Bob Bailey - dag 2

Jag hade tänkt skriva något litet varje dag av min två veckors långa vistelse i Dalarna och hönsläger med Bob Baiely. Det var fyra år sedan jag gick på mitt första introduktionsläger och det kan jag säga: Det märktes att jag var ringrostig! Efter första 2 30 sekunders passen med mina hönor var jag i princip färdig att åka hem (jag överdriver våldsamt). Min tajming var inte av denna världen! Det kändes som om jag inte hade klickat en enda gång på fyra år. Hönor är verkligen snabba och det är lätt att glömma bort hur snabba de är när man inte går närkamp med dem.

Nu är det bara så att jag MÅSTE ha höns och det snarast. Har precis fått ett hönshus och då vore det väl själva 17 om man inte kunde ha lite höns också, och på det sättet hålla kunskapen vid liv.

Bob Bailey är en enormt inspirerande person. Varje gång jag träffar/lyssnar på honom så är jag övertygad om att allt, precis allt, är möjilgt. En härlig känsla. Idag fick vi dessutom kämpa mot tiden. Vi fick jobba i fem minuters pass och organisera tiden på bästa och mest effektiva sätt, för att på det sättet tjäna in 30 sekunder om det var möjligt. Man skall inte förakta sekunder i träning. När man tränar på ett korrekt och effektivt sätt så kommer man förvånandsvärt långt på ett par minuters träning. Det skall jag försöka tänka på även när det gäller träning när jag väl kommer hem och tidbristen som vanligt är ett stort problem.

Igår och idag har vi framförallt jobbat med tajming, men idag började vi jobba med signaler och stimuluskontroll. Imorgon skall förhoppningsvis det finnas stimuluskontroll på ett första beteende, därefter är det dags för nästa delmoment på den första sju dagars kursen, kriterier.

Det var en liten rapport från dagens äventyr,

Ha kul tillsammans med din hund (eller höna)!

Natasja

Ps Jag blev förövrigt som väntat förtjust i en av mina hönor på en gång. Jag döpte henne till Einstein för att hon är så otroligt smart och jobbar nu på att få Marie att sälja henne till mig. Idag blev hon dessvärre mätt och ville inte jobba mer, vilket talar om hur mycket rätt hon gjort som förtjänat henne namnet, men skall vara allert och hungrig imorgon igen. ds

Tänkvärt!

I senaste numret av Hundsport special, nr 2008, en för övrigt extremt bra hundtidning, står det en intressant artikel om "Webb och etik" (s. 26-31) av författaren Ulla Barvefjord. Där tar hon upp ett stort problem inom hundvärlden, skitsnack. Hundmänniskor är nämligen, av någon outgrundlig anledning, extra bra på att prata skit om varandra. Genom Yvonne Kekkonen på SKK, som har kontakt med Datainspektionen, så har Ulla fått uppgifterna som visar att vi hundmänniskor utmärker oss rejält när det gäller anmälningar till denna instans. 50 gånger fler anmälningar rör hundar och hundmänniskor. 50 (!!!!!!) gånger fler. Tänk när vi säger "dubbelt så många", och menar att det är ganska anmärkningsvärt, eller "fyra gånger vanligare". Då står något verkligen ut. Men här handlar det alltså om 50 gånger vanligare. Är du utan hund, så har du 50 gånger mindre risk att bli anmäld till datainspektionen, än om du är hundägare. Grattis! Det finns en grupp hundägare som är underrepresenterade, jägare. Det finns nämligen inte en enda anmälan från jägare i dessa sammanhang. Så det är vi andra hundägare som är så otroligt mycket värre än andra människor. 50 gånger värre för att vara exakt.

Det går ju inte annat än att fundera över vad det är som får oss hundägare att vara så drastiskt överrepresenterade i dessa sammanhang. Våra hemsidor, bloggar och gästböcker är fulla av hemskheter och skit om andra, så fulla att vi blir anmälda för det 50 gånger mer än andra människors hemsidor, bloggar och gästböcker.

Jag har märkt det här själv, från den dag jag blev hundägare, och tyckte att det var otroligt intressant att få siffror på hur eländigt det faktiskt är. Borde inte de här fantastiska hundarna plocka fram en godare sida hos oss än så? Varför måste vi sticka varandra i ryggen med anonyma anmälningar, förtal, skitsnack och annat idiotiskt tidsfördriv, istället för att hämta energi hos våra fantastiska fyrbenta vänner? Och om vi nu prompt måste prata skit, varför kan vi inte vara så rakryggade att vi inte gömmer oss bakom signaturer, alias och anonymitet. Vore inte det lite mer renhårigt? Kanske skulle det inte bli så mycket skitsnack då? För vågar vi verkligen stå rakryggade för de åsikter som vi är med och sprider? Måste man nå "framgång" genom att dra ner andra? Kan man inte göra det på egna meriter så är det väl inte så mycket bevänt med den "framgången", eller?

Igår var jag ledsen just över sådant rent skitsnack som just nu går om mig, och kände mig hämndlysten. Skulle jag kanske göra samma sak själv, svara med samma mynt, ge skitsnackaren vad skitsnackaren tålde. En mycket god vän sade då, "Natasja, sjunk inte till hennes nivå själv. Du är bättre än så!" Och det är vi! Inte bara jag, utan vi allihopa! Vi är bättre än så, vi behöver inte nedlåta oss till den typen av handlingar. Vi kan gå vidare, rakryggade, utan att ge oss hän åt anmälningar som kan skada någon annan för livet, bara för att vi just då skulle få må lite bättre av hämndens sötma.

Innan du trycker på sänd knappen nästa gång du skrivit av dig ilska på en blogg, i ett e-post meddelande, i en gästbok eller dylikt. Stanna upp, tänk dig för och sänk dig inte till den låga nivå som tydligen särskiljer oss hundägare från resten av befolkningen. Gör gärna detta stopp innan munnen för vidare också. Tänk på viskningsleken. Det du sade från början slutar i något helt annat i slutet av ringen, och det har då blivit en sanning, fast det överhuvudtaget inte hade med sanningen att göra.

Var bättre än så!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Kontakt!

Idag har jag blivit uppmärksam på att det varit svårt att komma i kontakt med mig och mitt företag via hemsidan, pga något tekniskt fel.

Teknik gör mig galen när den inte fungerar, vilket alltså varit fallet nu.

För att nå mig mejla natasja@hundens.se eller ring 0703-557 111,

Felet skall åtgärdas så snart det bara går.

Under tiden,

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Varning för idiotiska sk hjälpmedel!

Så har jag inte skrivit i bloggen på en evig tid. Livet har så att säga kommit emellan. Hade det varit en vanlig blogg, så hade jag kunnat skriva och frossa hur mycket som helst, men nu skall detta vara väldigt hundrelaterat och inte om mitt personliga liv, och alltså blev det tomt i bloggen.

Förra helgen hade vi storbesök i Tomelilla. Etolog Dr Patricia McConnell gästade oss för ett två dagars seminarium. Vi lyckades samla 27 hundintresserade människor och även om detta var tio fler än när Ray Coppinger var här, så är deltagarantalet skrämmande lågt. På båda dessa seminarium hörde jag en sak upprepas flera gånger, nämligen "stackars alla de som inte är här, vad de går MISTE om mycket!" Precis så kände jag också. Men jag kände mig också extremt priviligerad som fick chansen att lyssna på henne och ett visst mått av avundsjuka inför de studenter hon har på universitetet! Tänk att få ha en sådan lärare jämt!

Patricia är en av de absolut trevligaste människor jag har träffat. Otroligt kunnig! Med en underbar syn på hund och hundträning. Klok och ödmjuk. Rolig och engagerad. Extremt dukig lärare och föredragshållare. Rolig. Känslosam. Hatten av för denna underbara kvinna!

Gå omedelbart till ett bibliotek och låna "Hund och människa" (eng. "The other end of the leash")! Tänk om jag ändå kunde ha samma makt som Oprah, då hade jag kunnat förändra hundvärlden i ett nafs! Sä enkelt är det ju dessvärre inte, och vi får försöka förändra hundvärlden tillsammans, för det är bara på det sättet det kan göras.

Apropå det. En av mina tidigare elever och tillika vän gör sitt bästa för att just få till en förändring. När hon gick in i en djuraffär och fick syn på Ceasar Milans förfärliga och skadliga halsband gick hon fram till butiksägaren och frågade hur i allsin dar de kunde sälja ett så farligt halsband. Hon nöjde sig inte med att vara tyst, utan valde att protestera. Bra jobbat!!! Jag blev inspirerad av detta civilkurage och när jag var i en annan djurbutik, så kunde jag inte låta bli att göra det samma. De hade inget Ceasar halsband, så jag tackade för detta. Men anledningen till att de inte hade tagit in något sådant var för att de inte visste var man köpte det. Jag kan meddela att jag inte talade om det för henne, trots att jag mycket väl vet vem som är grossist av det förfärliga halsbandet. Det var så många som frågade efter halsbandet, hon hade kunnat sälja hur många som helst. SUCK! Som bekant styr marknaden, och det är definitivt en tidsfråga innan även denna djuraffärskedja säljer det.

Jag hittade ett annat gräsligt nytt "hjälpmedel". En klicker med inbygd vattenspruta. Det vill säga spruta vatten på hunden när den gör fel, klicka när den gör rätt. Detta är något av det absolut värsta man kan göra mot sin hund, och de som tillverkat denna lilla tingest har ingen som helst aning om vad klickerträning innebär, att det är absolut oförenligt med bestraffning. Detta kommer bara skapa förvirring och misstro hos hunden och många väldigt negativa och farliga biverkningar kan bli följden. Man kan inte blanda klickerträning med bestraffning på det sättet. Alla tränare som jag hyser extremt stor respekt för är helt överens på den punkten. Detta gör man bara inte! När jag berättade för Patricia om den lilla prylen blev hon helt förfärad och utbrast: "de har inte alls förstått vad klickerträning är". Rätt på spiken! Mitt i prick! Bulls eye!

Konsumentmakt skall ju vara effektivt! Kanske kan vi tillsammans få bukt med dessa avarter. Charlotte Swanstein driver förövrigt en kampanj mot Ceasars halsband, där hon uppmanar att vi skall skriva till jordbruksverket och påtala att detta halsband bör förbjudas. Skriv sådana vykort! Gå till er lokala djuraffär och tala om hur farligt det är. Jag vill i sammanhanget passa på att slå ett slag för Anders Hallgrens artikel om halsbandet i näst senaste numret av Hundsport. En mycket bra artikel! Läs den för argument om varför detta är så farligt. Tillsammans kan vi förändra hundvärlden!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Hunden, en hund och ingen varg

Just nu är vi i färd med att översätta och korrekturläsa en svensk översättning av Ray och Lorna Coppingers bok "Dogs", "Hunden" i svensk översättning. Vi ser också med spänd förväntan fram emot Rays Sverige besök hos oss i Tomelilla i maj.

I boken vänder sig paret Coppinger mot de hundträningsmetoder som baseras på att vad vargar gör och inte gör gentemot varandra.

De skriver bland annat:

"En tränare som låtsas vara alfahannen i en vargflock - låt oss säga att han gör det genom att han får hunden att lägga sig på rygg och sedan morra medan han riktar sig mot strupen - skrämmer naturligtvis hunden. Men för hunden handlar det inte om samma budskap som tränaren inbillar sig. Inlärande sker sällan genom att man hotar djuret. En hund lär sig inte sitta genom att tränaren hotar honom, och det beror helt enkelt på att hundens uppmärksamhet riktas från själva uppgiften som den skall klara av och i stället påverkas hundens sociala status. En alfavarg försöker inte lära flockmedlemmar något särskilt, särskilt inte att sitta. Det faktum att så många tror att vargflockens homologi överensstämmer med hundens och utgår från det när de tränar hundar, bevisar bara hur lite man förstår av skillnaden i utveckling mellan hund och varg."

En hund är ingen varg! Hunden har sitt ursprung från den Asiatiska vargen, men det ursprunget härrör från någonstans 50-100.000 år tillbaka i tiden. Det är en väldigt lång tid. Att hänvisa till vad vi bör göra mot hunden, med kunskap i vad vi tror oss veta om vargen är alltså väldigt irrelevant, dels för att hunden inte är någon varg, och dels för att vi människor inte heller är det.

Låt oss fortsätta vara människor och hunden fortsätta vara hund.

Daniel Atterbom har gjort en väldigt intressant, lärorik och tankeväckande intervju med Ray Coppinger inför publiceringen av boken på svenska och hans Sverigebesök, för dig som inte har läst den kan den fås genom ett mejl till info@hundens.se.

Mycket nöje med läsningen och ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Norsk respons på Ceasar Milan

I Norge har Ceasar Milan börjat visas på TV och det har väckt reaktioner. Jag publicerar därför en norsk text på bloggen idag.

Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja

Hunderåd med potensiale for katastrofe

av Gry Løberg, MSc Companion Animal Behaviour Counselling, Manimal, Akershus og Randi Helene Tillung, M.Sc i atferdsbiologi, Fjellanger Hundeskole AS, Hordaland

I mange år har dedikerte og kunnskapsrike hundefolk arbeidet for å opplyse og spre kunnskap om korrekt hundetrening i Norge. De tradisjonelle treningsmetodene med tvangsmidler og fokus på underkastelse, har blitt erstattet av faglig anerkjente metoder basert på belønning og forståelse av hundens naturlige atferd. Norge er svært langt fremme når det gjelder holdninger til dyr og utmerker seg positivt innen treningsmetoder og resultater i hundesport.

Hunder holdes i dag hovedsakelig som en del av familien og er til stor glede og nytte for voksne og barn. Dette gjensidige forholdet gjenspeiles i at folk oftest velger treningsmetoder som fremmer samspill og harmoni mellom hunden og familien. Det finnes mange samvittighetsfulle og kompetente hundeeiere i Norge. Mange av disse ser på TVNorge-programmet, Hundehviskeren, med Cesar Millan med skrekk og gru.

I dette programmet er det før hver treningsomgang en tekst som advarer mot å bruke metodene på egenhånd, men heller søke profesjonell hjelp. Dette alene kunne tjene som et rødt lys for TV-selskapene som vurderer å kjøpe inn dette programmet. Men når man ser nærmere på programmet bør det være tydelig at metodene med kvelning, klyping, ydmykelser og trusler ikke hører hjemme i noe ordentlig hundehold eller egner seg som helgeunderholdning. National Geographic Channel er ved flere anledninger tilskrevet av internasjonalt kjente fagpersoner innen atferd og veterinærmedisin. Disse ber om at programmet stoppes og uttrykker bekymring for at Cesar Millans metoder vil skape alvorlige skader på hunder og farlige situasjoner for de som forsøker ut metodene. Spesielt er de bekymret over at barn skal kopiere denne voksenatferden og bli alvorlig skadet.
Farlige og inhumane metoder
Hvis vi ser nærmere på innholdet i programmet blir det straks klart at Millan tilbyr én eneste forklaring på hvorfor hunden har problematferder. Forklaringen er at eier er for ettergivende og må være mer dominant. Millan bruker uttrykk som å utstråle energi overfor hunden og være mer autoritær. Han gjør en grundig jobb med å påføre hundeeier skyldfølelse og skam for at de ikke kan håndtere hunden på en ”skikkelig” måte, og plasserer seg selv i rollen som den som kjapt kan fikse problemet.

Tiltakene er basert på at Millan bruker sterke ubehag som kvelning med renneløkke, spark, klyp, truende gester, rykk i strupelenke og å tvinge hunden inn i unaturlige positurer. Nesten-besvimelser og utmattelse er også noen av metodene. Som halsbånd bruker Cesar Millan sitt eget produkt som er designet for å brukes høyt oppunder strupen slik at det påfører hunden betydelig ubehag i form av kvelningsfornemmelser.

Situasjonene er satt opp slik at hunden har liten mulighet til å mestre kravene og Millan utsetter hunden for så sterke fryktpåkjenninger at den reagerer med å bli passiv eller unnvikende. Millan diskuterer ikke viktige forklaringer som manglende sosialisering, sykdom, helse, genetikk, tidlige erfaringer, traumatiske opplevelser, aktivisering eller boforhold. På beleilig vis overser han tydelige symptomer på frykt.
Bra TV, men hva med Emily?
På YouTube finnes flere klipp hvor vi kan gjøre atferdstudier på hunder som utsettes for sterk frykt og utmattelse. Vi kan f.eks se nærmere på klippet om Emily og Nikki (http://www.youtube.com/watch?v=uAJkFhOw6p4&feature=related).

Emilys eiere har tatt kontakt fordi de har problemer med å holde Emily under kontroll når hun møter andre hunder. Før treningen lar Millan en hund passere på ca ti meters avstand. Hundekyndige vil se at Emily ikke umiddelbart ser aggressiv ut og har lav, logrende hale, tilbaketrukne lepper, åpen munn og en høyfrekvent og pipende bjeffing som lekende hunder ofte har. Selv om hun ellers er en omgjengelig hund, forklarer Millan, basert på at hun er en ”gladiatorhund” av rasen Pitbull, at hun er svært farlig og kan komme til å drepe eller lemleste.

Treningskravet til Emily er at hun skal passeres av en annen hund på 5 meters avstand, mens hun selv skal sitte helt i ro med en stram løkke øverst på strupen. Emily blir under denne uvante behandlingen urolig og strupebåndet blir ytterligere strammet. Millan heiser henne raskt opp og ned med båndet slik at hun mister fotfestet. Påkjenningen gjør at Emily forsøker å bite hånden som holder i båndet. Millan dytter Emilys hode fra seg slik at strupeløkken strammes enda mer. Når hun kjemper for å få puste blir hun endevendt og lagt i bakken, mens det skummer av munnen hennes. Den videre treningen er at hun skal gå tett ved den andre hunden. Millan strammer da renneløkken slik at hun knapt har fotfeste på frambeina og vi hører gurglelyder og desperate forsøk på å få luft. Det hele ender med at hun blir så engstelig, i løpet av de 6 minutter han avser til treningen, at de ender opp i en kamp som for henne handler om liv og død. Millan må bruke hele sin styrke for å få lagt henne i bakken og strammer båndet så hardt at hun blir passiv og apatisk av luftmangelen. Emily ligger langflat og utmattet på bakken. Med dette avslutter Millan ”treningen”, og forklarer at tiltaket var nødvendig fordi Emily var aggressiv.

Vi kan med egne øyne se at aggresjonen er rettet mot Millan selv og er et resultat av luftmangel pga renneløkken hunden har rundt halsen og mangel på muligheter for å mestre situasjonen. Slik trening gir en reell fare for alvorlige bittskader på folk, og fysiske og psykiske skader på hunden. Selv om man bruker metodene hans på en teknisk korrekt måte for å fjerne symptomene på problematferd, vil man ikke kunne endre selve årsakene til problemet. Slik håndtering kan utløse andre atferdsproblemer, som aggresjon mot folk, og man kan risikere å fjerne viktige forvarsler før biting.

Millans skitne triks gir en illusjon av kontroll over ekstreme atferder. Til dels utløses utageringen og de farlige atferdene faktisk direkte av treningen. Hans påstander om at man må utøve ”dominans” ved voldelige teknikker, og en rekke av hans andre salgstriks, er fjernt fra den vitenskapelige kunnskapen vi har om atferd og læring hos dyr. Cesar Millan selv har overhodet ingen utdannelse i hunde- eller atferdsfag, men er yndet for sin forenklede, populistiske og arrogante fremtoning på TV.
Holdninger i det norske samfunn
Dagens dyrevernlov blir erstattet av ny lovgivning til neste år. Men selv i den gamle loven er treningsmetoder regulert i § 8. Her slås det fast at det er forbudt å dressere dyr på en slik måte at det kommer i fare for å lide eller bli skremt unødvendig. Forbudet mot å kvele, true og risikere å skremme hunder finnes altså allerede.

Mer interessant er det at formidlere av slike treningsmetoder etter den nye dyrevelferdsloven vil bli stilt til ansvar. I § 8 er det slått fast at dressur- og treningsmetoder skal ivareta hensynet til dyrets velferd. I tillegg til dyreholder og andre som håndterer dyr, legges det et ansvar på den som omsetter varen. I Hundebrølerens tilfelle er de ansvarlige TV Norge.

I § 25 er det videre påpekt at dyr under trening ikke skal utsettes for fysiske midler som gir negative stimuli i form av smerte og ubehag, eller som kan medføre mentale endringer eller skader. Det er også fastsatt rapporteringsplikt for samtlige som blir kjent med situasjoner der stell av dyr svikter. Hundebehandlingen som anbefales av Cesar Millan, er utvilsomt i strid med gjeldende og kommende lovgivning og vi bør alle føle en plikt til å rapportere slike avvik inn til Mattilsynet.

Rådene som formidles gjennom TVNorge-programmet er inhumane, farlige og utdaterte. De er i strid med kjent kunnskap og med de holdninger som det satses på i det norske samfunnet. Etter vår vurdering oppfordrer rådene til brudd på gjeldende og kommende lovgivning. Vi registrerer med vantro at hunder kommer til konsultasjoner med nakkebrudd, sprengte blodkar i øynene, skader i halsregionen, generalisert og ekstrem frykt og farlig aggresjon etter praktisering av disse og lignende metoder.

Med samvittighetsfulle, bekymrede og kompetente hundeeiere i ryggen henvender vi oss derfor til TVNorge med et krav om at programmet tas av skjermen umiddelbart.



Vi stiller med dette denne teksten til fri disposisjon for alle som ønsker å formidle budskapet til sine hundevenner, kunder eller medlemmer, så fremt forfatterne blir sitert korrekt.

Att se det positiva

I dagens Svenska Dagbladet stod det om en psykologiprofessor vid University of Miami i USA, vid namn Mike McCullough, som i sin forskning kommit fram till att de människor som fokuserar på det positiva i livet är lyckligare och mer tillfreds än de som fokuserar på det som är fel. Kanske inte så förvånande, men det är precis där skillnaden mellan traditionell- och modern hundträning ligger. I den moderna träningen väljer vi att lägga fokus på det hunden gör som är rätt, det vill säga det positiva, som vi vill förstärka, medan man i den traditonella hundträningen väljer att koncentrera sig på de fel hunden gör för att man skall kunna korrigera dem.

Något som jag har märkt, och ständigt märker på våra kurser, är att hundägarna blir mer positiva när de tränar på detta sätt. Inte bara i förhållande till sin hund, utan de blir mer positiva och glada i livet som helhet. Detta blir särskilt tydligt med klickerträningen, där den positiva biten är ännu mer framträdande än i annan modern hundträning. Vi kan riktigt se en förändring hos dem, och ännu bättre, de är oftast medvetna om förändringen själva!

Så, lägg fokus på det som är bra här i livet. Leta efter det som är bra och lägg märke till det extra mycket, och vips kommer du att märka att det finns fler små saker som man kan vara glad över. En positiv förändring tar sin början!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja