onsdag 10 december 2008

Ledarskap? del 3

Sist skrev jag om de tankar jag fick när jag läste "Köttbullelydnad" och den här gången tankar jag fick när jag läste "Naturligt ledarskap med Mickie". Tillskillnad från den första boken är detta faktiskt en hel bok i ämnet, precis som Anders Hallgrens "Alfasyndromet" (den i mitt tyckte bästa bok han skrivit, vilket säger en hel del om hur bra den är, Anders har ju varit minst sagt produktiv) också är det, fast ur ett helt annat perspektiv.

Mickie Gustafsson skriver:
"Ordet ledarskap, i hundsammanhang, är dessutom ett av många ord och >>metoder<< som ligger i tiden. Det mesta mellan hund och människa anses kunna fungera väl, bara man har ett >>bra<< ledarskap. Om det nu verkligen förhåller sig på det viset infinner sig naturligt en del undringar. Vad menas med ett >>bra<< ledarskap? Vad är egentligen ledarskap? Och vilket sorts ledarskap eller ledare har vi i åtanke? Tänker vi på det ledarskap som Hitler utövade eller går våra tankar mer till en ledare som Gandhi? Den >>moderna<< hundägaren syftar kanske på den sortens ledarskap som vargen utövar, och då infinner sig fler frågor. Vet vi ens med säkerhet hur vargar utövar ledarskap, och finns det verkligen ett fast koncept för detta som i så fall kan generaliseras och omfatta även hundar - alla hundar, i alla sammanhang?"

Här sammanfattar Mickie mycket kärnfullt problemet med ledarskapsbegreppet. Det kan vara så otroligt mycket, ja, så mycket att det går att skriva en hel bok för att försöka förklara alla komplexa sidor av begreppet och hur vi kan tolka det.

Det går inte att komma ifrån att en mycket skicklig ledare fanns i Adolf Hitler. Hur får man annars med sig så många människor på så mycket ohyggligheter? Man är helt enkelt väldigt duktig på att leda, att man sedan leder en hel nation och en värld i fördärvet säger egentligen ingenting om själva ledarskapet. Förmågan att leda.

Gandhi var också en duktig ledare, fast på ett helt annat sätt. Egentligen fick han väl inte så många med sig på sin smala väg, men han är respekterad än idag och ses som ett föredöme bland människor. En skicklig ledare, precis som till exempel Jesus, eller Buddha.

Vad som är en bra ledare beror alltså väldigt mycket på vem man frågar.

Den moderna hundägaren syftar på vargens ledarskap, skriver Mickie. För mig är det inte alls modernt. Hunden tillhör vargsläktet, men är inte en varg. Hunden är en hund. Väldigt mycket skiljer hundar och vargar. Vargar söker till exempel inte kontakt med människor, men det gör hundar. Hundar lär sig snabbt vad "peka" innebär, medan detta inte går att lära en varg. En varg skulle aldrig komma på tanken att be en människa om hjälp med en problemlösning, medan en hund gör det väldigt snabbt. Varför hänger vi då upp oss så mycket på vargen? Ibland känns det nästan som om vi tittar mer på vargen än på hunden, för att förstå oss på hunden. Det blir lite bakfram. Skulle vi titta på chimpanserna för att förstå oss på människan? Visst är det intressant att studera chimpanser, men om man vill ha mycket information om människan, så är det väl mer intressant att studera människan.

Otroligt många missuppfattningar om hundar kommer sig av att vi tar dem för vargar. Bland annat just ledarskapsbiten, där vargens så kallade aggressivitet har fått styra oss i förhållande till våra hundar och fått rättfärdiga det vi gör.

För Mickie är ledarskapet just "att leda". Hon skriver själv att hon har gjort det lätt för sig och andra genom denna definition. Sedan skriver hon "Hur detta ledarskap sedan utövas kan skilja sig avsevärt mellan olika individer och i olika situationer. Det ledarskap som utövas av en människa gentemot en hund skiljer sig på många punkter från det ledarskap som utövas människor emellan- eller hunddjur emellan."

Vi kommer aldrig att kunna bli hundar! Vi är människor och gör saker på vårt sätt. Hundar är hundar och gör saker på sitt sätt. Det är väl härligt! Om vi blir bättre människor kan vi säkert bli bättre för våra hundar. Men hur vi än försöker kommer vi att vara dåliga som hundar och hundar dåliga som människor. Skall vi prata om ledarskap i förhållande till hundar, vilket jag önskar att vi slutar med, så tror jag att det är mycket bättre att vi försöker bli duktiga mänskliga ledare, än att försöka bli alfavargar, för det är som dömt att misslyckas.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ledarskap? del 2

Igår skrev jag att jag skulle ta upp ledarskapet i ett par böcker som är nya på marknaden och som jag precis har läst.

Jag börjar med boken "Köttbullelydnad" som jag tycker är en mycket läsvärd bok med många klokheter. Maria Ahola skriver:

"Ledarskap har länge blandats ihop med aggressivitet och att man som >>hundens ledare<< ska vara dominant och att hunden ska visa aktiv underkastelse. >>Hunden ska veta sin plats.<< Detta har gjort att hundar har fått utstå mycket otrevligheter i >>ledarskapets<< namn och till den grad att ledarskap idag är ett fult ord i hundsammanhang. Många instruktörer och hundpsykologer undviker ord som ledarskap, ledare och alfa eftersom de är så starkt knutna till det gamla tuffa sättet att vara med hunden och har valt att istället tala om en relation mellan hund och människa. Jag tycker att ledarskap är ett bra ord som talar om vad man menar och istället för att byta ut ordet ska vi jobba för att ge det en ny positiv betydelse. Ledare är för mig någon som leder, visar vägen, och det är precis det som jag bygger min uppfattning om ledarskap på."

Jag tror att Maria och jag i sak är helt överens, men ändå inte... Jag är helt med om att ledarskapet har förknippats med aggressivitet, bestraffning och dominans, och att detta verkligen lett, och dessvärre fortfarande leder till, att hundar får utstå mycket otrevligheter.

Jag är också en av de hundinstruktörer och hundpsykologer som Maria talar om, som mycket hellre låter bli att tala om ledarskap överhuvudtaget och väljer att fokusera på relationen. Dessvärre har jag inte alls märkt att ledarskap skulle vara ett fult ord, vilket jag tycker det är, utan jag tycker att detta lever och frodas som aldrig förr. Det har aldrig funnits ett större skäl att begrava ordet en gång för alla, mer än nu.

Jag har också väldigt dåliga erfarenheter av att försöka fylla ett ord med ett nytt innehåll. Det är för det mesta väldigt svårt, särskilt som den gamla synen på ledarskap lever vidare vid sidan av den nya formen av ledarskap, och hur skall man då som hundägare veta vilket ledarskap andra pratar om? Skall man hela tiden förklara exakt vad man menar med ordet så blir det väldigt krångligt. Annars kan man ju tro att man pratar om samma sak och har samma slags relation till sina hundar, när man i själva verket inte alls gör det. Det kan göra livet onödigt komplicerat.

Vissa ord blir "fula" och blir därmed förbrukade. Min ingifta mormor säger ofta "neger", och menar absolut ingenting ont med det. Hon älskar olika kulturer och folk av alla olika slag och tycker att det är trevligt med invandring. Hon avskyr dessutom rasister. Men när hon växte upp så var det så man kallade svarta. Försök att göra om det ordet till ett ok ord igen... Jag är ganska säker på att det är en omöjlighet. Jag har till och med svårt att skriva ner det i denna text, och skulle aldrig komma på tanken att använda det, och varje gång mormor säger det så får jag kaffet i vrångstrupen. Medan hon helt oförargligt säger "men det heter ju så". Helt ok förr, helt oacceptabelt idag. Det är helt enkelt svårt att ändra innebörden i ett ord.

Vad säger ordet ledarskap om min relation till min hund? Egentligen? I mina ögon och öron är det inte mycket som blir självklart. För Maria Ahola har en ledare följande egenskaper: beskyddar, lyssnar, instruerar, hjälper, aktiverar, samt självklart ger mat och husrum. Frågar man en traditionell tränare lär man få helt andra egenskaper uppräknade för sig. Det är alltså det stora problemet enligt mig.

Anders Hallgren pratar om lärarskap och det tycker jag är ett tydligare ord, det talar mer om vad det är man försöker att vara för sin hund. Därför föredrar jag det. Det finns visserligen en mängd olika typer av lärare, så det kan säkert bli missförstånd när det gäller detta, men den hårda linjen kommer nog aldrig se sig själva som lärare istället för ledare, vilket ytterligare ger detta ord en fördel. Jag föredrar dock fortfarande att tala om relation.

När det gäller ledarskap så är det mycket som vi tar för givet, till exempel detta med alfa. Det har blivit ett självklart begrepp, men faktum är att detta är något man mer och mer frångår. Etologer talar inte längre om alfahane och alfatik, utan om "breeders", alltså de som fortplantar sig. Det ger en betydligt mer tydlig bild av flocklivet, det vill säga familjen som består av föräldrarna ("breeders") och deras avkomma, som blir kvar tills de flyttar hemifrån. En flock är alltså en familj, och inte en strikt hierarki där någon är alfa och någon annan omega. Familjen är beroende av varandra, precis som vi är i våra familjer.

Jag ser betydligt hellre mig och mina hundar som en familj än en flock. Jag är helt övertygad om att hunden inte uppfattar mig som en annan hund, utan ser mig som en annan art, som den ibland förstår sig på, ibland inte. Men jag tror inte alls att de ser mig som en hund. Deras förhållande sinse emellan (jag har fler hundar) är väldigt annorlunda, gentemot deras förhållande i förhållande till mig.

Att se sig och hundarna som en familj behöver inte betyda att man ser hundarna som barn. Har man inga barn (vilket jag inte har), så är det väldigt lätt att hundarna får en roll som påminner lite om den roll barn annars har, men jag blandar aldrig ihop de två begreppen. Barn är barn, och människor, hundar är hundar och INTE människor. Det är faktiskt därför jag älskar hundar så otroligt mycket. Det är så oerhört häftigt att ha en nära relation med en helt annan art, med ett helt annat språk och helt andra förutsättningar. Att man trots dessa skillnader kan leva tillsammans i en mycket nära relation. Det är för mig hundägandet, eller kanske snarare hundlivet i ett nötskal.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

måndag 8 december 2008

Ledarskap?

Det spelar ingen roll att vi begravde "Ledarskapet" på Hundens för ett par år sedan. Detta är något som jag (och många med mig) vill bli av med, men som sitter kvar som ett tuggummi under fotsulan. Det spelar ingen roll vad det är för hundtränare, tycks det mig, mjuk eller hård, traditionell eller modern, ledarskapet hänger med.

Just nu är jag inne i en hundboksläsningsfas. Härligt! Att inte läsa hundböcker gör hundlivet lite fattigare. Det är så otroligt intressant att ta del av hur andra ser på hund, hundliv och inlärning.

Senast läste jag "Köttbullelydnad" av Maria Ahola och just nu läser jag "Naturligt ledarskap med Mickie" av Mickie Gustafsson. I båda böckerna resoneras det kring ledarskapet, något jag kommer att återkomma till senare, i en liten bloggserie om just detta ämne. För att jag skall få resonera kring det hela och dela med mig av mina tankar och funderingar.

Idag vill jag bara nämna detta och komma med en undran. Är det bara jag som känner att jag aldrig någonsin varit i en maktkampssituation med någon av mina hundar?

Någon säger, det beror på rasen? Men jag har levt med: mops, berger des pyrenees, old english sheepdog, belgisk vallhund - groenendael, tibetansk terrier, jack russel terrier, blodhund, border collie, storpudel och griffon bruxellois.

Någon resonerar säkert med att jag har lyckats få tag på enbart "milda", "veka" och "svaga" individer, men det verkar inte så sannolikt. Min blodhund är verkligen inte särskilt vek. Min old english sheepdog var det verkligen inte heller, för att inte tala om min jack russel. Hon är trots allt en terrier och inte avlad på "vekhet".

Jag har aldrig känt "att om jag inte gör något nu så kommer hunden att ta över". Inte en enda gång. Är jag inte tillräckligt känslig? Märker jag inte av att hundarna egentligen tar över (att de har tagit över mitt liv är liksom en helt annan sak).

En av mina hundar bestämmer över mig. Det är Igor. Han är mops och 12 år. Han gör det helt enkelt för att han fick en mycket dålig uppfostran av mig. Det jag gjorde med honom var tex alfarullningar när han gjorde fel. Jag bet honom även i örat vid ett par tillfällen. Jag hade en mängd ledarskapsövningar för mig, och ändå är det den enda hund som någonsin bestämt över mig (för att jag låter honom hållas, det var ju mitt fel trots allt och en gammal man har vissa rättigheter...). Ingen annan av mina hundar har jag gjort detta med. Det har aldrig varit frågan om någon maktkamp, utan helt enkelt om att bygga en bra och förtroendefull relation. Och detta har alltså, oavsett ras, gett mig en väl fungerande relation helt utan kamp.

Jag kan omöjligt vara ensam om detta.

Det går att skriva i min blogg, men man måste stå för sin egen identitet och kan inte gömma sig bakom något alias. Annars går det bra att mejla mig på natasja@hundens.se, så lägger jag in inlägg i min blogg.

Imorgon skriver jag något nytt om ämnet, då med lite avsnitt ur böckerna jag nämnde.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

onsdag 3 december 2008

TAGteach

Dagens inlägg blir ett om TAGteach, eller klickerträning för människor. Anledningen till att det inte kallas klickerträning då, är för att folk blir upprörda när de blir tränade som hundar. Inlärningspsykologiskt fungerar vi ju likadant, men det glömmer vi lätt bort.

I den här filmen får vi se när en sjuåring skall lära sig att knyta skosnörena, och anledningen till att jag visar den här är för att jag tycker att den är ett så bra exempel på vad klickerträning är. Det är pojken som skall lära sig, för att lära sig vad han skall göra får han vara lärare, och lära sin mamma hur det skall gå till. Tanken är att som lärare lär man sig väldigt mycket. När han har gett taggisar (TAG points på svenska, det vill säga just det som man just då kommer att bli klickad för, dvs ett kriterium) till sin mamma, så är det hennes tur att göra det åt honom.

Precis det är klickerträning! Man är aldrig bara elev, utan lärare också! Rollerna byts hela tiden, även om hunden aldrig håller i klickern så är hunden väldigt delaktig i inlärningen och det blir på det viset en väldigt ömsesidig process, där båda är såväl lärare och elever på en gång. Vi måste hela tiden anpassa oss efter hunden, förstår hunden inte vad vi vill, så får vi tänka om och göra det mer begripligt. En frustrerad hund eller människa lär sig nämligen inte alls!



Slutet är också mitt i prick. På frågan om han tyckte att det var kul säger pojken: "Yes, it's like a game". Återigen. Precis det är klickerträning!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

tisdag 2 december 2008

Träning i teori och praktik

Något som aldrig upphör att förvåna mig är när man lär ut en sak och gör en annan, eller när ens teoretiska grund inte alls överensstämmer med ens praktiska.

Ett sådant exempel var jag med om på en brukshundsklubb för flera år sedan. Instruktörerna talade om att vi skulle jobba med positiv förstärkning med våra hundar, men däremot jobbade de enbart med bestraffning på oss, det vill säga ett evigt klagande och letande efter fel på vårt beteende. Hur skall man då kunna leta rätt hos hunden?

Ett annat sådant exempel hände mig för några månader sedan. Två personer med hundar var här och fick undervisning. De brukade Ceasar Milan metoder på sina hundar, det vill säga två fingrar i nacken med tss, tss, samt kraftiga ryck i stryplänkar. När de sedan fick komma med synpunkten på vår undervisning sade en av dem "Det var så bra att ni berömde oss så mycket, man tänker inte på att berömma vuxna, utan bara barn, men vi vuxna vill ju också få beröm. Det kändes jättebra." När hon en stund senare fick frågan om hon kanske skulle börja jobba som oss, så sade hon att det inte passade henne att berömma hunden. Om barn och vuxna föredrar beröm, varför skulle inte hundar göra det? Var är logiken?

Men något riktigt märkligt fick jag läsa i veckans TV tidning (Kvällsposten/Expressen/GT). I en intervju med hundcoachen Fredrik Steen säger han en mängd saker som överhuvudtaget inte stämmer överens med det han visar på TV.

Hans filosofi är:
"Man måste älska sin hund och ha korrekt timing för att dressera den. Alla kan försöka, men de kanske inte lyckas med timingen. Som ett grovt exempel kan man säga att när två hundar skäller på varandra och är aggressiva - då finns det inget man kan göra. Det är när hunden visar signaler som man ska agera. Ger man sig på en hund som redan skäller ser den en som ytterligare en motståndare."

Jag håller med om det mesta, förutom att det känns som ett hopplöst företag att försöka vara hundinstruktör om man inte tror att alla kan lära sig timing. Det kan alla visst! Min var fruktansvärt bedrövlig, och är idag helt ok. Genom träning kan man bli mycket bättre på allt, även timing.

Men om man nu tycker att det är lönlöst att ge sig på en hund som gör utfall, eftersom det gör att hunden ser dig som ännu en motståndare, varför gör han då exakt det i varje veckas avsnitt. Jag får bara inte ihop det. Och det är väl just därför som han blir biten varje vecka, och Ceasar också för den delen. Klart att hunden försvarar sig om den ser en som en motståndare. Det handlar ju om att jobba tillsammans med hunden och inte emot den.

Sedan kommer nästa citat:
"Den senaste tiden har många hundattacker uppmärksammats. Fredrik menar att bristande disciplin mot hundarna är problemet. - För det första handlar det om att man i dag tror att man inte får ta tag i sin hund. Hundar kommunicerar med varandra genom käkarna. Det här kan det bli debatt om, men man får ta tag i nackskinnet på en hund när det gäller problemlösning. Det är skillnad med inlärning."

Jag håller med om att det är skillnad på inlärning och problemlösning, i den mån att det handlar om att man ibland blir tvungen att gå in och bryta ett beteende, av hänsyn till hund och omgivning, och att det inte har något med inlärning att göra, det vill säga, hunden kommer inte lära sig nämnvärt av den tillrättavisningen (tex att man tar den och går därifrån, eller grabbar tag i bakbenen om två hundar kommit i slagsmål), men då handlar det bara om att bryta beteendet, inte om att jag arbetar med ett problembeteende. Så snart jag arbetar med ett problembeteende så är inlärningen på plats, och då gäller samma lagar som gäller i alla annan inlärning. Det är inte så att inlärningsprinciperna ändras bara för att jag jobbar med ett problem. Det bästa sättet att arbeta med inlärning är genom positiv förstärkning, oavsett om det är ett problembeteende eller ett lydnadsmoment, eller en minhund. Punkt slut.

Så kommer nästa citat:
"Det första man gör med en hund är att skapa en kontakt, man börjar då med beröm. En hund lär sig bara av olika situationer om den för en fördel av att agera annorlunda. Om du skapar ett obehag för hunden så slutar den bara temporärt."

Jag håller med fullständigt. Ord för ord. Det är klockrent. Exakt så fungerar inlärning. Bravo Steen! Du är den första tradionella tränaren som jag har hört säga detta på exakt rätt sätt. Jag upprepar: "Om du skapar ett obehag för hunden så slutar den bara temporärt." Exakt så är det. Varför i allsindar utsätter du då hundar för obehag vecka efter vecka? Varför är det då ok att grabba tag i en hunds nacksinn? (betyder förövrigt "Nu skall jag döda dig" på hundspråk) Varför använda obehag om det bara har en temporär effekt? Varför inte bryta beteendet på ett annat sätt och därefter lära in det på rätt sätt och på det viset bli av med problembeteendet? Det övergår mitt förstånd!

Om Steen hade varit säker på att bestraffning och obehag fungerade så hade jag förstått att han använder det, men nu vet han att det inte fungerar och ändå gör han det. Vad är logiken i det? Och att dessutom lära ut det i TV, när man vet att det inte fungerar.

Så ett sista citat (och nu har jag mer eller mindre citerat hela artikeln):
"Man behöver inte vara en varghane eller en godismaskin för att hunden ska lyda. Bete dig normalt. Gör hunden något fel, tala om det ungefär som när man gör med ett barn. Om mitt barn gör något fel funderar jag inte över vad jag ska göra, jag säger till. Men folk tenderar att ge sin hund käk eller godis om de gör fel för att få dem att sluta. Det är så klart fel."

Ja, ger man barnet godis eller käk för att det skall sluta skrika i affären, så är det klart fel. Det fungerar som positiv förstärkning och beteendet kommer öka avsevärt i frekvens. Samma sak gäller naturligtvis en hund, eftersom inlärning fungerar likadant på människor som hundar. MEN det finns ett stort undantag. Barn och människor har samma språk. Vi förstår varandra, det går att resonera med barn, om de inte är väldigt små. En hund och en människa talar däremot helt olika språk. Det är meningslöst att försöka resonera dem till rätta. Ofta får det helt motsatt effekt. "Oj, så mycket uppmärksamhet jag fick att göra det där..." Hundar är väldigt bra på att missförstå oss, även om de också är duktiga på att förstå oss i andra sammanhang. Just när de gör fel är jag ganska säker på att de för det mesta inte begriper ett dugg, just för att vår taiming är usel och att den särskilt i bestraffningsfall måste vara extremt korrekt. Att skälla på hunden som bitit sönder ett bordsben medan man var på jobbet är med andra ord otroligt meningslöst, medan det skulle fungera betydligt bättre med ett barn. För både barn och hund skulle det däremot fungera otroligt mycket bättre med positiv förstärkning, det vill säga att man lärde in rätt beteende och belönade för det.

Inlärningspsykologiskt är vi som sagt exakt likadana.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Kedjebrev gillar jag egentligen inte...

men det här fick jag idag, och det var faktiskt riktigt tänkvärt. Eftersom jag aldrig skickar vidare kedjebrev, så publicerar jag det här istället:

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid

på gott humör och har alltid något positivt att säga.

När någon frågade honom hur han mådde svarade han:

'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?'

Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.'

Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet.   

Jag väljer de positiva sidorna i livet.

'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.

'Det är det', svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.

Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.

Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.

Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv..   

Jag funderade över vad Kalle hade sagt.


Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.


Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast.  Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.



Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle.

'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.

'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag

Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.

Vad gjorde du då?', frågade jag.

Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle.

Hon frågade om jag var allergisk mot något.

Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.   

Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'.

Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.



Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga'. Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.



Nu har du två valmöjligheter:

1. Radera detta

2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om.


Jag hoppas att du väljer alternativ 2. Det gjorde jag.

Subject: När det känns för j-ligt, tänk så här.....

Jag är tacksam...... för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.

....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.

....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.

... för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor  som måste rensas, jag har ett eget hem.

...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.

... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.

... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.

... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.

... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig

... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.

... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.

... och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.

Sänd detta till någon du bryr dig om, jag gjorde just det! 

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

torsdag 27 november 2008

Sålla agnarna från vetet

Så har jag hunnit titta på ytterligare ett avsnitt av "Hundcoachen Fredrik Steen", och som vanligt med hundprogrammen sägs det en del kloka saker, och så förekommer det saker som får mig att kasta mig upp ur soffan i panik. Måndagens avsnitt var just ett sådant.

Det började med att Fredrik berättar att han inte gillar rasslet av strypkoppel, och att han kopplar om det så att det tappar sin strypeffekt. Jag är nära på att tappa hakan av förvåning och applåderar av glädje. BRAVO!!!! Han säger även "du vill väl inte att hunden bara skall lyssna på rasslet och lyda på grund av det", eller något i den stilen. Jag fortsätter applådera. Bravo. Jag har kanske rent av fått fel uppfattning om denne hundcoach.

Men så är det ju så att hunden även denna vecka gör utfall mot andra hundar, ett utfall som för övrigt var väldigt milt och därmed ganska lätt att förändra ganska snabbt även med moderna metoder. Detta skulle nu åtgärdas och då var den mjuka linjen som jag först uppfattade som bortblåst. Hunden gjorde utfall och Steen anföll hunden. Han tog ett rejält grabbatag om jycken. Jag for upp ur soffan i ren förfäran.

Som vanligt finns det en slags fin liten förklaring när man använder våld. Hundägaren såg förfärad ut och då blir det genast fel på henne. "Du tycker jag är för hård va?" "Ja, jag tyckte allt att du var lite väl hård".

Snälla hundägare, lyssna till magkänslan när den säger ifrån! Säger magkänslan att det är för hårt, då är det för hårt! Gå därifrån. Låt inte hunden utstå detta.

Så kommer det vanliga resonemanget om att man måste visa att man älskar någon genom lite aga. Det är så här det måste gå till för att en hund skall kunna förstå. Vi pratar på hundars vis.

Jag blir så otroligt trött!

En mycket god vän till mig, Emma Parsons, var med om just en sådan hundcoach när hon hade börjat få problem med sin golden retreiver Ben. Till att börja med verkade det fungera. Hunden blev helt spak, naturligtvis, man blir lätt det av våld. Problemet med den här typen av agerande är att det verkar fungera först, och sedan får man suga på det sura äpplet, då beteendet blir värre. För Emmas del blev det i det närmaste ett heltidsarbete att få ordning på Ben. Efter att ha träffat ett otal liknande tränare träffade hon tillslut rätt när hon gick på ett seminarium med Karen Pryor, som sedan blev hennes mentor i arbetet med Ben. Han var vid det här laget så otroligt skadad av alla idiotiska metoder han råkat ut för att det nog tog Emma två års tid att få honom att fungera igen. Det går att läsa om detta äventyr i Emmas underbara bok "Click to calm" (Klickerträning och lugnande signaler).

Det som hände var nämligen att Ben började förknippa andra hundar med en livshotande fara. Det är så vi lär oss mycket och hundar är väldigt påverkade av Pavlovs klassiska betingning. Man kan lära sig att koppla ihop saker som egentligen inte hör samman (de kan höra samman också). I det här fallet hund = jag blir angripen av hundtränare eller ägare. Vad kommer reaktionen bli hos hunden? Mer positiv till andra hundar eller mer negativt? Just det, mer negativt. Andra hundar är inte bara otäcka, de utsätter dig dessutom för omedelbar livsfara. Vad göra när en hund närmar sig? Göra sig så stor som man bara någonsin kan, låta så mycket det bara går och försvara sig. Anfall är bästa försvar. När hunden har kommit över den första chocken av vad som hände, tar ofta ett par veckor, så kommer därför beteendet tillbaka gånger 100.

Om något blivit klassiskt betingat så skall man träna bort det med hjälp av klassisk betingning. När det handlar om problem vid hundmöten är det alltså allra bäst att börja med själva kopplingen hund=otäckheter. Istället för att hunden uppfattar denna koppling skall hunden nu lära sig att annan hund=belöning. När man ser en annan hund får man belöning. Vad tror ni händer med hundens förväntan? Istället för att scanna området efter annan hund att bita ihjäl, så kommer hunden att scanna av annan hund för att det ger belöning. Gissa om det blir en förändring hos hunden!

När vi kommit så långt så har Pavlov så att säga förminskats. Betydelsen av Pavlov är inte längre störande för hunden, den är positiv. Hunden är nu mogen för att låta Skinner komma med i leken, det vill säga den operanta inlärningen. Det vi vill lära hunden är att rapportera åsynen av en annan hund. Budskapet är "Ser du en annan hund, rapportera det till mig och jag kommer att ge dig belöning för det." Vi har nu en hund som förknippar andra hundar med belöning och som har fått ett nytt uppdrag, att tala om när han hittar dem. Sättet att rapportera detta är genom att hålla och behålla ögonkontakten och att passera förbi.

Hur lång tid tar då detta? Det beror på hur allvarlig skadan blivit. Ju längre tid hunden fått obehag i samband med annan hund, desto längre tid kommer det att ta att träna bort. Jag håller så kallade "Hundmöteskurser", då träffas vi två timmar åt gången, tre veckor i rad. På den tiden kan man få en hund med ett förändrat beteende, helt utan att bruka något våld. Det bästa av allt, efter två veckor består resultatet. Det är inte lätt. Det kräver tålamod. Men sättet har inlärningspsykologin på sin sida och känns rätt i magen.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Nyblivna valpägare. Något av det allra viktigaste du kan lära din hund är att ni passerar annan hund. Gå inte fram och hälsa på alla hundar, detta kommer att skapa problem i framtiden. Lär hunden att ta ögonkontakt och att behålla den.

lördag 22 november 2008

Lycka är...


att gå till AdLibris och bokstavligen råka snubbla på en så otroligt bra recension av min bok att jag blev gråtfärdig. Denne läsare hade uppfattat boken precis så som jag önskade att den skulle tas emot. Vilken enorm lycka! Tack så mycket G-E vem du nu än är, det värmde något otroligt!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

fredag 21 november 2008

Inspiration

Det går att bli inspirerad lite överallt. Häromdagen blev jag det genom Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article3324848.ab?service=print

Som handlar om en lärare i en skola i Rinkeby som har som mål att alla hans elever skall ha VG i betyg i matte. Tänk om jag hade fått gå i hans klass! Kanske hade jag haft VG då också, åtminstone kanske jag hade gillat ämnet med en så inspirerande lärare.

Att vara en så bra lärare att man blir nominerad till en svensk hjälte är få förunnat, men det borde vara alla lärares och instruktörers mål! Mitt blev det definitivt.

Igår hände en sådan kul sak, i just lärarsammanhang. Sådant som gör att jag gör det jag gör, som får mig att kämpa trots att det kan gå trögt.

Tre av mina elever, som kommit till min kurs, och som när de förstod vad det var för typ av träning (modern, positiv) hade blivit väldigt besvikna och var färdiga att vända om i grinden, tackade sin lyckliga stjärna för att de råkat hamna hos Hundens Österlen Utbildningsakademi. Att de nu var helt omvända och att de fått en mycket bättre relation till sina hundar, dessutom hade de blivit lydiga och gjort saker på bara några minuter som tidigare inte gått att lära dem.

JA! Det är då glad att jag går till jobbet trots att jag har 39,7 i feber och en efterhängsen njurbäcksinflammation. Ni som funderar på att bli instruktörer - här har ni anledningen till att göra det! Ni som redan är hundinstruktörer med modern inriktning och positiv träning - TILLSAMMANS kan vi förändra hundvärlden!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

onsdag 12 november 2008

Lite positiv förstärkning

Tack och lov är det inte bara tråkiga brev som kommer som respons på bloggen. Fick ett trevligt brev från en av mina kursare, som jag vill dela med mig av:

"Hej Natasja!

Blev så paff när jag läste vad en elak "hundförståsigpåare" skrivit till dig.
Efter att ha varit på kurskvällarna hos er är man alltid så glad och positiv och känner att
"Yes - vad kul det är att träna med sin hund!"  till skillnad  från när man gick på de kurser
där ryck och slit-metoden lärdes ut och, inte för mycket godis-principen tillämpades.

Heja dej, Natasja! för supertrevliga kurser som jag varmt rekommenderar till
andra så fort jag får en chans."

Tack för de orden. De värmde! Det är precis så jag vill att det skall kännas när man lämnar en kurs!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

tisdag 11 november 2008

Kunskap på you tube

You tube är faktiskt fantastiskt! Man kan inte bara hitta små roliga saker där, utan också verklig kunskap. Hittade idag en av mina stora idoler, BF Skinner, när han förklarar hur operant inlärning fungerar (just det, Skinner som är "pappa" till just det, och som verkligen borde ha fått Nobelpriset!):



Ett annat klipp förklarar såväl klassisk som operant inlärning och dessutom en väsentlig skillnad mellan de två:
http://www.youtube.com/watch?v=pUeLzfP8tCA&feature=related

Ett mycket känt exempel på klassisk inlärning är experimentet med Albert, ett stackars litet nio månaders barn som fick utstå experimentet. Precis på detta sätt kan hundar lära sig rädsla för något som egentligen inte är farligt för dem, och precis så här kan de sedan koppla saker som påminner om det de blivit rädda för med något helt annat:



Operant inlärning, med hjälp av target, i praktisk användning med sjölejon:

http://www.youtube.com/watch?v=fcdYIL_jy-8&feature=related

En av mina absoluta favoriter bland träningsvideor. En mulåsna som blivit misshandlad och som är väldigt rädd, skall klickas in i ett tvättbås i ett stall. Gjort i ett kick med klickerträning:



Som vanligt får vi som håller på med positiv träning alltid försvara oss och våra metoder för de som tillhör den traditonella skolan. Så är det även för hästtränare, här är ett jättebra svar på tal från en mycket duktig klickertränare:



Till alla som jobbar med positiva träningsmetoder! Stå på er! Tillsammans kan vi förändra djurvärlden,

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

måndag 10 november 2008

När blev ett bett bevis på succé?

Tittar på mitt första avsnitt av Hundcoachen Fredrik Steen, och kan inte låta bli att förvånas att det nu är dags för nästa hundinstruktör i TV att visa blodvite i rutan, som om det var någon slags bild av hur man är som lyckad hundtränare. Måndagar är tydligen TV4 dagen för hundträningen. Först ut är Ceasar Milan, och direkt därefter kommer hundcoachen. Båda blir bitna. Om jag blev biten av någon av mina klinter så skulle jag se det som ett otroligt misslyckande, en oförmåga att läsa hund, att närma mig den och framförallt att träna den.

I avsnittet jag tittar på ser jag en helt normalt aktiv rottweiler unghundshane på året. Han skäller på folk som passerar, är hårdhänt i sitt hälsande och sitt bemötande av gäster och sin egen familj, han kan inte gå i koppel, han gör utfall mot en annan hund och jagar kaniner.

I mötet med den andra hunden biter han dessutom instruktören för andra gången, något som instruktören ser som aggression. Det är ett väldigt vanligt beteende, man kallar det överslagshandling. Det sker lätt när en hund blir trängd och inte får utlopp för sitt agerande mot den som den egentligen är arg/rädd/osäker inför. Ett sätt att slippa ett sådant beteende är att ta hunden därifrån, istället för att tvinga sig på den med dominans och låta den vara trängd i en mycket hotfull situation. Hur beter vi oss själv i en liknande situation? Jag vet många människor som skulle bitas, rivas och göra sitt yttersta för att komma loss och fly.

Inget av dessa beteenden är onormala beteenden hos en hund, snarare tvärtom. Ouppfostrad, ja, visst. Men väldigt normalt.

På grund av dragandet i kopplet kan hunden inte gå ut på promenader och blir därför understimulerad. Det är inget konstigt med det. Men det är faktiskt inte svårt alls att lära en hund att inte dra i kopplet. Det är tvärtom väldigt lätt! Kunde man gå ut med hunden så skulle antagligen en del av problemen försvinna. Problemåtgärd 1: Träna hunden att inte dra i kopplet, och se till så att ägarna kan göra det själva. 2. Träna hundmöten, förändra hundens associationer av andra hundar till att bli något positivt, gör så att hunden faktiskt vill hitta andra hundar, för att kunna få meddela det till sin tränare. 3. Lär familjen att de beteenden som det blir mer av på ett eller annat sätt har blivit förstärkta/belönade. Jag såg hur många exempel som helst på hur hunden fick väldigt mycket uppmärksamhet, både av hundägaren och av hundinstruktören för de beteenden som de inte vill ha mer av, med resultatet att det blev än värre. Att ta en brottningsmatch med en rottis är en sällsynt dålig idé och kan mycket riktigt leda till stora skador, men det finns helt andra sätt att göra det på. Till exempel att träna ett oförenligt beteende, det vill säga något som inte går att göra samtidigt som det oönskade beteendet. I fallet med rottweilern skulle det kunna vara till exempel att apportera och att ha fyra tassar i marken samtidigt. Även detta skulle vara fullt möjligt för familjen själva att genomföra. Hunden skulle antagligen tycka att det var kul dessutom. Rottisar älskar att lära sig. Är lättlärda och inlärning är dessutom tröttande, vilket skulle leda till att hunden lugnande ner sig ytterligare.

Att en hund jagar kaniner säger jag inte så mycket om. Det känns som ett extremt naturligt beteende, och ett som jag faktiskt tror att familjen kan stå ut med. Men eftersom kaninen var i bur skulle det gå att göra en träningsplan även för detta om familjen var intresserad att lägga ner tid på det.

Det hela slutade med att hunden togs om hand av instruktören, som tog med den till Stockholm för att utredas. Var den farlig och behövde den därför avlivas, eller kunde den till exempel bli bevakningshund. Tester skall göras. Familjen var i tårar över att förlora sin familjemedlem, som de uppenbart älskade jättemycket trots att han var svår att handskas med.

Förra veckans avsnitt handlade om en hund som gjorde utfall mot andra hundar. En liten labbe som dessutom är lydig. Utfallen har fortsatt och han behöver mer hjälp. "Det har inte fungerat!" När det inte fungerar är det alltid den stackars hundägarens fel. NEEEEEEEJ! Det kan mycket väl vara metodernas fel, oftast är det faktiskt det. Det brukar också väldigt ofta vara fel på instruktören. En instruktörs uppgift är att lära ut något, om den som skall ta till sig detta inte gör det, så är det inte elevens fel! Nix, instruktören har gjort ett dåligt jobb! Det är knappast någon mening att lära ut metoder som den som har hand om hunden inte kan följa!

Den här hundägaren talar om sin egen rädsla över situationen. Han känner sig osäker, men det skall han inte göra, säger instruktören. Är det någon som har talat om för dig hur du skall känna? Hur ofta brukar du ändra hur du känner då? Känslor styr man inte över på det sättet. Därför kan en sådan här metod fungera jättebra när en instruktör finns med, för att hundägaren då känner sig trygg, säker. Det känner hunden och agerar därefter. När hundägaren sedan är på egen hand återfaller man i sitt gamla osäkra beteende och känner sig än mer misslyckad eftersom man inte kan göra som instruktören säger. Man lägger skulden på sig själv.

En som skrivit om detta är Emma Parsons, som i sin bok "Klickerträning och lugnande signaler" ("Click to calm") skriver om just detta. "Spänn dig inte", "Spänn inte kopplet", men i hundmötessituationen gör man precis det, för att man inte rår över sitna känslor. Det Emma gjorde då var att förändra innebörden i hennes spontana beteende, som hon inte kunde kontrollera, för sin hund. Istället för att ha innebörden "fara på färde! Hund kommer, matte är livrädd!", så betydde signalen åtdraget koppel "ta kontakt med matte!" och det var just det hunden gjorde då. Problemet löst! Vad kommer dessutom hända då, på köpet? Jo, hundägaren kommer inte längre behöva dra i kopplet, eftersom det problemet då är överstökat.

För den som blir nyfiken på den träningsmetoden så kommer Emma till Sverige och Hundens Österlen Utbildningsakademi i påsk nästa år, för två seminarium, ett två dagars seminarium och ett tre dagars seminarium, alltså finns det möjlighet att lära sig dessa metoder under totalt fem dagar! Ta tillfället i akt!

Tänk vad jag önskar att TV kunde visa fler alternativ på hur man kan träna hund. Jag bjuder härmed in TV till vårt seminarium med Emma i påsk. För ett par år sedan hörde jag om ett programförslag, en traditionell tränare och en klickertränare skulle ta sig an samma problem, man skulle få följa träningen och se resultatet. Gud vad jag önskar att ett sådant program kunde bli verklighet.

Jag hade kunnat kommentera en mängd andra saker, till exempel hur man tränar sitt kvar på ett pedagogiskt sätt för hunden, men det här får räcka för den här gången,

Glöm inte,
Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ett nytt fall att bita i

Idag fick jag ta mig an en ny problemutredning. Den här gången handlade det om rädsla och framförallt rädsla för människor. Jag kunde väldigt snabbt konstatera att hunden var just rädd och frågade hur det var med hundens föräldrar. Tiken var mycket riktigt rädd och hade haft ett starkt vaktbeteende i förhållande till sina valpar.

Avel är verkligen riktigt, riktigt svårt och jag beundrar alla seriösa hunduppfödare som gör ett kanonjobb, som satsar stenhårt och som inte drar sig för att plocka djur ur aveln för att de inte är lämpliga avelsdjur, på grund av sjukdom eller temperamentsfel. Jag har själv försökt mig på det, men givit upp.

SKK har också gjort ett väldigt lovvärt initiativ med sitt RAS projekt, vilket innebär att varje rasklubb skall staka ut så kallade rasspecifika avelsstrategier, för att få bukt med problemen. Det handlar då väldigt mycket om sjukdom och särskilt sådant man kan mäta, till exempel höftledsfel, där de flesta är överens om att man absolut inte skulle kunna tänka sig att avla på en hund med en C höft.

Något som inte är lika allmänt känt är att just rädsla är oerhört nedärvbart, faktum är att det räknas som lika nedärvbart som just höftledsdysplasi, ändå går rädda hundar i avel.

Jag har själv haft en rädd hund och att leva med den ständigt påtagliga rädslan hos den hund man älskar är oerhört smärtsamt. Går det inte att göra något åt då? Jo, väldigt ofta, men det kan ta väldig tid och det kräver ofta mycket arbete av ägarna, och under tiden lider hunden.

Till något positivt. När jag arbetar med problemhundar gör jag det i princip alltid med hjälp av klickerträning, och det är framförallt i detta arbete som jag upprepade gånger blir så glatt överraskad av "magin", hur snabbt det går att se en förbättring. Efter en liten stunds träning kunde den extremt duktiga och lättlärda hunden jobba, trots att jag satt bara ett par meter ifrån, och hon var så rädd för mig. Skällandet avtog eftersom hon nu blev koncentrerad på sin nya uppgift. Ägarna var också väldigt duktiga och tålmodiga, och kunde se förändringen. Om två veckor skall vi ses igen och jobba vidare. Jag hoppas att träningen går bra!

När man har en hund med problem är det viktigt att tänka på att skriva någon form av dagbok, vilket jag glömde bort att säga idag. Den skall man ha för sitt eget minnes skull. Problem löses inte över en natt, utan förändringen sker gradvis, och det kan då vara svårt att se framstegen.

Jag tänker på när jag gick min hundpsykologutbildning. Vi jobbade med en hund som ständigt skällde. De bodde i ett hyreshus i Stockholm och en skällande hund skapar väldigt lätt koflikter med grannar. Tålamodet, irritationen och frustrationen hos ägaren blir därför ganska påtaglig. Varje skall fyller en med skam och dåligt samvete. När vi arbetar med hunden i ett halvår tyckte ägarna att de stod och stampade och att ingenting hänt, medan vi som inte levde med problemet såg en enorm förändring. Jag frågade då "hur många gånger om dagen skäller han nu", och fick svaret "2-3", och då svarade jag "Hur många gånger skällde han när vi började träffas?". Då insåg hon vilken förändring det blivit, och det är otroligt viktigt! Det är så lätt att glömma och inte se de förbättringar som görs när man lever mitt i det (tänk bara på barn som växer och folk utifrån som påpekar det, medan man själv inte direkt lagt märkt till någon skillnad).

När jag jobbar med problembeteenden så säger jag alltid att det kommer att ta tid, men att det skall märkas en påtaglig skillnad ganska snabbt, en till två veckor. Inte att problemet skall vara borta, utan att något skall ha förändrats till det bättre. Gör det det så är man på rätt väg, annars får man byta strategi. Hundtränare som löser problemen på en kvart tror jag inte ett dugg på. Det handlar då om symptomträning och inte att man faktiskt går till botten med det. Ofta använder man sig av någon form av ganska hård bestraffning för att hindra hunden från att göra på det sättet igen, och det fungerar som regel precis just då och kanske ett par veckor framåt (och oftast alltid i hundinstruktörens närvaro), men sedan brukar problemet som regel blivit ännu värre och ofta har man fått ett par andra problem på halsen (en extremt vanlig biverkning av bestraffning).

Så tänk på att skriva ned någon form av dagbok när du vill ändra på beteenden, för att se om det går framåt, bakåt eller om det stagnerat.

Och en annan sak, för att kunna förändra på någon annans beteende måste du förändra ditt eget!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

tisdag 4 november 2008

Hårda skolan ryter ifrån

Idag fick jag svar på mitt senaste blogginlägg. Till min stora förvåning vågade avsändaren skylta med sitt eget namn. Brevet fick mig att fundera en hel del och därför väljer jag att publicera det i bloggen:

"Hej Natasja
I din ena artikel på bloggen konstaterar du att hundmänniskor är värst i att prata illa om varandra och förfasar dig över det. Själv är du bland de värsta på just detta. Det gäller Ceasar M, Jeppe S m fl och nu senast Steen.
Jag kan inte se att det skulle vara annat än den svenska avundsjukan som driver dig.
Det finns en anledning till att en del blir tillfrågade om de vill föreläsa på hundmässor, vara på TV mm. Det är att de kan hantera och arbeta med hundar och visa det så människor ser och förstår det. Hundarbete är inget man kan prata eller läsa sig till- man kan arbeta sig till det.
Dessa är människor som inte behöver annonsera i alla hundtidningar för att få kunder. Dom behöver inte heller ta betalt i förskott för sina kurser eller prata illa om konkurrenter.
Kunderna kommer till dem ändå just för att de kan sina saker.
Det kan däremot inte Du och inte heller någon av de sk hundpsykologer som jag hittils träffat.
Med tanke på att du fullständigt saknar kompetens inom det praktiska hundarbetet tycker jag du borde skämmas över dina påhopp."

Fråga 1, vad är skitsnack? Innebär det att prata skit om man framför en oliktänkande uppfattning? För min del kan jag inte se något slags skitsnack i min blogg. Min tanke är att framföra min syn på hundträning, och ge svar på det som förekommer i TV. Hela tanken med bloggen när jag startade den var just att bemöta alla hundprogram på TV, eftersom de bara framför en syn på hundträning och jag tycker att det är helt åt skogen att visa bara en sida av sakernas tillstånd. Tänk om TV bara skulle visa Hammarbys fotbollsmatcher, eller om enbart Miljöpartiet skulle få framföra sin politik. Det skulle bli ett ramaskri. Men när enbart traditionella hundtränare får ut sitt budskap - ja, då är man en skitsnackare för att man kritiserar detta. Det gör mig mörkrädd.

Fråga 2, sedan när får man inte kritisera offentliga personer? Om man får så mycket TV utrymme som Barbro Börjesson, Ceasar Milan, Jeppe Stridh och så nu denne hundcoach, som jag ännu inte hunnit lära mig namnet på, så har man faktiskt tackat ja till att bli en offentlig person. Med offentligeheten kommer en mängd positiva saker (ingen skall ju få mig att tro att dessa inte har vunnit väldigt mycket ekonomiskt som de inte skulle ha fått om de inte varit med), och en del negativa, bland annat att man kan bli kritiserad för det man i TV gör och säger.

Fråga 3,sedan när blev det fult att annonsera? Det hackade Jeppe på mig om i TV också. Ok. Jag annonserar. Skäms på mig! Skäms på H&M, Telia, Ica och alla andra som använder sig av denna form att nå ut med ett budskap och tala om för eventuella kunder att man finns. Vad är det fula med det?

Fråga 4, inga hundpsykologer kan sina saker... Hur kommer det sig att jag aldrig har mött en person från den traditionella skolan som kan förklara skillnaden mellan klassisk och operant inlärning, som vet skillnaden på ett positivt och ett negativt straff, eller en positiv eller negativ förstärkning?

Fråga 4b, varför föraktar man kunskap i den traditionella skolan? Varför är det bara självlärdhet som är fint nog? Både Ceasar och Jeppe skryter om att de är självlärda, Jeppe till och med om att han aldrig läst en hundbok. När blev det fult med kunskap? Varför inte lära sig av de som har en himla massa års erfarenhet, slippa göra om deras misstag, ta vara på deras kunskaper och gå på ifrån det?

Fråga 5, vad innebär det att ha kompetens i det praktiska hundarbetet? Tror ni i den traditionella skolan att vi "hundpsykologer" enbart läser och aldrig tränar? Jag är ingen tävlingsmänniska och kommer aldrig att börja tävla bara för att visa upp något. Tävla bör de göra som tycker att det är roligt. Jag brinner för att lära vanliga hundägare mer om sina underbara fyrfotavänner. Jag brinner för att se dem göra framsteg. Jag brinner för hundar och tycker att det är fantastiskt kul att få hjälpa hundägare att få en bättre relation med sina hundar. Den vanliga hundägaren och den vanliga hunden är det viktigaste för mig.

Påstående 1: Jag ser inte Ceasar, Jeppe, Barbro eller någon annan av de i den hårda skolan som konkurrenter. Jag tror överhuvudtaget inte att vi har samma kundkrets. Det finns de som gillar traditionella, hårda metoder, som tror att hunden är en varg och att man därför måste göra på vissa sätt. Att ledarskap handlar om dominans och underkastelse.

Påstående 2: Det handlar definitivt inte om svenska avundsjukan. Blev jag tillfrågad om en egen TV show skulle jag antagligen tacka nej. Däremot tycker jag att allmänheten har rätt till upplysning om olika metoder när det gäller hundträning.

Påstående 3: Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Himla kul att den traditionella skolans anhängare tar sig tid att läsa min blogg.

lördag 1 november 2008

Så var det dags igen

Läser på TV4.se om deras nya hundträningsprogram, en byggnadsarbetare vid namn Steen skall nu träna hund i TV, och bli den svenska motsvarigheten till Ceasar Milan:

"Vad är det vanligaste problemet som hundägare stöter på?
- Brist på ledarskap. Det är skittråkigt att höra ordet ledarskap hela tiden för det är lite negativ klang i det, eller har varit i alla fall. Men ledarskap innebär också att man ska guida hunden genom livet, vara en stöttepelare. Givetvis också kunna sätta gränser, men ledarskap är ett måste för att kunna ha en kommunikation med sin hund. Har man inget bestämt ledarskap så spelar det ingen roll om man berömmer hunden för det tar ju inte hunden åt sig. På nåt sätt är ledarskapet nyckeln till all problemlösning."

Så var det alltså dags för ytterligare en som förespråkar den förlegade ledarskapsteorin som lösningen på alla problem som hundägare kan råka ut för. Det var ju verkligen precis vad som behövdes. Sveriges hundägare skall än en gång föras bakom ljuset.

Varför i allsindar?!

Oavsett vad det handlar om så finns det fler idéer än en, men ändå är det samma slags hundträning som släpps fram gång på gång på gång. Inte så konstigt att det finns så mycket problem bland hundägare!

Till eventuella nyblivna hundägare! Tro inte på det ni ser på TV. Det finns betydligt smidigare, smartare och roligare sätt att träna på, än de metoder som visas i TV.

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

tisdag 21 oktober 2008

Ceasar MIlan - den nakna sanningen

Bob Bailey - dag 2

Jag hade tänkt skriva något litet varje dag av min två veckors långa vistelse i Dalarna och hönsläger med Bob Baiely. Det var fyra år sedan jag gick på mitt första introduktionsläger och det kan jag säga: Det märktes att jag var ringrostig! Efter första 2 30 sekunders passen med mina hönor var jag i princip färdig att åka hem (jag överdriver våldsamt). Min tajming var inte av denna världen! Det kändes som om jag inte hade klickat en enda gång på fyra år. Hönor är verkligen snabba och det är lätt att glömma bort hur snabba de är när man inte går närkamp med dem.

Nu är det bara så att jag MÅSTE ha höns och det snarast. Har precis fått ett hönshus och då vore det väl själva 17 om man inte kunde ha lite höns också, och på det sättet hålla kunskapen vid liv.

Bob Bailey är en enormt inspirerande person. Varje gång jag träffar/lyssnar på honom så är jag övertygad om att allt, precis allt, är möjilgt. En härlig känsla. Idag fick vi dessutom kämpa mot tiden. Vi fick jobba i fem minuters pass och organisera tiden på bästa och mest effektiva sätt, för att på det sättet tjäna in 30 sekunder om det var möjligt. Man skall inte förakta sekunder i träning. När man tränar på ett korrekt och effektivt sätt så kommer man förvånandsvärt långt på ett par minuters träning. Det skall jag försöka tänka på även när det gäller träning när jag väl kommer hem och tidbristen som vanligt är ett stort problem.

Igår och idag har vi framförallt jobbat med tajming, men idag började vi jobba med signaler och stimuluskontroll. Imorgon skall förhoppningsvis det finnas stimuluskontroll på ett första beteende, därefter är det dags för nästa delmoment på den första sju dagars kursen, kriterier.

Det var en liten rapport från dagens äventyr,

Ha kul tillsammans med din hund (eller höna)!

Natasja

Ps Jag blev förövrigt som väntat förtjust i en av mina hönor på en gång. Jag döpte henne till Einstein för att hon är så otroligt smart och jobbar nu på att få Marie att sälja henne till mig. Idag blev hon dessvärre mätt och ville inte jobba mer, vilket talar om hur mycket rätt hon gjort som förtjänat henne namnet, men skall vara allert och hungrig imorgon igen. ds

lördag 11 oktober 2008

Tänkvärt!

I senaste numret av Hundsport special, nr 2008, en för övrigt extremt bra hundtidning, står det en intressant artikel om "Webb och etik" (s. 26-31) av författaren Ulla Barvefjord. Där tar hon upp ett stort problem inom hundvärlden, skitsnack. Hundmänniskor är nämligen, av någon outgrundlig anledning, extra bra på att prata skit om varandra. Genom Yvonne Kekkonen på SKK, som har kontakt med Datainspektionen, så har Ulla fått uppgifterna som visar att vi hundmänniskor utmärker oss rejält när det gäller anmälningar till denna instans. 50 gånger fler anmälningar rör hundar och hundmänniskor. 50 (!!!!!!) gånger fler. Tänk när vi säger "dubbelt så många", och menar att det är ganska anmärkningsvärt, eller "fyra gånger vanligare". Då står något verkligen ut. Men här handlar det alltså om 50 gånger vanligare. Är du utan hund, så har du 50 gånger mindre risk att bli anmäld till datainspektionen, än om du är hundägare. Grattis! Det finns en grupp hundägare som är underrepresenterade, jägare. Det finns nämligen inte en enda anmälan från jägare i dessa sammanhang. Så det är vi andra hundägare som är så otroligt mycket värre än andra människor. 50 gånger värre för att vara exakt.

Det går ju inte annat än att fundera över vad det är som får oss hundägare att vara så drastiskt överrepresenterade i dessa sammanhang. Våra hemsidor, bloggar och gästböcker är fulla av hemskheter och skit om andra, så fulla att vi blir anmälda för det 50 gånger mer än andra människors hemsidor, bloggar och gästböcker.

Jag har märkt det här själv, från den dag jag blev hundägare, och tyckte att det var otroligt intressant att få siffror på hur eländigt det faktiskt är. Borde inte de här fantastiska hundarna plocka fram en godare sida hos oss än så? Varför måste vi sticka varandra i ryggen med anonyma anmälningar, förtal, skitsnack och annat idiotiskt tidsfördriv, istället för att hämta energi hos våra fantastiska fyrbenta vänner? Och om vi nu prompt måste prata skit, varför kan vi inte vara så rakryggade att vi inte gömmer oss bakom signaturer, alias och anonymitet. Vore inte det lite mer renhårigt? Kanske skulle det inte bli så mycket skitsnack då? För vågar vi verkligen stå rakryggade för de åsikter som vi är med och sprider? Måste man nå "framgång" genom att dra ner andra? Kan man inte göra det på egna meriter så är det väl inte så mycket bevänt med den "framgången", eller?

Igår var jag ledsen just över sådant rent skitsnack som just nu går om mig, och kände mig hämndlysten. Skulle jag kanske göra samma sak själv, svara med samma mynt, ge skitsnackaren vad skitsnackaren tålde. En mycket god vän sade då, "Natasja, sjunk inte till hennes nivå själv. Du är bättre än så!" Och det är vi! Inte bara jag, utan vi allihopa! Vi är bättre än så, vi behöver inte nedlåta oss till den typen av handlingar. Vi kan gå vidare, rakryggade, utan att ge oss hän åt anmälningar som kan skada någon annan för livet, bara för att vi just då skulle få må lite bättre av hämndens sötma.

Innan du trycker på sänd knappen nästa gång du skrivit av dig ilska på en blogg, i ett e-post meddelande, i en gästbok eller dylikt. Stanna upp, tänk dig för och sänk dig inte till den låga nivå som tydligen särskiljer oss hundägare från resten av befolkningen. Gör gärna detta stopp innan munnen för vidare också. Tänk på viskningsleken. Det du sade från början slutar i något helt annat i slutet av ringen, och det har då blivit en sanning, fast det överhuvudtaget inte hade med sanningen att göra.

Var bättre än så!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

lördag 20 september 2008

Kontakt!

Idag har jag blivit uppmärksam på att det varit svårt att komma i kontakt med mig och mitt företag via hemsidan, pga något tekniskt fel.

Teknik gör mig galen när den inte fungerar, vilket alltså varit fallet nu.

För att nå mig mejla natasja@hundens.se eller ring 0703-557 111,

Felet skall åtgärdas så snart det bara går.

Under tiden,

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

söndag 7 september 2008

Varning för idiotiska sk hjälpmedel!

Så har jag inte skrivit i bloggen på en evig tid. Livet har så att säga kommit emellan. Hade det varit en vanlig blogg, så hade jag kunnat skriva och frossa hur mycket som helst, men nu skall detta vara väldigt hundrelaterat och inte om mitt personliga liv, och alltså blev det tomt i bloggen.

Förra helgen hade vi storbesök i Tomelilla. Etolog Dr Patricia McConnell gästade oss för ett två dagars seminarium. Vi lyckades samla 27 hundintresserade människor och även om detta var tio fler än när Ray Coppinger var här, så är deltagarantalet skrämmande lågt. På båda dessa seminarium hörde jag en sak upprepas flera gånger, nämligen "stackars alla de som inte är här, vad de går MISTE om mycket!" Precis så kände jag också. Men jag kände mig också extremt priviligerad som fick chansen att lyssna på henne och ett visst mått av avundsjuka inför de studenter hon har på universitetet! Tänk att få ha en sådan lärare jämt!

Patricia är en av de absolut trevligaste människor jag har träffat. Otroligt kunnig! Med en underbar syn på hund och hundträning. Klok och ödmjuk. Rolig och engagerad. Extremt dukig lärare och föredragshållare. Rolig. Känslosam. Hatten av för denna underbara kvinna!

Gå omedelbart till ett bibliotek och låna "Hund och människa" (eng. "The other end of the leash")! Tänk om jag ändå kunde ha samma makt som Oprah, då hade jag kunnat förändra hundvärlden i ett nafs! Sä enkelt är det ju dessvärre inte, och vi får försöka förändra hundvärlden tillsammans, för det är bara på det sättet det kan göras.

Apropå det. En av mina tidigare elever och tillika vän gör sitt bästa för att just få till en förändring. När hon gick in i en djuraffär och fick syn på Ceasar Milans förfärliga och skadliga halsband gick hon fram till butiksägaren och frågade hur i allsin dar de kunde sälja ett så farligt halsband. Hon nöjde sig inte med att vara tyst, utan valde att protestera. Bra jobbat!!! Jag blev inspirerad av detta civilkurage och när jag var i en annan djurbutik, så kunde jag inte låta bli att göra det samma. De hade inget Ceasar halsband, så jag tackade för detta. Men anledningen till att de inte hade tagit in något sådant var för att de inte visste var man köpte det. Jag kan meddela att jag inte talade om det för henne, trots att jag mycket väl vet vem som är grossist av det förfärliga halsbandet. Det var så många som frågade efter halsbandet, hon hade kunnat sälja hur många som helst. SUCK! Som bekant styr marknaden, och det är definitivt en tidsfråga innan även denna djuraffärskedja säljer det.

Jag hittade ett annat gräsligt nytt "hjälpmedel". En klicker med inbygd vattenspruta. Det vill säga spruta vatten på hunden när den gör fel, klicka när den gör rätt. Detta är något av det absolut värsta man kan göra mot sin hund, och de som tillverkat denna lilla tingest har ingen som helst aning om vad klickerträning innebär, att det är absolut oförenligt med bestraffning. Detta kommer bara skapa förvirring och misstro hos hunden och många väldigt negativa och farliga biverkningar kan bli följden. Man kan inte blanda klickerträning med bestraffning på det sättet. Alla tränare som jag hyser extremt stor respekt för är helt överens på den punkten. Detta gör man bara inte! När jag berättade för Patricia om den lilla prylen blev hon helt förfärad och utbrast: "de har inte alls förstått vad klickerträning är". Rätt på spiken! Mitt i prick! Bulls eye!

Konsumentmakt skall ju vara effektivt! Kanske kan vi tillsammans få bukt med dessa avarter. Charlotte Swanstein driver förövrigt en kampanj mot Ceasars halsband, där hon uppmanar att vi skall skriva till jordbruksverket och påtala att detta halsband bör förbjudas. Skriv sådana vykort! Gå till er lokala djuraffär och tala om hur farligt det är. Jag vill i sammanhanget passa på att slå ett slag för Anders Hallgrens artikel om halsbandet i näst senaste numret av Hundsport. En mycket bra artikel! Läs den för argument om varför detta är så farligt. Tillsammans kan vi förändra hundvärlden!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

onsdag 30 april 2008

Hunden, en hund och ingen varg

Just nu är vi i färd med att översätta och korrekturläsa en svensk översättning av Ray och Lorna Coppingers bok "Dogs", "Hunden" i svensk översättning. Vi ser också med spänd förväntan fram emot Rays Sverige besök hos oss i Tomelilla i maj.

I boken vänder sig paret Coppinger mot de hundträningsmetoder som baseras på att vad vargar gör och inte gör gentemot varandra.

De skriver bland annat:

"En tränare som låtsas vara alfahannen i en vargflock - låt oss säga att han gör det genom att han får hunden att lägga sig på rygg och sedan morra medan han riktar sig mot strupen - skrämmer naturligtvis hunden. Men för hunden handlar det inte om samma budskap som tränaren inbillar sig. Inlärande sker sällan genom att man hotar djuret. En hund lär sig inte sitta genom att tränaren hotar honom, och det beror helt enkelt på att hundens uppmärksamhet riktas från själva uppgiften som den skall klara av och i stället påverkas hundens sociala status. En alfavarg försöker inte lära flockmedlemmar något särskilt, särskilt inte att sitta. Det faktum att så många tror att vargflockens homologi överensstämmer med hundens och utgår från det när de tränar hundar, bevisar bara hur lite man förstår av skillnaden i utveckling mellan hund och varg."

En hund är ingen varg! Hunden har sitt ursprung från den Asiatiska vargen, men det ursprunget härrör från någonstans 50-100.000 år tillbaka i tiden. Det är en väldigt lång tid. Att hänvisa till vad vi bör göra mot hunden, med kunskap i vad vi tror oss veta om vargen är alltså väldigt irrelevant, dels för att hunden inte är någon varg, och dels för att vi människor inte heller är det.

Låt oss fortsätta vara människor och hunden fortsätta vara hund.

Daniel Atterbom har gjort en väldigt intressant, lärorik och tankeväckande intervju med Ray Coppinger inför publiceringen av boken på svenska och hans Sverigebesök, för dig som inte har läst den kan den fås genom ett mejl till info@hundens.se.

Mycket nöje med läsningen och ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

måndag 28 april 2008

Norsk respons på Ceasar Milan

I Norge har Ceasar Milan börjat visas på TV och det har väckt reaktioner. Jag publicerar därför en norsk text på bloggen idag.

Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja

Hunderåd med potensiale for katastrofe

av Gry Løberg, MSc Companion Animal Behaviour Counselling, Manimal, Akershus og Randi Helene Tillung, M.Sc i atferdsbiologi, Fjellanger Hundeskole AS, Hordaland

I mange år har dedikerte og kunnskapsrike hundefolk arbeidet for å opplyse og spre kunnskap om korrekt hundetrening i Norge. De tradisjonelle treningsmetodene med tvangsmidler og fokus på underkastelse, har blitt erstattet av faglig anerkjente metoder basert på belønning og forståelse av hundens naturlige atferd. Norge er svært langt fremme når det gjelder holdninger til dyr og utmerker seg positivt innen treningsmetoder og resultater i hundesport.

Hunder holdes i dag hovedsakelig som en del av familien og er til stor glede og nytte for voksne og barn. Dette gjensidige forholdet gjenspeiles i at folk oftest velger treningsmetoder som fremmer samspill og harmoni mellom hunden og familien. Det finnes mange samvittighetsfulle og kompetente hundeeiere i Norge. Mange av disse ser på TVNorge-programmet, Hundehviskeren, med Cesar Millan med skrekk og gru.

I dette programmet er det før hver treningsomgang en tekst som advarer mot å bruke metodene på egenhånd, men heller søke profesjonell hjelp. Dette alene kunne tjene som et rødt lys for TV-selskapene som vurderer å kjøpe inn dette programmet. Men når man ser nærmere på programmet bør det være tydelig at metodene med kvelning, klyping, ydmykelser og trusler ikke hører hjemme i noe ordentlig hundehold eller egner seg som helgeunderholdning. National Geographic Channel er ved flere anledninger tilskrevet av internasjonalt kjente fagpersoner innen atferd og veterinærmedisin. Disse ber om at programmet stoppes og uttrykker bekymring for at Cesar Millans metoder vil skape alvorlige skader på hunder og farlige situasjoner for de som forsøker ut metodene. Spesielt er de bekymret over at barn skal kopiere denne voksenatferden og bli alvorlig skadet.
Farlige og inhumane metoder
Hvis vi ser nærmere på innholdet i programmet blir det straks klart at Millan tilbyr én eneste forklaring på hvorfor hunden har problematferder. Forklaringen er at eier er for ettergivende og må være mer dominant. Millan bruker uttrykk som å utstråle energi overfor hunden og være mer autoritær. Han gjør en grundig jobb med å påføre hundeeier skyldfølelse og skam for at de ikke kan håndtere hunden på en ”skikkelig” måte, og plasserer seg selv i rollen som den som kjapt kan fikse problemet.

Tiltakene er basert på at Millan bruker sterke ubehag som kvelning med renneløkke, spark, klyp, truende gester, rykk i strupelenke og å tvinge hunden inn i unaturlige positurer. Nesten-besvimelser og utmattelse er også noen av metodene. Som halsbånd bruker Cesar Millan sitt eget produkt som er designet for å brukes høyt oppunder strupen slik at det påfører hunden betydelig ubehag i form av kvelningsfornemmelser.

Situasjonene er satt opp slik at hunden har liten mulighet til å mestre kravene og Millan utsetter hunden for så sterke fryktpåkjenninger at den reagerer med å bli passiv eller unnvikende. Millan diskuterer ikke viktige forklaringer som manglende sosialisering, sykdom, helse, genetikk, tidlige erfaringer, traumatiske opplevelser, aktivisering eller boforhold. På beleilig vis overser han tydelige symptomer på frykt.
Bra TV, men hva med Emily?
På YouTube finnes flere klipp hvor vi kan gjøre atferdstudier på hunder som utsettes for sterk frykt og utmattelse. Vi kan f.eks se nærmere på klippet om Emily og Nikki (http://www.youtube.com/watch?v=uAJkFhOw6p4&feature=related).

Emilys eiere har tatt kontakt fordi de har problemer med å holde Emily under kontroll når hun møter andre hunder. Før treningen lar Millan en hund passere på ca ti meters avstand. Hundekyndige vil se at Emily ikke umiddelbart ser aggressiv ut og har lav, logrende hale, tilbaketrukne lepper, åpen munn og en høyfrekvent og pipende bjeffing som lekende hunder ofte har. Selv om hun ellers er en omgjengelig hund, forklarer Millan, basert på at hun er en ”gladiatorhund” av rasen Pitbull, at hun er svært farlig og kan komme til å drepe eller lemleste.

Treningskravet til Emily er at hun skal passeres av en annen hund på 5 meters avstand, mens hun selv skal sitte helt i ro med en stram løkke øverst på strupen. Emily blir under denne uvante behandlingen urolig og strupebåndet blir ytterligere strammet. Millan heiser henne raskt opp og ned med båndet slik at hun mister fotfestet. Påkjenningen gjør at Emily forsøker å bite hånden som holder i båndet. Millan dytter Emilys hode fra seg slik at strupeløkken strammes enda mer. Når hun kjemper for å få puste blir hun endevendt og lagt i bakken, mens det skummer av munnen hennes. Den videre treningen er at hun skal gå tett ved den andre hunden. Millan strammer da renneløkken slik at hun knapt har fotfeste på frambeina og vi hører gurglelyder og desperate forsøk på å få luft. Det hele ender med at hun blir så engstelig, i løpet av de 6 minutter han avser til treningen, at de ender opp i en kamp som for henne handler om liv og død. Millan må bruke hele sin styrke for å få lagt henne i bakken og strammer båndet så hardt at hun blir passiv og apatisk av luftmangelen. Emily ligger langflat og utmattet på bakken. Med dette avslutter Millan ”treningen”, og forklarer at tiltaket var nødvendig fordi Emily var aggressiv.

Vi kan med egne øyne se at aggresjonen er rettet mot Millan selv og er et resultat av luftmangel pga renneløkken hunden har rundt halsen og mangel på muligheter for å mestre situasjonen. Slik trening gir en reell fare for alvorlige bittskader på folk, og fysiske og psykiske skader på hunden. Selv om man bruker metodene hans på en teknisk korrekt måte for å fjerne symptomene på problematferd, vil man ikke kunne endre selve årsakene til problemet. Slik håndtering kan utløse andre atferdsproblemer, som aggresjon mot folk, og man kan risikere å fjerne viktige forvarsler før biting.

Millans skitne triks gir en illusjon av kontroll over ekstreme atferder. Til dels utløses utageringen og de farlige atferdene faktisk direkte av treningen. Hans påstander om at man må utøve ”dominans” ved voldelige teknikker, og en rekke av hans andre salgstriks, er fjernt fra den vitenskapelige kunnskapen vi har om atferd og læring hos dyr. Cesar Millan selv har overhodet ingen utdannelse i hunde- eller atferdsfag, men er yndet for sin forenklede, populistiske og arrogante fremtoning på TV.
Holdninger i det norske samfunn
Dagens dyrevernlov blir erstattet av ny lovgivning til neste år. Men selv i den gamle loven er treningsmetoder regulert i § 8. Her slås det fast at det er forbudt å dressere dyr på en slik måte at det kommer i fare for å lide eller bli skremt unødvendig. Forbudet mot å kvele, true og risikere å skremme hunder finnes altså allerede.

Mer interessant er det at formidlere av slike treningsmetoder etter den nye dyrevelferdsloven vil bli stilt til ansvar. I § 8 er det slått fast at dressur- og treningsmetoder skal ivareta hensynet til dyrets velferd. I tillegg til dyreholder og andre som håndterer dyr, legges det et ansvar på den som omsetter varen. I Hundebrølerens tilfelle er de ansvarlige TV Norge.

I § 25 er det videre påpekt at dyr under trening ikke skal utsettes for fysiske midler som gir negative stimuli i form av smerte og ubehag, eller som kan medføre mentale endringer eller skader. Det er også fastsatt rapporteringsplikt for samtlige som blir kjent med situasjoner der stell av dyr svikter. Hundebehandlingen som anbefales av Cesar Millan, er utvilsomt i strid med gjeldende og kommende lovgivning og vi bør alle føle en plikt til å rapportere slike avvik inn til Mattilsynet.

Rådene som formidles gjennom TVNorge-programmet er inhumane, farlige og utdaterte. De er i strid med kjent kunnskap og med de holdninger som det satses på i det norske samfunnet. Etter vår vurdering oppfordrer rådene til brudd på gjeldende og kommende lovgivning. Vi registrerer med vantro at hunder kommer til konsultasjoner med nakkebrudd, sprengte blodkar i øynene, skader i halsregionen, generalisert og ekstrem frykt og farlig aggresjon etter praktisering av disse og lignende metoder.

Med samvittighetsfulle, bekymrede og kompetente hundeeiere i ryggen henvender vi oss derfor til TVNorge med et krav om at programmet tas av skjermen umiddelbart.



Vi stiller med dette denne teksten til fri disposisjon for alle som ønsker å formidle budskapet til sine hundevenner, kunder eller medlemmer, så fremt forfatterne blir sitert korrekt.

onsdag 5 mars 2008

Att se det positiva

I dagens Svenska Dagbladet stod det om en psykologiprofessor vid University of Miami i USA, vid namn Mike McCullough, som i sin forskning kommit fram till att de människor som fokuserar på det positiva i livet är lyckligare och mer tillfreds än de som fokuserar på det som är fel. Kanske inte så förvånande, men det är precis där skillnaden mellan traditionell- och modern hundträning ligger. I den moderna träningen väljer vi att lägga fokus på det hunden gör som är rätt, det vill säga det positiva, som vi vill förstärka, medan man i den traditonella hundträningen väljer att koncentrera sig på de fel hunden gör för att man skall kunna korrigera dem.

Något som jag har märkt, och ständigt märker på våra kurser, är att hundägarna blir mer positiva när de tränar på detta sätt. Inte bara i förhållande till sin hund, utan de blir mer positiva och glada i livet som helhet. Detta blir särskilt tydligt med klickerträningen, där den positiva biten är ännu mer framträdande än i annan modern hundträning. Vi kan riktigt se en förändring hos dem, och ännu bättre, de är oftast medvetna om förändringen själva!

Så, lägg fokus på det som är bra här i livet. Leta efter det som är bra och lägg märke till det extra mycket, och vips kommer du att märka att det finns fler små saker som man kan vara glad över. En positiv förändring tar sin början!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

lördag 23 februari 2008

Sista kvällen i Boston


Det drar ihop sig mot hemresa. Det kom mycket snö igår, ca 20 cm. När det snöar så "mycket" här blir hela staden lamslagen. När de pratade om storm på TV trodde jag de menade den typen vi har i Skåne, men det handlade mer om ett helt vanligt snöfall. Ingen särskild blåst alls. Vykorts snöigt. Inte för att jag gillar det bättre för den sakens skull, men ändå. Jag har inte riktigt kommit på hur stort Boston är än, men det är en ganska stor stad. Jag bor i Milford, som ligger en timmes bilfärd ifrån stan. Att en så stor stad, och delstat för den delen, kan bli lamslaget av ett vanligt snöfall förvånar mig verkligen, särskilt som de ligger på samma breddgrad som södra Sverige. Hade det kommit 20 cm i Californien hade jag haft mer förståelse. Kanske beror det på alla bilar. Jag tyckte jag hörde något om det på TV. Att bilarna blockerar för snöplogarna. Har de dubbade däck här?

Förhoppningsvis är snön borta från vägarna imorgon, så att jag kommer till flygplatsen och att flyget kan lyfta (det var nämligen en himla massa inställningar igår, fredag, den veckodag jag i vanliga fall brukar lämna Boston, sicken tur!).

Dagen har jag ägnat mig åt att plugga. Jag lyckades med konststycket att få alla rätt på en företagsdel med matte och annat elände. Fråga mig inte hur det gick till. Jag är värdelös på både matte och företagsekonomi.

Jag har också fått ny inspiration till att fundera kring hur hundkurser bör se ut. Jag tror att vi är väldigt fast i det mönster som Brukshundsklubben använt sig av under alla år och att det kanske är dags att göra om systemet rejält. Måste en hundkurs se ut som vi är vana vid? Vad behöver man lära sig när man skaffar sig en hund? Varför går folk på hundkurs? Är hundägarnas och hundinstruktörernas mål de samma? Jag har också bestämt mig för att bygga om mitt kurssystem och utbildningssystem i grunden. Otroligt spännande, men mycket arbetskrävande. Förhoppningsvis kommer det något intressant ur dessa tankar, så att det kan synas en förändring i vårt kursschema på hemsidan inom en inte allt för lång framtid.

På onsdag har jag en Rallylydnadkurs som startar. Det skall bli väldigt kul att börja jobba med denna roliga nya hundsport. En av mina kurskamrater här i Boston är rankad som näst bäst bland blandrashundar i hela USA. Rätt otroligt. Jag har haft rätt många möjligheter att prata rally med honom. Väldigt kul att höra om sporten, och se den praktiseras, här i USA där den har flera år på nacken, tillskillnad mot i Sverige där den är helt ny.

I USA är det Rally och Freestyle som alla talar om. Det är de sporterna som växer. Den traditionella lydnaden tappar allt mer, den känns omodern och tråkig. Jag tror nog att vi kommer att gå mot samma utveckling i Sverige, det brukar vi göra. För egen del känns både Freestyle och Rally så otroligt mycket mer intressant än lydnad, men det är jag det. Faktum är att jag aldrig trodde att jag skulle kunna tycka att lydnadsmomenten var kul, men med Rally förändrades det. Tänk så mycket formen kan betyda. Momenten i Rally är nämligen otroligt lika de i lydnad, och ändå känns det som två otroligt olika sporter. Lydnaden känns stel och tråkig, Rallyn fri och rolig. Det skall bli riktigt kul att försöka få andra att få upp ögonen för den sporten!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Irriterande nog fungerade inte min koppling till SVT som den skulle, så jag missade melodifestivalen. Mycket trist! Men fel låt vann nog som vanligt.

fredag 22 februari 2008

Boston dag 5



Det snöar i Boston idag, och vi väntar en rejäl snöstorm. Som snöallergisk är jag inte för glad över detta.

Det hela blir ju inte bättre av att jag åkte hemifrån utan jacka (det var ju vår hemma och jag var ju i Californien nyligen, så jag tänkte inte på det).

Snö får mig verkligen att vilja gå i ide. Björnarna gör helt rätt. 6 grader minus är det dessutom. Vinter med andra ord.

När jag var i Boston förra gången pågick ett rättegångsdrama mot en Mark Jensen som anklagats för att ha giftmördad sin fru under flera års tid (alltså en långsam förgiftning). Jag kunde sedan fortsätta att följa detta i Los Angeles, för att den här gången lyssna på slutplederingarna. Idag fann man honom skyldig, efter 30 timmars juryöverläggning. Det är lite spännande att åka hit så pass ofta så att jag kan följa den här typen av historier till slutet. Court Tv, eller Tru Tv som det numera heter, är min favoritkanal i USA. Jag tror förövrigt att han var skyldig. Livstidsfängelse väntar nu, men man tror även på en överklagan till HD.

Samtidigt som jag har TVn på som radio (jag lyssnar alltid på p1 hemma), så gör jag uppgifter för akademins räkning. Allt hade varit tipp topp om jag hade kunnat ha Tyra här (min jack russel) och det inte hade snöat.

Läges rapport från Boston.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

torsdag 21 februari 2008

Bilder, Boston dag 4






Bild 1: Sweep, en härlig border collie som tränar med en rolig ny leksak, en maskin som levererar en godisbit i taget när husse trycker på fjärrkontrollen. En maskin som jag bara måste ha!

Bild 2: Tiki, en omplacerings boston terrier. Det är otroligt hur många omplaceringar det finns här (Sweep är förövrigt också en omplaceringshund som var en sekund ifrån att avlivas). Tiki har problem med andra hundar och vi tränade lite associationsinlärning och förändring innan vi slutade, vilket gjorde stor skillnad. Att bo i New York och ha svårt för andra hundar känns inte så lätt...

Bild 3: Buka, den näst bästa blandrashunden i Rallylydnad i USA, 12 totalt i landet!, ständigt med viftande svans!

Bild 4: Molly, ytterligare en övergiven hund som hittat ett nytt hem. När hon började på kursen för sex månader sedan sprang hon och gömde sig när hon hörde klicker, idag kunde hon träna avståndslydnad i lokalen. Imponerande!

Ge inte upp arbetet med din hund!

Natasja

Boston dag 4


Sista dagen på näst sista tillfället jag träffar dessa underbara människor, åtminstone på den här kursen. Vi försöker redan klura ut hur vi skall träffas igen. Vi är ett underbart gäng!

Idag undervisade vi en liten grupp nybörjare. De hade sitt sista kurstillfälle på en nybörjarkurs, motsvarande vår grundkurs, fast enbart klickerbaserat. Vårt inhopp var väldigt uppskattat. Helt plötsligt fick varje ekipage en egen privattränare och vi gjorde stora framsteg. Det är så kul att hjälpa folk och deras hundar!

Min första elev var en man med en golden. Husse hade sedan länge gett upp klickern, för han tappade bara bort dem. Ok, tänkte jag, det här blir en lång timme. Men jag frågade honom om han kunde tänka sig att testa klickerträning en gång till, och han var villig om han fick låna en. Jag gav honom min, med tillhörande vristband. Han tyckte konstruktionen var mycket smart och insåg att han kanske inte hade tappat bort klickern om han hade haft en sådan från början. Så satte vi igång träningen. Det var otroligt kul att se framstegen han gjorde. Från att ha haft en hund som inte hade någon som helst kontakt med honom, till en hund som var öppen för samarbete, som kunde gå utan att dra och ta ögonkontakt. Jätteroligt för oss alla tre!

Nästa elev var en kvinna med en beagle blandning, antagligen jack russel. Det var en omplaceringshund, från ett hundstall, något som är mycket vanligt i USA. Var och varannan hund kommer från någon valpfabrik, som sedan sålts i djuraffär, för att sedan dumpas någonstans. Jag är så otroligt glad att vi inte får sälja valpar i affärer i Sverige! Det som var mest konstigt med det är att de allra dyraste valparna är just dessa djuraffärsvalpar. De kostar mångdubbelt av vad de kostar att köpa från en vanlig uppfödare (dessa priser påminner mycket om våra egna). Orsaken till detta måste vara alla dessa galna spontanköp som valpar i skyltfönstret medför. Tydligen godkänner Amerikanska kennelklubben detta, genom att faktiskt låta folk registrera hundratals hundar varje år. Hade jag bott i USA så hade jag jobbat som en tokig för att bli av med detta elände!

Nåväl, henne skulle jag hjälpa med målträning (targeting). Det gick också jättebra och det var kul att få lära ut något som hon inte alls hade testat tidigare och något hon inte alls visste hur man skulle använda sig av. Vi fick till en jättebra målträning, trots att det var tydligt att hunden började bli mycket trött.

Andra blandraser som är populära i USA är allt man kan blanda med en pudel. Orsaken till detta är för att pudlar sägs vara så smarta (vilket jag håller med om), genom att korsa dessa smarta hundar med allsköns andra raser så skall man få fram den perfekta hunden. Det blir cockapoos, labradoodles, goldendoodles, och så vidare. De finns till och med "rasböcker" om dessa hundar. Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på en vanlig cocker, eller en vanlig labbe, pudel eller golden. Duger inte de som de är? Räcker inte alla de över 400 raser som redan är godkända? Måste vi skapa nya raser, och till vems glädje. Dessa raser kallas för "designer dogs" och det är precis vad det känns som, att det snarare är vår önskan att designa som styr. Första generationens blandraser är friskare än den genomsnittliga rasrena hunden, men andra generationens blandisar är statistiskt sett sjukare. Avel är otroligt svårt!

Jag vill betona att jag inte har något emot blandraser. Om de sker olyckor är det en sak. De valparna skall vara lika välkomna till världen som alla andra hundar, men man måste fråga vad planerade blandrasavel har för syfte. Är det ekonomiskt? Är det för att man vill se vad det blir? Eller vad är det för tankar som leder fram till parningen?

Dagen avslutades med två lektioner för reaktiva hundar som Emma Parsons hade. Det var lite kul, för jag var här för fem veckor sedan och såg dessa grupper ha sin första lektion, och nu var det dags för näst sista lektionen. Alla hundarna hade gjort stora framsteg. Det märktes överhuvudtaget inte att det var fråga om en reaktivklass. Och allt detta arbete med positiva metoder. Helt utan bestraffning. Jag har fått lära mig att det går att arbeta med positiva metoder om man bor på landet och har mycket plats, men att det är omöjligt i en stor stad. Emma har bevisat att detta är helt fel. Boston är en betydligt större stad än de stora städerna i Sverige och vecka efter vecka visar hon att ett sådant påstående är rena rama rappakaljan. På en yta som är ca 20 x 15 meter tränas 3-6 hundar samtidigt. Klickerträning är fantastiskt.

Om du har en reaktiv hund, bestraffa för allt i världen inte! Bestraffning skapar bara större problem på sikt och mer aggressivitet/reaktivitet. Problemet måste lösas med positiv förstärkning! Det är min absoluta övertygelse. Att bestraffa är bara en kortsiktig lösning. Tänk på att bestraffning, som till exempel att spruta vatten på hunden, är precis lika illa som att kasta en burk på den, eller att tillföra annat obehag. Tänk också på att absolut inte blanda bestraffning med belöning. Kathy Sdao är mycket noga med att påpeka att bestraffning inte får följas av belöning inom 10 sekunder, vilket är precis det många gör genom att rycka i kopplet och sedan belöna. Det skapar neurotiska hundar! Blanda inte!

Det får bli det sista jag rapporterat om idag, en fjorton timmars arbetsdag är nu till ända och jag skall sova!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Bilden är på en av mina absoluta favoritlärare, Emma Parsons.

onsdag 20 februari 2008

Boston dag 3




Ännu en dag av Karen Pryor Clicker Academy avklarad. Det är så roligt och vi är ett litet toppengäng! De här två dagarna handlar mycket om att instruera och imorgon har vi en riktig klass. Skall bli spännande. Jag fick ju lite erfarenhet av att undervisa på engelska på Clicker Expo, och det här är ju ungefär samma sak.

Idag har jag tränat Emma Parsons underbara golden valp Lizzy-Taylor (ej döpt efter filmstjärnan, utan två veterinärer som hjälpte henne med Ben). Jag ville ta med henne hem. Vi jobbade med att inte dra i kopplet, inkallning och att forma ett beteende. Jag valde att forma fram att hon skulle ha hakan på mitt knä. Det är nämligen något jag funderat på ett tag, men inte haft tid att träna hemma, för att kunna jobba med hantering av hunden, tex tandvisning, tandstensborttagning, öronrengöring och ögonsköljning för att ta några exempel. Jag hade totalt 15 minuter på mig, med en hund som inte var min. Det gick över förväntan, även om hon bara kunde ha kvar hakan på knät i max två sekunder. Men en början. Jag fick också reda på att jag hade tänkt rätt och att detta var en möjlig väg att gå.

Vi pratade också om baklängeskedjor och om hur man lär in modifierade signaler (tex att hunden skall kunna skilja på vänster och höger, stor och liten, över och under). Spännande.

Snart skall jag gå och äta middag på en mycket märklig restaurang vid namn Bugaboo creek, där det finns en mängd djurhuvuden (inte riktiga tror jag) på väggar och hyllor, dessa börjar rätt vad det är prata eller röra på sig. Väldigt amerikanskt, men ganska kul. Varje kväll jag varit där har det varit födelsedagsbarn på plats, så kommer hela serveringsstyrkan ut, klappar i händerna och sjunger. Detta händer minst tre gånger på en timme på populära födelsedagsfirar ställen.

Ha kul tillsammans med din hund (eller andras),
Natasja

tisdag 19 februari 2008

Boston dag 2



Helt ohundrelaterat.

Lyckan är gjord. Jag tror att det har fötts en ny Michael Hutchence. Den nye varianten på temat heter Michael Johns, är också från Australien, men bor i USA och tävlar nu i American Idol. Jisses! Minns vad ni hörde namnet först! Jag förstår däremot inte vad han gör i den tävlingen, han borde redan kunna välja mellan skivkontrakten och turnera jorden runt. Allt detta säger jag efter en dryg minuts framträdande. Jag är såld.

Annat helt ohundrelaterat.

Obama kommer bli USAs näste president. Om jag får välja, men också den känsla jag har fått under dessa två dagar. Obama är namnet. Min man förde för övrigt detta namn på tal för flera år sedan och sade att han skulle bli president. Jag tror att han får rätt.

Hundrelaterat.

Idag har jag funderat otroligt mycket på olika uppgifter som jag skall lösa på den utbildning jag går. En av uppgifterna var att fundera över inlärning av rally lydnad. Om ni inte har fattat tycke för denna nya hundsport så har jag kurser under våren, och det är verkligen jättekul. Just nu känns det till och med som den allra roligaste hundsporten. Alla kan vara med, oavsett ålder på hund, ägare, kondition, eller vad man nu mer kan komma att tänka på.

Jag körde ett litet test rally pass i lördags när vi hade examenshelg och vi hux flux hade en grupp hundägare över. Raskt blev det lite rally och det var så otroligt roligt. Som sagt var, missa inte denna jätteroliga hundsport som kan förgylla vilket träningstillfälle som helst.

Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja