikanska pedagoger under senare tid och som blivit känd i Sverige bland annat genom de så kallade nanny-programmen på TV. I denna metod placeras ett barn på en särskild plats under en kort period och syftet är då att hindra att en konflikt eskalerar eller att avsluta aggressivt beteende. En tumregel för tidslängden i minuter är fem gånger barnets ålder i år.

Syftet med "time-out" och skamvrå är således annorlunda: Time out syftar till att dämpa en konflikt och ge såväl föräldrar som barn en andhämtningspaus, medan skamvrå är en traditionell bestraffningsform där syftet är att barnet skall uppleva obehag av att behöva vara i hörnet."

Jag har mycket svårt att se någon skillnad av att stå i ett hörn eller sitta på ett trappsteg. Straffet ligger inte i att man står i ett hörn, utan just att man plockas bort från situationen och sätts på en bestämd plats. Det är utan tvekan bestraffade barn jag ser sitta på trappsteg för stygga ("naughty stairs") och stolar för stygga ("naughty steps").

På en debattsida läser jag följande tankar kring detta:

"Jag blir chockad över hur man kan ens tänka tanken på att sätta sitt barn i skamvrån. Att bestraffa!
Vad är du för en perfekt förälder som anser dig ha rätten att kränka en annan människa med bestraffning?
Är det att visa kärlek - att bestraffa med skamvrå?
Jag är chockad!"

"Jag är ingen perfekt människa på något sätt, men jag försöker att göra mitt bästa för mina barn. Precis som du. Men det verkar som att vi har olika metoder för det. Jag ser inte en "skamvrå" eller skulle jag kanske ha skrivit "time-out" som en bestraffning, utan snarare som ett konkret sätt för barn att få tid att fundera på vad som är rätt och fel. Jag tror att tydliga regler skapar trygghet hos barn. Hur man sedan sätter regler är olika i olika familjer."

I Aftonbladet skrev Terri Eriksson:
"Nu tittar vi på Supernanny som tar i med hårdhandskarna och visar både föräldrar och barn var skåpet ska stå. In i skamvrån. Ta favoritleksakerna om han skriker. Låt henne gråta sig till sömns. Den man älskar sätter man gränser för. Den man älskar agar man. Satsa på allt utom dialog.
Hallå Sverige! Hur i all världen hände detta? När blev aga, skamvrå och bestraffningar trendigt? Det var det här våra föräldrar kämpade för att få bort för att istället lyfta fram en humanare syn på barn."

Med hjälp av utländska TV-program tänjer vi på våra gränser. Det som tidigare varit otänkbart, eller åtminstone omöjligt att stå för, har nu legitimerats. Bestraffningarna trappas på detta sätt upp. Skamvrån ena dagen, en omskakning nästa, en dask i baken den tredje och en smäll på käften den fjärde. "Lite stryk har aldrig någon tagit skada av!" Ett extremt osant påstående.

När det gäller hundar är det precis samma sak. I TV visas stackel, som i Sverige är olagligt att använda (med hänvisning till djurskyddslagen), men lagligt att sälja. Sannolikheten att försäljningen och användandet av stackel kommer öka är ganska uppenbar. Folk som inte hade någon aning om att dessa fanns, ser dem och efterfrågar dem. Efterfrågan skapar produkter hos handlarna och så är upptrappningen igång.

I TV-programmen används även elhalsband. Dessa är förbjudna att använda i Sverige, men förekommer relativt flitigt inom vissa kretsar. Vi har väldigt öppna gränser, att köpa ett sådant halsband från USA är definitivtinte svårt. Det vi ser i TV vill vi gärna ha. Uppmanas vi att göra på ett sätt så gör vi det gärna. Enligt psykologiska experiment kunde man få folk att ge kraftiga elektriska stötar till helt oskyldiga, bara genom att göra det stegvis och att uppmana till det.

En upptrappning sker mycket enkelt. Vi börjar med att spruta vatten på hunden när den skäller, efter ett tag fungerar det inte längre, vi droppar då i lite citron, efter ett tag fungerar inte det längre, vi droppar då i lite ättika, efter ett tag fungerar inte det heller. Vi ser ett anti-skällhalsband i affären och köper det, efter ett tag fungerar inte det eller så får det "spel" och sprutar på hunden trots att den inte skäller och vi får en hund som blir rädd och extremt stressad. Därefter beställer vi hem elhalsbandet från USA.

Just nu tänjer vi på gränserna när det gäller såväl barn- som hunduppfostran och det är oerhört viktigt att vi är medvetna om det och ser till att vända trenden. Både barn och hundar kan inlärningspsykologin på sina fem fingrar, lär dig dem du också!

Dagens tips:

1. Det är inte hållbart att arbeta med symptom lösningar. För att råda bot på problemet måste vi jobba med orsaken till det.

2. Aktivera dig och din hund! Gör ett rumssök eller ett spår i skogen. Göm godis i trädgården och upptäck alltsammans tillsammans med din hund.

3. Det finns alternativa träningssätt till det som visas på TV, det är bara det att de inte får plats i rutan.

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Länkar:

http://www.aftonbladet.se/foraldrar/terrieriksson/article290784.ab

http://forum.svt.se/jive/svt/thread.jspa?threadID=14468&tstart=0

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?programid=787&artikel=1089715

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/amnessida.asp?programID=787&Nyheter=&grupp=2381&artikel=972484

I rätt ögonblick

Jag sitter och reflekterar över tajming. Olika sätt att träna upp den och undrar lite över hur snabb jag är, eller kanske snarare långsam.

Jag minns en gång när jag var cirka nio år. Släkten och jag var på en restaurang och skulle fira min farmors födelsedag. På en vägg fanns en apparat där man skulle lägga i en 25-öring (jo, det var länge sedan). Rätt var det var började den röra på sig, och då var det min uppgift att stoppa den, så snart jag bara kunde. Min ett år äldre kusin lade in en peng före mig. Det kom väl sig av åldern. Hennes 25-öring stannade mer eller mindre på en gång och så var det min tur. Innan jag hade reagerat var min 25- öring genom hela maskineriet och ute ur systemet. Jag kommer aldrig att glömma det! Jag hann överhuvudtaget inte ens trycka. Längst ner, alltså på nivån innan maskineriet tog slut, stod det: "Ta inte körkort!"

Under en rad år var jag helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle ta körkort, eftersom min reaktionsförmåga verkade vara icke existerande.

Jag klarade mig länge utan den där lappen, men till slut flyttade jag till landet och då måste man ha ett körkort vare sig man har reaktionsförmåga eller ej. Men jag hann bli 31 innan jag ens tänkte tanken, eftersom den där maskinen inte försvinner ur mitt minne.

Nåväl. Vad har detta med hundträning att göra?

Jo. Tajming och reaktionsförmåga kan till viss gräns övas upp. Det finns hopp! För min del blev det hönorna som blev min räddning. Under fem dagars hönsträning för Bob Bailey gick jag från gränslöst dålig tajming till betydligt bättre. En blind hade antagligen kunnat göra det bättre (detta sagt med all respekt, och eftesom jag hört Bob Bailey berätta om en blind som lyckades träna höns på en av hans chicken camps - hatten av till denna anonyma människa!). Hur som helst så gick min tajming från att vara fullständigt urusel till åtminsone godtagbar.

Idag hittade jag en hemsida där man både kan träna sin tajming, och dessutom få tid på hur snabb man är. Både roligt och knäckande på samma gång. 0,352 sek är mitt antagligen ganska dåliga resultat, så jag får träna vidare.

http://www.agility4fun.com/clickerexercise.html

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Håll dig till en metod!

Ett problem jag, som hundinstruktör, märker av väldigt tydligt är att många hundägare inte är konsekventa i sina träningsmetoder. De går från kurs till kurs, läser olika böcker, ser hundprogram på tv, och efter varje kurs eller bok eller tv-program, eller samtal med någon annan hundägare, så ändrar de sitt träningssätt.

Jag hör otroligt många säga: "Alla har något bra att komma med, jag tar lite här och lite där och blandar ihop alltsamman." När de säger detta gör det dessutom med stolthet, som om de verkligen har förstått vad det här med träning handlar om.

Det håller jag verkligen inte med om. Jag tror dessutom att det blir extremt jobbigt och obegripligt för hunden, när matte/husse ändrar personlighet mellan varven, för det är ofta det det hela handlar om. Träningsmetoden påverkar oss, och vi påverkar i vår tur hunden.

Att blanda den gamla hundskolemetoden, den som består av bestraffning (som de gärna omskriver till korrigering), med den moderna hundträningen (den som går ut på att vi markerar och belönar de beteenden vi vill ha), tror jag är direkt skadligt för hunden. Och jag är övertygad om att det skapar en bristande tillit mellan oss och hunden. Jag har sett alltför många exempel på dettaför att jag skall blunda inför det.

Att ena dagen vara klickertränare och nästa dag korrigera i stryphalsbandet, eller på annat sätt, är totalt felaktigt! Skillnaderna i metoderna och i grundsynen på hund och lärande är för stora för att de två skall kunna blandas! Det är min absoluta övertygelse.

Jag har ingen aning om du såg debatten mellan mig och Jeppe Strid i SVTs program "Debatt" för ett och ett halvt år sedan, men en av mina liknelser och tillika argument mot den gamla skolan var att det var samma styrningsmekanismer bakom denna typ av träning som bakom hustrumisshandel. Och jag står fortfarande fast vid den liknelsen. Först slår man (bestraffar), sedan ber man om förlåtelse och säger att kvinnan är fantastisk (belönar). Det bryter ner och det skapar förvirring och rädsla.

När hunden är rädd/stressad blir dessutom inlärningen i stort sett obefintlig. Att arbeta på det viset i en inlärningssituation är med andra ord helt kontraproduktivt. Hunden lägger så att säga backen i och försöker överleva. Inlärningen tar med andra ord längre tid än vad som hade varit nödvändigt.

Dessvärre är det inte den känslan som "tränaren" har. Bestraffning verkar förstärkande på den som bestraffar och därför fortsätter man. Träningen ger dessutom en illussion av att hunden har lärt sig, i och med att den bli passiv. Resultaten håller däremot inte i sig, tillskillnad från vad den här träningsmetodens anhängare hävdar.

När jag var och lyssnade på Barbro Börjesson tidigare i år, så hade hon satt tid på all inlärning. "Det tar tio minuter att lära hunden att gå utan att dra" och så vidare. En person gick i rasten ut och testade metoden (ryck i stryp och beröm) och kom entusiastiskt in och berättade för alla "Det funkade".

Om det var så himla lätt att få en hund att inte dra i kopplet och vi har haft tränare som lärt hundägare att göra detta sedan 1960-talet (däribland Barbro själv), varför i hela världen är det fortfarande det vanligaste problemet hundägare har?

Men jag förstår verkligen att det tilltalar hundägaren. Att få en exakt tid på hur lång tid det tar att träna hunden måste vara väldigt skönt. Men vad händer när de tio minuterna har gått och hunden fortfarande drar (jag skulle säga att 100% av dem gör det nämligen, åtminstone vid nästa promenad eller två veckor senare), hur känner man sig då? Misslyckad och frustrerad, och vad gör vi människor då? Ja, inte tränar vi bättre iallafall, snarare ökar vår irritation och vårt självförtroende dalar och denna frustration flyttas naturligtvis över till hunden.

Tillbaka till temat för dagen, att inte blanda metoderna. Vad händer om jag i nästa sekund, eller dagen efter, försöker belöna hunden för rätt beteenden? Kommer hunden att erbjuda beteenden som jag kan förstärka? Nej, antagligen inte. Den är ju nämligen passiviserad. Det är inte värt att göra något, man kan få ett ryck i kopplet. Hundens känsla vid träningen kommer inte att vara positiv, utan osäkerhet och rädsla för vad som eventuellt kan hända kommer med största sannolikhet råda.

Det finns till och med de som rycker i kopplet och sedan klickar när hunden inte längre drar. Om det kunde införas en lag med straffbarhet mot detta så skulle jag bli enormt glad. Det är nämligen inte alls tal om någon klickerträning. Klickerträning och bestraffning går inte ihop. Bestämmer du dig för att jobba med den ena metoden, så jobbar du inte med den andra. Punkt.

Det har hänt mig vid flera tillfällen att en person gått hos mig och tränat sin hund med jättebra resultat. Sedan har man bestämt sig för att byta hundtränare, ofta för att man vill tävla eller ägna sig åt jakt, där har man använt sig av den gamla traditionella hundträningsformen. Förvisso har det först gått jättebra och man har fått de resultat man önskat, men sedan har det tillkommit problembeteenden, så att säga på köpet. Exempel på sådana problembeteenden är aggression mot andra hundar eller människor, och då vänder man sig åter till mig.

På något vis har man en stor tilltro till att jag skall lösa problemet, vilket är väldigt smickrande, men varför bytte man då metod där emellan? Nu vill man träna med två metoder, och för mig blir det en omöjlighet! Det är lönlöst, för den andra metoden underminerar mitt arbetssätt och jag kan därför inte få ett positivt resultat hur jag än försöker. Jag ser alltså hellre att man då kör med de traditionella metoderna rakt igenom, utan att blanda in mig.

Allra helst vill jag förstås att man skall välja den moderna hundträningen och lämna den gamla bakom sig, men jag tror dessvärre det tar ett tag innan vi är där. Påtryckningarna från olika håll är fortfarande väldigt stora.

Så visst skall man lyssna och ta del av vad olika hundtränare säger. Absolut! Jag tar själv alla tillfällen jag får! Helst skall man läsa på och gå på kurs innan man överhuvudtaget köper sig en valp, så att man redan innan valpen kommer hem har beslutat sig för om man vill ägna sig åt gammaldags eller modern hundträning. Vad känns rätt? Vilket sätt verkar mest logiskt? Vilket sätt känns etiskt riktigt? Blanda för guds skull inte de två. Det blir som med en bearnaisesås om man inte vispar tillräckligt, det skär sig rejält!

Dagens tips:
1. Blanda inte metoder från den gamla skolan med modern hundträning! Det skär sig!

2. Tänk på att dina känslor förs över till hunden!

3. Koncentrera dig på att förändra ditt beteende till det positiva, så kommer hunden att hänga med och inlärningen gå fortare.

4. Träna inte när du är irriterad eller arg!

5. Välj den metod du tror på och som känns rätt och håll fast vid den!

Lycka till och ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Varför bestraffning bör undvikas!

Idag tänkte jag säga några ord om varför jag anser att bestraffning är något man bör undvika i träningen av djur (och människor).

Bestraffning skapar otrygghet. Det går inte att lita på en person som bestraffar. Du vet inte vad den personen gör i nästa stund. Jag har läst artiklar och böcker om barn som blivit bestraffade/slagna, och då är det inte ofta den fysiska smärtan som är det värsta, utan det faktum att man aldrig kan veta när det drabbar en härnäst. Det är långt ifrån säkert att barnets värld och de vuxnas värld är sedd ur samma perspektiv. Det som vi vuxna anser är rätt och riktigt är inte med automatik något barnet begriper.

Att stängas ute ur gemenskapen är också ett straff som barn tar mycket hårt på. Titta bara på dagens debatt om mobbing. Det första som händer den mobbade är vanligtvis en utfrysning, att man inte blir sedd under dagen. Sedan börjar den första våghalsen att komma med kommentarer om den mobbade och då följer mobben efter.

Att dra parelleller mellan detta med hundvärlden är mycket enkelt. Hundar lever i samma värld som vi, men de upplever den definitivt inte på samma sätt. Precis som barnet. Det som vi tycker är självklart att man inte gör, kan för hunden vara precis lika självklart att man gör. Hundar har inte etik och moral. Att gnaga på en sko känns skönt i tänder och tandkött, dessutom är det sressavlastande att bita på något. Skobitning är med andra ord något som hunden antagligen ser på ett positivt sätt. För det är väl ingen som tror att de gör det för att jävlas? Ofta avslutas dessutom skobitningen med en jättekul tafatt lek med en skällande husse eller matte i släptåg. Mycket mer roligt än så kan man väl knappast ha? Naturligtvis har jag ingen aning om att det är så hunden tänker, men jag misstänker det av beteendet att döma.

Istället för att koncentrera oss på vad vi inte vill att hunden skall göra, så kan vi lägga vår energi på det vi faktiskt vill att han skall göra. På det viset slipper vi gå in i en bestraffning (som gör oss mindre pålitliga och till en sämre resurs), där hunden i de flesta fall ändå inte lär sig något av det vi försäker lära den, och koncentrera oss på inläningen av de beteenden vi verkligen vill ha och på kuppen bli väldigt värdefulla för vår hun.

På en kurs häromdagen fick jag frågan om bestraffning. Vad jag tycker om det och mitt svar kan sammanfattas i några punkter:

1. Det är väldigt svårt att bestraffa, eftersom det är mycket lätt hänt att hunden associerar straffet med något som du inte alls hade tänkt. För att ta ett vanligt exempel. Det är tyvärr väldigt många som använder bestraffning av hunden när de är ute och går, bestraffningen (ett ryck i halsband, oftast stryphalsband) läggs in när hunden drar i kopplet eftersom den vill fram till en hund några meter bort. Vår avsikt är att lära hunden att den inte skall dra i kopplet, men resultatet blir ofta att hunden förknippar smärtan/obehaget av rycket med den andra hunden och absolut inte med att husse eller matte drog i kopplet. På det viset kan vi väldigt lätt skapa en hund som fortfarande drar i kopplet, men som dessutom har blivit rädd/aggressiv mot andra hundar. Det räcker med ett sådant ryck för att skapa detta problem, och när problemet väl är skapat leder det som allra oftast till fler ryck. När inte rycken ger något resultat är det väldigt lätt hänt att det blir en riktig maktkamp mellan hund och ägare, där ägaren brottar ner hunden för att visa vem som bestämmer (en så kallad alfarullning). Hunden kommer naturligtvis undra över vad som tog åt matte/husse (jag vet inte om det är så det verkligen är, men av reaktionen på hunden så verkar det så), och andra hundar betyder nu inte bara obehag utan dessutom att man får gå i brottningsmatch med en arg ägare. Det är förövrigt väldigt vanligt att hunden gör förknippningen mellan smärtan av rycket och ägaren, vilket knappast inte bygger en relation baserad på tillit.

Resultat: En hund som drar i kopplet och som blivit rädd/osäker/arg på andra hundar.

2. Om du bestämmer dig för att bestraffa ett beteende så skall det beteendet bestraffas VARJE gång det inträffar. Jämt, jämt, jämt, vare sig du är i närheten eller ej. Om beteendet inte bestraffas vid några tillfällen så blir bestraffningen verkningslös. Hur ofta har man sådan kontroll på sitt djur?

3. Om en bestraffning skall vara verksam måste den vara så kraftig att den inte behöver utdelas mer än tre gånger under hundens liv. Om du med andra ord rycker i stryplänken, eller halsbandet, för att få hunden att gå utan att dra, så får du göra det max 3 (tre) gånger under hundens liv för att det skall fungera i längden. Jag kan lugnt erkänna att på den tiden jag jobbade med den typen av metoder så ryckte jag betydligt fler än tre gånger. Det fungerade för övrigt inte.

Det är mycket vanligt att man ser hundägare som går och "pimpelfiskar" med sina hundar. Rycken kommer hela tiden, ofta med jämna mellanrum. Dessa ryck har jag mycket svårt att se att hunden inte förknippar med sin ägare.

De flesta människor är däremot dåliga på att bestraffa så tufft som det behövs för att det inte skall behöva göras mer än tre gånger under hundens liv. De flesta av oss känner oss obehagliga inombords och vill inte utsätta vår älskade hund för detta. Jag kan glädja er med att det inte behövs! Det finns andra sätt!

Dessa tre punkter tycker jag är tillräckliga argument till varför bestraffning bör plockas bort ur hundträningen!

Men jag återkommer gärna med ännu fler argument vid ett senare tillfälle!

Dagens tips:

1. Det viktigaste redskapet du har i hundträningen är den relation du har skapat med din hund. Ju mer positiv relationen är, det vill säga desto starkare resurs hunden ser dig som, desto bättre kommer er vardag att fungera!

2. Om relationen är dålig så kan den bli bättre! Du skall inte ha en ständig maktkamp med din hund, utan ni skall ha det roligt tillsammans. Byt en nedgående spiral (ofta där man är en tjatkärring) till en uppåtgående spiral (där man letar efter saker att berömma och saker att göra tillsammans).

3. Tänk på att ditt beteende är det som förändrar hunden, vad kan du förändra i ditt eget beteende för att göra träningen mer positiv och därmed mer effektiv?

Boktips: "Vi som förstår djurens språk" av Temple Grandin. Beskriven av Bob Bailey som den bok som antagligen kommer närmast när det gäller vad djur tänker, känner och hur de uppfattar omvärlden. En bok som väcker många frågor och vänder perspektiv! Med andra ord mycket intressant läsning!

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Lyckan är kort!

Fick ett upprop om att skriva på en protestlista om ofattbart djurplågeri. Jag vill verkligen varna för den här filmen. Jag klarade att se 1 sekund, sedan orkade jag bara inte mer. Att människor kan ta till sådant övervåld mot försvarslösa djur övergår mitt förstånd.

http://www.petatv.com/tvpopup/video.asp?video=fur_farm&Player=wm&speed=_medS>www.petatv.com/tvpopup/video.asp?video=fur_farm&Player=wm&speed=_medShttp://www.petatv.%20com/tvpopup/%20video.asp?%20video=fur_%20farm&Player=%20wm&speed=%20_med

Protestbrev kan skickas till (men de rekommenderar att man skall ha 500 namn):
PETA2@peta.org

Får ni brevet, skriv på och skicka vidare. Det säger jag som inte är en förespråkare av kedjebrev. Har ni inte fått brevet, mejla mig, så får ni det.

Och ha för guds skull inte päls på er! Vare sig i hel form eller i kragform.

Tack på förhand!

Natasja

Kakaduadans

Detta är en blogg om hundträning. Idag måste jag påminna er om det. Men det finns ingenting som säger att vi skall nöja oss med det. Träna andra djur och bli en bättre hundtränare.

Här kommer ett klipp. Och jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att det var min kakadua, men det är det tyvärr inte. En inspirationskälla utan like är han hur som helst, och min kakadua (Kråkan) vet kanske nu var han har att vänta (han sitter just nu på min axel och har också tittat på denna förebild).

Titta och njut.... och skratta!

http://birdloversonly.blogspot.com/2007/09/may-i-have-this-dance.html

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps För att citera Bob Bailey "Believe!"

Vi väljer vad vi vill se

I helgen var jag på ett fantastiskt föredrag av två av mina absoluta favoritlärare (så hur i allsindar hade det kunna bli annat än fantastiskt): Bob Bailey, mannen som gjort så mycket fantastiskt med djurträning att det är svårt att tro att det är sant, och så får man se det på film... Han är också ansedd att vara världens främsta djurtränare, han kallar sig heller inte för hundtränare, eftersom han bara har tränat några hundra (sätter en annan nivå). Min beundran för Bob är enorm! Hans ödmjuket är också något jag påminns om varje gång jag träffar honom. Får du chansen att träffa honom, missa den inte!

Den andra fantasktiska läraren är Kathy Sdao. Hennes kunskap är enorm och hennes enrgi fullkomligt sprutar ur henne och smittar av sig. En fantastisk tränare och lärare.

I bloggen kommer jag återkomma till tankar jag fick under denna helg, men en sak vill jag förmedla på en gång. Kathy visade en film som fick oss i publiken att häpna.

Jag tänker inte förklara så mycket om denna film, mer än att det är några vänner som spelar basket och att du skall hålla ögonen på killen i den vita t-shirten. Hur många passningar gör han? Både sådana som studsar i backen och sådana som inte gör det. Om du tittar på det tillsammans med någon, så är det viktigt att ni är tysta under filmen.

http://viscog.beckman.uiuc.edu/grafs/demos/15.html

När ni har tittat klart på den så skall ni titta en gång till. Denna gång skall ni inte räkna några passningar.

Lycka till!

Natasja