Igår skrev jag att jag skulle ta upp ledarskapet i ett par böcker som är nya på marknaden och som jag precis har läst.
Jag börjar med boken "Köttbullelydnad" som jag tycker är en mycket läsvärd bok med många klokheter. Maria Ahola skriver:
"Ledarskap har länge blandats ihop med aggressivitet och att man som >>hundens ledare<< ska vara dominant och att hunden ska visa aktiv underkastelse. >>Hunden ska veta sin plats.<< Detta har gjort att hundar har fått utstå mycket otrevligheter i >>ledarskapets<< namn och till den grad att ledarskap idag är ett fult ord i hundsammanhang. Många instruktörer och hundpsykologer undviker ord som ledarskap, ledare och alfa eftersom de är så starkt knutna till det gamla tuffa sättet att vara med hunden och har valt att istället tala om en relation mellan hund och människa. Jag tycker att ledarskap är ett bra ord som talar om vad man menar och istället för att byta ut ordet ska vi jobba för att ge det en ny positiv betydelse. Ledare är för mig någon som leder, visar vägen, och det är precis det som jag bygger min uppfattning om ledarskap på."
Jag tror att Maria och jag i sak är helt överens, men ändå inte... Jag är helt med om att ledarskapet har förknippats med aggressivitet, bestraffning och dominans, och att detta verkligen lett, och dessvärre fortfarande leder till, att hundar får utstå mycket otrevligheter.
Jag är också en av de hundinstruktörer och hundpsykologer som Maria talar om, som mycket hellre låter bli att tala om ledarskap överhuvudtaget och väljer att fokusera på relationen. Dessvärre har jag inte alls märkt att ledarskap skulle vara ett fult ord, vilket jag tycker det är, utan jag tycker att detta lever och frodas som aldrig förr. Det har aldrig funnits ett större skäl att begrava ordet en gång för alla, mer än nu.
Jag har också väldigt dåliga erfarenheter av att försöka fylla ett ord med ett nytt innehåll. Det är för det mesta väldigt svårt, särskilt som den gamla synen på ledarskap lever vidare vid sidan av den nya formen av ledarskap, och hur skall man då som hundägare veta vilket ledarskap andra pratar om? Skall man hela tiden förklara exakt vad man menar med ordet så blir det väldigt krångligt. Annars kan man ju tro att man pratar om samma sak och har samma slags relation till sina hundar, när man i själva verket inte alls gör det. Det kan göra livet onödigt komplicerat.
Vissa ord blir "fula" och blir därmed förbrukade. Min ingifta mormor säger ofta "neger", och menar absolut ingenting ont med det. Hon älskar olika kulturer och folk av alla olika slag och tycker att det är trevligt med invandring. Hon avskyr dessutom rasister. Men när hon växte upp så var det så man kallade svarta. Försök att göra om det ordet till ett ok ord igen... Jag är ganska säker på att det är en omöjlighet. Jag har till och med svårt att skriva ner det i denna text, och skulle aldrig komma på tanken att använda det, och varje gång mormor säger det så får jag kaffet i vrångstrupen. Medan hon helt oförargligt säger "men det heter ju så". Helt ok förr, helt oacceptabelt idag. Det är helt enkelt svårt att ändra innebörden i ett ord.
Vad säger ordet ledarskap om min relation till min hund? Egentligen? I mina ögon och öron är det inte mycket som blir självklart. För Maria Ahola har en ledare följande egenskaper: beskyddar, lyssnar, instruerar, hjälper, aktiverar, samt självklart ger mat och husrum. Frågar man en traditionell tränare lär man få helt andra egenskaper uppräknade för sig. Det är alltså det stora problemet enligt mig.
Anders Hallgren pratar om lärarskap och det tycker jag är ett tydligare ord, det talar mer om vad det är man försöker att vara för sin hund. Därför föredrar jag det. Det finns visserligen en mängd olika typer av lärare, så det kan säkert bli missförstånd när det gäller detta, men den hårda linjen kommer nog aldrig se sig själva som lärare istället för ledare, vilket ytterligare ger detta ord en fördel. Jag föredrar dock fortfarande att tala om relation.
När det gäller ledarskap så är det mycket som vi tar för givet, till exempel detta med alfa. Det har blivit ett självklart begrepp, men faktum är att detta är något man mer och mer frångår. Etologer talar inte längre om alfahane och alfatik, utan om "breeders", alltså de som fortplantar sig. Det ger en betydligt mer tydlig bild av flocklivet, det vill säga familjen som består av föräldrarna ("breeders") och deras avkomma, som blir kvar tills de flyttar hemifrån. En flock är alltså en familj, och inte en strikt hierarki där någon är alfa och någon annan omega. Familjen är beroende av varandra, precis som vi är i våra familjer.
Jag ser betydligt hellre mig och mina hundar som en familj än en flock. Jag är helt övertygad om att hunden inte uppfattar mig som en annan hund, utan ser mig som en annan art, som den ibland förstår sig på, ibland inte. Men jag tror inte alls att de ser mig som en hund. Deras förhållande sinse emellan (jag har fler hundar) är väldigt annorlunda, gentemot deras förhållande i förhållande till mig.
Att se sig och hundarna som en familj behöver inte betyda att man ser hundarna som barn. Har man inga barn (vilket jag inte har), så är det väldigt lätt att hundarna får en roll som påminner lite om den roll barn annars har, men jag blandar aldrig ihop de två begreppen. Barn är barn, och människor, hundar är hundar och INTE människor. Det är faktiskt därför jag älskar hundar så otroligt mycket. Det är så oerhört häftigt att ha en nära relation med en helt annan art, med ett helt annat språk och helt andra förutsättningar. Att man trots dessa skillnader kan leva tillsammans i en mycket nära relation. Det är för mig hundägandet, eller kanske snarare hundlivet i ett nötskal.
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
