onsdag 12 december 2007

Time out

En sak som gladde mig mycket på Ken Ramirez seminarium, som jag bevistade i München, var det faktum att han inte vill använda sig av det som inom inlärningspsykologin kallas P-, det vill säga att man plockar bort något som hunden vill ha. Detta refereras ofta som en "time out", till exempel att tränaren vänder sig bort från hunden, eller lämnar rummet (tar bort något som hunden vill ha - det vill säga dig) Ken var mycket noga med att påpeka att man aldrig fick glömma bort att detta är en bestraffning, och eftersom det är det, är det något han ogärna använder sig av, eftersom han vill arbeta med positiv förstärkning, det vill säga belöna beteenden han vill ha mer av.

Ken menade också att användningen av P- ofta missbrukades, det vill säga användes på tok för mycket och för ofta. Han kom då tillbaka till vikten av tillit i förhållandet med djuret (se förra bloggen).

I samband med detta satte han upp två viktiga punkter, angående belöning och relation:

1. Djuret skall verkligen vilja ha din belöning!

2. Djuret skall verkligen vilja vara tillsammans med dig!

Vår belöning är oerhört viktig. Vi kan inte dunka till hunden och hoppas att han ser det som en belöning. Vi skall veta att det vi belönar med verkligen är en belöning. Belöning kan variera från det ena träningspasset till det andra. Bara för att hunden tycker att det är en toppenbelöning ena gången, är det inte alls säkert att den är lika uppskattad nästa. Hundar är inte helt olika oss på denna punkt. Det är därför viktigt att vi verkligen kan läsa vår hund och se på honom hur vår belöning tas emot.

Den andra punkten är minst lika viktig! Hunden skall naturligtvis inte träna med dig för att du kräver det eller för att han inte vågar annat, utan för att han tycker att det är fantastiskt att vara tillsammans med dig. Träning skall vara kul.

För oss som har haft glädjen att se Ken Ramirez träna, även om det bara var på video, har verkligen fått se en person som är ett stort föredöme på denna punkt. Ken ser nämligen ut som en lycklig femåring när han tränar. Han är totalt närvarande i stunden och kontakten och relationen han har med djuret, oavsett vad det är för djur, lyser som ett sken runt dem. Både han och djuret har lika stora leenden! Så kul skall det vara att träna!

Djuret skall aldrig på något sätt straffas för att det inte går bra på träningen, för vems fel är det? Fram med spegeln och titta. Lika smärtsamt varje gång!

Är vi positiva blir vi en del av belöningen!

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

"Relation handlar om tillit!"


För mig som har "Relation, samarbete, kunskap" som mitt företags ledord, så blev jag så glad när även Ken Ramirez tog upp detta bland det alla första han sade. Och så sade han "Relationship is about trust!", eller på svenska "Relation handlar om tillit!". Ken hade precis då förmågan att summera min syn på hundträning i en liten kort mening, vilket jag aldrig själv lyckats med. Den meningen är en nyckelmening i vad träning till syvende och sist handlar om, tillit.

Det är inte möjligt att ha en relation utan tillit. Känner man inte tillit har man inte en fungerande relation. Detta gäller vare sig det handlar om mänskliga relationer eller relation mellan en hund och en människa. Båda parter måste känna tillit, annars kan det lika gärna vara. Utan tillit är relationen dysfunktionell.

Enkelt och klart!

Det är därför jag tycker att man skall använda sig av positiv förstärkning, det vill säga att vi lägger till en belöning som hunden är intresserad av, i hundträning. Så fort man börjar med bestraffning så naggar man på tilliten. Mer eller mindre, men en del av tilliten försvinner alltid.

Om vi har detta i åtanke så kommer vi att kunna bygga en bättre relation både till djur och människor!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

tisdag 11 december 2007

Belöningsposition

Jag har återigen haft en hektisk tid. Min utbildning för Karen Pryor och Emma Parsons till "Karen Pryor certified clicker trainer" är i full gång och mitt första av fyra besök i Boston är avklarat. Efter ett par dagar i Sverige bar det sedan av till München och ett tre dagars långt föredrag för den fantastiske djurtränaren Ken Ramirez.

Jag skulle naturligtvis kunna skriva långt och länge om dessa två resor, och det kommer säkert dyka upp några tankar här i bloggen framöver, men just nu tänkte jag fokusera lite på Bob Baileys regel "click for action, treat for position", det vill säga klicka för (beteendet) handlingen, belöna för positionen.

Som jag har tolkat detta handlar det om att belöningen skall komma på den plats där man, inför nästa klick, har mest nytta av den. Om jag till exempel skall lära min hund att gå in i en bur, så kan jag klicka för att hunden tittar in i buren, och därefter kasta in godisen i buren, det vill säga där jag har mest nytta av den inför nästa klick. Efter några klick, med belöningen i buren skulle jag byta belöningsplatsen till utanför buren, helt enkelt för att få hunden att flytta på sig, så att han (mina hundar i texter är alltid han om inte namn anges) har en möjlighet att kliva in i buren igen.

Bob Bailey-adept som jag är, hamnade jag så i Boston för klickerträning a la Karen Pryor. Här var det till min stora häpnad inte tal om belöningsposition. Det är i sådana lägen jag inser hur otroligt viktigt det är med kontinuerlig fortbildning. Det är alltför lätt att fastna i det som man har gjort, antingen det man alltid har gjort, eller det man bara gjort ett tag. Fast är man hur som helst. Jag fick med andra ord tänka om rejält. Det var en sådan där känsla av "att jorden är INTE platt". Jag måste ifrågasätta allt jag kunde. Läskigt. Men så otroligt roligt! Under två dagar i Boston fick jag träna utan att använda mig av belöningsposition, eller rättare sagt: av en belöningsposition som inte alls var viktig för nästa klick, åtminstone inte så ofta. Till min otroligt stora förvåning fungerade det. Väldigt bra dessutom, framförallt för de andra som hade tränat på detta sätt hela tiden. Men det gick bra även för mig.

En av mina klasskamrater kallade till och med belöningsposition för en "kvarleva av den gamla skolan" (ni förstår säkert hur det känns för mig som försöker ägna mig åt modern hundgträning!) och "fusk".

Detta betyder naturligtvis inte att jag har övergett Bob Baileys princip, men jag har lärt mig att det går att göra på ett annat sätt och få väldigt bra resultat snabbt också, även om jag fortfarande lyckas väldigt mycket bättre med belöningspositions träningen.

Däremot kunde jag naturligtvis inte låta bli att fråga Ken Ramirez om detta. Fuskade jag verkligen? Var det omodernt? Tack och lov fick jag medhåll i min hållning. Kan man använda belöningsposition så är det självklart att man skall göra det, det effektiviserar träningen och gör den pålitligare, men han betonade att det väldigt ofta var så att man inte kunde göra det. Ack, så sant! Särskilt när man tränar delfiner och vitvalar, vilket han gör, och jag så otroligt gärna önskar att jag fick chans att göra.

Så jorden är rund igen. Belöningsposition får användas, även om det kanske inte är samma "sport" som att inte göra det.

Tänk på att inte blanda ihop belöningsposition med muta! Det är inte samma sak. Belöningsposition skapar inte handlingen, utan följer den, det vill säga den är fortfarande en belöning.

Dagens tips:

1. Missa inte chansen till fortbildning i maj. Vi har bjudit hit Raymond Coppinger, biolog, etolog och författare till boken "Dogs". Det kommer garanterat att bli tre minnesvärda dagar. Boka plats före nyår så kostar biljetten 2500 kr istället för 2900 kr. Årets julklapp?

2. Testa att träna med belöningsposition, och utan, och jämför resultatet.

3. Fundera över om ditt hundtänkande är "jorden är platt" eller "jorden är rund". När ändrade du uppfattning på någon punkt senast?

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

tisdag 13 november 2007

En händelserik vecka



En hektisk, men rolig vecka är slut. I tisdags skrev jag färdigt min första bok, "Klickerträning för nybörjare", i onsdags var jag på IKEA och föreläste om hundens inlärning och lugnande signaler på deras "Husdjursdagar" och under helgen utbildade jag mig till Rallylydnadsinstruktör. Som sagt var, en hektisk vecka, men oj så rolig och full av positiv hundträning!

Boken ges ut av Prisma förlag och kommer i april. Den är precis vad den låter som, en bok för dem som inte klickertränat tidigare, eller som kanske vill läsa den ändå.

Föreläsningen på IKEA i Malmö var intressant. Dels att IKEA anordnade något sådant, men också att få berätta om min syn på hundar och hundträning för både människor jag träffat tidigare och sådana som var helt nya för mig. Det blev ett trevligt och positivt möte, med mycket humor, värme och en hemskt god kaka till kaffet.

Helgens rallylydnadsutbildning var verkligen toppen! För er som inte testat rallylydnad - gör det. Otroligt roligt! Det som jag tycker är allra bäst är att det är samspelet och kontakten mellan hund och förare som är det allra viktigaste, och att vardagslydnadsinslagen är så pass många som de är för att vara en hundsport. Borta är all militära höger, vänster om halt. Äntligen något som precis alla som har hund kan göra tillsammans, oavsett hur gammal man är, vilka ambitioner man har, hur van hundtränare man är, om hunden är liten, stor, renrasig eller inte. Trots att jag hade höga förväntningar och att jag trott att det var något som skulle passa mig, så blev jag otroligt positivt överraskad.

I vår kan jag lova att det kommer att komma rallylydnad i vårt utbud och på vårt schema. Idag hade jag förövrigt mitt första lilla rallylydnadspass med min blodhund Mary. Visserligen var vi inomhus, men jag hade absolut inte trott att hon skulle vara det minsta intresserad, men det gick riktigt bra. Det hade ju varit väldigt kul att visa upp en blodhund i denna gren, särskilt som det blir minus poäng för varje nos i backen. Det är ju en otrolig skillnad att träna ute och inne...

Jag brukar i vanliga fall inte skriva om den här typen av aktiviteter, utan mer generellt om hundträning, men den här gången kunde jag bara inte hålla mig. Som sagt var, en kul och händelsrik vecka.

Ha kul tillsammans med din hund du också!

Natasja

fredag 9 november 2007

Äntligen vänder det!


Ibland blir jag så glad att jag bara vill skrika rätt ut i luften. Idag är en sådan dag!

Oprah Winfrey tog för några år sedan fram Dr Phil, vilket jag är glad för. Säger hon "läs den här boken!" så kommer den boken med automatik att bli en best seller. När Oprah för något år sedan hade med Ceasar Milan (som i vanliga fall refereras som "Mannen" i min blogg), så var hans lycka gjord. Hans böcker såldes i mångmiljon upplagor och han fick en egen TV serie, som sedan dessvärre köptes in av TV4. I Sverige har hans inflytande på hundträningen på rekordtid blivit otroligt stor. För hundarnas del är detta en katastrof. För hundägarnas del också, eftersom de kommer att få en mycket sämre relation med sin hund.

Men detta är nu förhoppningsvis slutet på den historien.

Oprah Winfrey har bytt hundtränare och nu är jag helt säker på att trenden inom hundträning kommer att vända! Hennes nya hundtränare heter Tamar Geller och har en helt annan och modern inställning till hundar och hundträning. Hon har nyligen gett ut boken "The loved dog" som naturligtvis genast rusade iväg på till en topplacering på boktoppen.

Tamar förordar ett förhållningssätt till hunden som baseras på kontakt och respekt för hunden. Hon belöningstränar, ger hunden applåder, jack-pots (flera belöningar vid ett tillfälle då hunden är extra duktig eller nått ett genombrott i träningen), hon känner till och använder sig av Skinners upptäckter om operant inlärning, och när hon får frågan om hennes bok och hennes inställning inte är en indirekt kritik av Ceasar svarar hon:

"He wants a dog to be a 'calm submissive'. I do not. I do not want anybody in a relationship with me to be submissive". (I en ungefärlig översättning: Han vill att hundar skall vara lugnt undergivna. Det vill inte jag. Jag vill inte att någon alls som jag har en relation till skall vara undergiven.")

Tack, tack, tack! Äntligen kommer det som jag vill kalla sunt förnuft med i debatten! Nu kan förhoppningsvis en modern syn på hund få sin plats även i svensk TV.

Tack Oprah, allt är förlåtet!

Dagens tips:

1. Gör något kul tillsammans med din hund!

2. För varje nej du säger, hitta 100 tillfällen att säga bra!

3. Lägg ett spår med din hund, eller låt den på annat sätt använda sin nos!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Modern hundträning = utan regler?


När olika hundträningsmetoder diskuteras så är en väldigt vanlig åsikt att "visst är det trevligt att träna med belöning, men om man vill ha en fungerande lydnad i svåra situationer så går det inte" eller "De som håller på med belöningsträning är flummiga och det handlar bara om fri uppfostran", eller "säg den hund som väljer en köttbulle framför ett rådjur".

Jag vet att de två första citaten är helt fel, och det tredje är rätt. men däremot säger det inget om modern hundträning, eftersom man då tränar med muta och alltså inte tränar rätt.

Problemet som jag upplever är att de här citaten av någon anledning tilltalar vår känsla för vad som känns logiskt. Man skall träna hund med bondförnuft och detta säger att det är på det här viset hundträning går till.

När vissa tränare då med stolthet talar om att de helt saknar utbildning i ämnet och är helt självlärda. Ja, de har rent av någon slags medfödd hundträningstalang som gör att de inte behöver lära sig något mer, utan är fullärda. Då tilltalar detta oss, antagligen för att vi får bekräftelse på att det handlar om bondförnuft.

För mig är detta väldigt bakfram. Jag har alltid älskat utbildningar Jag tycker att en av livets stora meningar är att lära sig mer, och jag tycker verkligen att talesättet "desto mer man lär sig desto mindre inser man att man kan" är något av det mest sanna som sagts. Livet vore helt enkelt otroligt trist om det gick att bli fullärd. När det dessutom handlar om att lära sig något om en annan art, och hur man skall få denna art att förstå vad jag, människan, vill, så är det för mig så otroligt uppenbart att detta är något som jag alltid kommer att kunna lära mig otroligt mycket mer om.

Den 25 oktober läste jag ett par insändare i Kvällsposten, angående debatten om de olika nannyakuterna och de metoder som de använder sig av:

"Så korkat. Man behöver inte slåss för att kunna sätta gränser." (signaturen: Lupuz)

"Bra med någon kraft som visar föräldrarna hur det egentligen går till att uppfostra barn. Bort med 70-tals flummet som bara skapat ouppfostrade skitstövlar." (signatur Preminin)

"Nannyprogrammen handlar inom att slå sina ungar. Budskapet är fasta regler och konsekvens." (signaturen Ingokryddan)

Jag måste erkänna att jag nästan tappade hakan, för om man byter ut Nannyprogrammen mot Hundträningsprogrammen, så är åsikterna exakt de samma. Vår syn på hunduppfostran och barnuppfostran går hand i hand.

Blir vi hårda mot våra barn, så blir vi hårda mot våra hundar, blir vi mjuka mot våra hundar så blir vi mjuka mot våra barn. Jag hoppas för allt i världen att vare sig barnskyddslagen eller djurskyddslagen skrivs om beroende på dessa trender!

Att träna mjukt, eller som jag väljer att kalla det modernt, innebär INTE ett liv utan regler, konsekvens och ordning. Dessa ord går precis lika bra ihop med modern hundträning som med gammal. Det är bara hur jag lär hunden detta som skiljer.

En hund som har en belöningstränande ägare kan precis lika gärna be om lov innan han går ut genom dörren, hoppar in och ut ur bilen, hoppar upp i soffan, väntar på signal att få börja agilitybanan eller jakt. Det ena utesluter inte det andra. Som signaturen Lupuz skrev "Man behöver inte slåss för att kunna sätta gränser".

Metoden du väljer att träna med skall inte bara kännas logisk, den skall kännas rätt i magen och den skall vara etiskt hållbar, i överensstämmande med djurskyddslagen.

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

tisdag 30 oktober 2007

Alternativa lösningar till hundproblem


Igår jobbade Mannen med några olika problem och jag tänkte ta upp några tankar jag hade kring gårdagens TV program.

Det första fallet var två pomeranianer som hade seprationsångest. Som vanligt berodde det på att dessa hade tagit över ledarskapet. Det är otroligt vilka maktkamper som ständigt råder i alla hem Mannen hälsar på hos. Det är ett under att folk orkar ha hund om man skall behöva kämpa så väldigt för att ta och behålla makten. Beteendet skulle straffas bort. Mannen alfarullade (vände upp och ner på hunden och placerade den med ryggen mot marken) den ena dvärgspetsen (!) och höll sedan två fingrar mot dess hals. De här fingrarna skall symbolisera hur tiken använder sina tänder mot sin valp. Hunden skulle ligga där och visa passiv underkastelse. Mannen har några ledord som förklarar beteenden (dominant, tagit över ledarskapet) och några rekommendationer som löser alla problem (ledarskap, underkastelse, "powerwalk", vilket innebär att stryplänken sätts precis bakom öronen).

(De fick dessutom skäll för att de klappade hundarna med en smekande rörelse, som man klappar en katt. Det är verkligen en myt att hundar vill bli dunkade gula och blå! Det är klart att de vill bli klappade som en katt, vem vill inte det? Jag klappar till exempel min kakadua på just det sättet, kliar honom bakom öronen och i nacken och han fullkomligt älskar det!)

Mannen tar med andra ord och behandlar symtomet hos hundarna.

Vad jag, som TV-tittare, såg var två hundar som var oerhört stressade, troligtvis väldigt understimulerade och jag är fullkomligt övertygad om att de inte på något sätt tränats att vara ensamma, utan att man bara utgick ifrån att det skulle lösa sig av sig själv, särskilt när de köpte hund två som sällskap åt den första hunden.

Jag hade velat se vad som hände om de tog itu med varför detta problem uppstått och försöka jobba med det mer långsiktigt. Jag är nämligen fullständigt övertygad om att det som skedde i programmet enbart gav tillfälliga lösningar. Stress och ångest plockar man inte bort så lätt.

Ensamhetsträning kan man börja med i ett rum, att lämna hunden bakom till exempel ett kompostgaller mellan två rum. Lämna hunden och kom genast tillbaka, utöka avståndet, men sluta öka det om du märker oro hos hunden. Det handlar om att detta skall ske i små små steg. Säg till exempel "Matte kommer snart" i en neutral röst. Det är oerhört viktigt att du inte ömkar hunden. Gör alltid detta, oavsett hur länge du blir borta. Om du redan har en sådan fras, men en hund som tycker att det är jobbigt. BYT DÅ FRAS!

När hunden klarar av att du lämnar den, men syns kan du gå över till att gå bakom ett hörn. OBS! Det är jätteviktigt att även detta görs i små steg. När detta fungerar kan du lägga ett lakan över kompostgallret, men fortfarande upprepa det hela. Använd därefter en dörr, stäng och öppna genast. Det är väldigt viktigt att tänka på att om hunden går upp i stress igen när dörren kommer in, så har du gått för fort fram.

Om du har en hund som ständigt är med dig, även till exempel på toaletten, så får detta ingå i träningen.

Har man en hund som har stor ångest över ensamhet måste träningen naturligtvis vara mer uppdelad och kommer att ta längre tid än om du har en valp som du skall lära från början. Stegen kan däremot vara de samma, men tiden på varje steg olika.

Även små hundar vill aktivera sig. Om de gamla traditionella hundaktiviteterna inte lockar, finns det en rad nya roliga sätt att träna hund. Agility känner de flesta till. Freestyle är minst lika kul. Det handlar om att göra ett ganska fritt lydnadsprogram, fast till musik. Slutresultatet blir en show, med passande kostymer och allt. Det är oerhört kul att både titta på och göra, ta chansen om du får.

En annan ny tränings och tävlingsform är Rallylydnad som beskriv som ett mellanting mellan lydnad och agility. På olika plaster skall olika moment utföras. I denna lydnadsform behöver man inte heller träna bort belöningarna, utan kan belöna precis hur mycket som helst. Det viktiga är att man har roligt tillsammans.

Kantarellsök är en annan rolig aktivitet, som verkligen förenar nytta med nöje. Att vara i skogen tillsammans, att samarbeta och att förhoppningvis komma hem med en korg svamp. Kan det bli mycket bättre? Dessutom finns svamparna i skogen från midsommar till november, så det finns gott om träningschanser.

Det andra inslaget i programmet som jag vill kommentera i Mannens program var ett inslag om ett par som hade en grosser schweizer sennenhund. Mannen var väldigt noga med att lägga vikt på att problemen härstammade från hundens tid som valp. Han hade varit minst i kullen. Den typen av valpar stöttes enligt Mannen bort av sina mödrar. Nu hade paret klemat bort hunden och dessa två saker gjorde att hunden betedde sig som den gjorde.

Jag har inte varit med om att en minsting har petats bort, däremot är tiken duktig på att känna när det är fel på en valp och petar därför bort den. I den kull jag själv fött upp var det minstingen som var tuffast, och just detta har jag sett i många kullar som jag har haft glädjen att följa. Tikarna har i dessa kullar inte haft några som helst tendenser att gå på storleken.

Problemet som ägarna hade var att hunden vaktade matskålen, och om jag hade bott där hade jag också gjort det kan jag meddela. Hunden fick inte vara i fred när den åt. De klappade på den och störde den på en massa olika sätt. Jag är helt övertygad om att detta problem skulle ha försvunnit av sig själv om de bara låtit den vara ifred.

Men i detta gammalmodiga TV-program så är vaktning av skålen ett tecken på dominans och att ledarskapet har tagits över, och då måste de råda bot på detta med ännu mer dominans och aggression.

Något som var intressant var att paret redan hade arbetat med dessa metoder, eftersom de sett programmet på TV, men det som hände var att det bara blev värre, och det var då Mannen i egen hög person kallades in. Mannen konstaterade att det inte var något fel på metoden, men på deras energi. Annars var det bra. Upp med halsbandet bakom öronen så löses alla problem!

Denna träningsmetod måste jag verkligen varna för ordentligt. Hunden är som allra ömtåligast just på detta ställe. Det är med andra ord mycket lätt att skada en hund om man gör på detta sätt. Smärtan liknas vid migrän och hunden är alltså paralyserad av smärta. Det är därför vi ser snabba resutat och en passiv hund som genast går att tukta. Vill vi åsamka hunden denna smärta? Själv lider jag av migrän och önskar inte denna outhärdliga smärta ens till min värsta fiende, och då absolut inte till mina hundar.

Jag ser resursförsvar, som man kan kalla detta för, och morrande och tandvisning, som ett tecken på relationsproblem. Ett sådant kan man knappast lösa med aggression och smärta. Det viktigaste här är att ta varningssignalen på allvar och att se den som en väckarklocka om att något är fel. Om din hund morrar åt dig (och det inte är till exempel ett lekmorr) så talar hunden om något i stil med "jag litar inte på dig, håll avstånd!". Det vi bör göra då är inte att minska avståndet och tränga oss på, eftersom det kommer leda till en eskalering av problemet (vilket förövrigt hade hänt paret i TV inslaget). Nej, vi bör visa hunden respekt. Det är ok att äta mat utan att vi skall ta skålen ifrån hunden eller stå och klappa på den! Om vi låter den vara kommer den inte längre ha en anledning att vakta maten. Vi kan faktiskt även gå förbi och kasta en bit köttbulle eller något annat i hundens riktning, för att ytterligare visa att vi inte är något hot.

Men skall vi inte kunna ta ifrån hunden saker? Jo, absolut! Men om vi inte skapar ett problem och gör det värre, så kommer det inte vara några som helst problem att ta det vi sedan behöver, eftersom hunden då har förtroende för oss. På 99 procent av de hundar jag jobbat med som har haft detta problem så har vi löst det just på detta sätt, utan några som helst problem. Den sista procenten har jag tagit till andra metoder, men absolut inte våld och bestraffning. Detta ökar som sagt var bara problemet.

För att ytterligare stärka relationen med hunden rekommenderar jag samma saker som ovan. Mannen i fråga lade till drag, eftersom det var en draghund. Det håller jag helt med om. Hundar mår bra av att få göra det som de är avlade och specialiserade att göra. Men den här hunden blev mycket rädd för att ha något släpande efter sig, något som är vanligt. Även dragning skall ske stegvis! Inte tvingas på en rädd hund!

Dagens tips!

1. Tro inte på allt ni ser i TV!

2. Det finns snabba lösningar på vissa problem, men långt ifrån alla!

3. Läs "Skjut inte hunden!" av Karen Pryor

Och glöm inte:

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

måndag 29 oktober 2007

Vi tänjer gränserna!


Uppfostringsprogram är trenden i TV. Först var det barn som skulle uppfostras, därefter blev det hundar. Som vanligt är det ifrån USA och England TV-programmen kommer, där man har en annan syn på både barn och hundar. I Sverige har vi en väldigt stark lagstiftning när det gäller barn (även om den dessvärre inte alltid efterlevs), djuren har inte lika starka rättigheter, men i internationell jämförelse tror jag att vi i Sverige har kommit ganska långt.

Det står till exempel, på regeringskansliets hemsida om hund och katt:

"Enligt de grundläggande bestämmelserna i djurskyddslagen ska djur behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom."

och att:

"Enligt djurskyddslagen är det förbjudet att överanstränga djur och att slå dem. Det är också förbjudet att hålla dem bundna på ett sådant sätt att det är plågsamt för dem. Om någon bryter mot det kan personen dömas till böter eller fängelse för brott mot djurskyddslagen eller för djurplågeri enligt brottsbalken."

Båda dessa ställen i djurskyddslagen måste tolkas som att fysisk bestraffning inte är förenligt med svensk lag. Vi får inte utsätta dem för onödigt lidande och vi får inte slå dem. Stryplänkar, stackel och el borde med andra ord vara onödigt lidande, eftersom dessa på intet sätt är nödvändiga i hundhållningen eller i hundträningen.

Enligt svensk lag är det sedan 1970-talet förbjudet med barnaga. När jag var liten lärde vi oss numret till BRIS i skolan och vi blev uppmanade att anmäla våra föräldrar om de gjorde något som inte var tillåtet. Min mamma bad mig att berätta om jag skulle hamna i skamvrån eller om något annat kränkande skulle hända.

För ett par år sedan pratades det väldigt mycket om "curling-föräldrar", det vill säga där man sopade bort alla hinder så att barnet hade det så lätt som möjligt. Något i stil med den trend med "fri uppfostran" som kom som svar på agan.

Nu vänder trenden igen, och skamvrån, eller "tajm out" som det kallas, plockas in igen. Enligt ett uppslagsverk på nätet:

"Skamvrå är en uppfostringsmetod där en person med oönskat beteende placeras i ett hörn under en bestämd tidsperiod. Metoden har varit spridd i både hem- och skolmiljö, men har åtminstone i Sverige blivit allt mindre vanlig.
En annan teknik är "time out", som lanserats av amerikanska pedagoger under senare tid och som blivit känd i Sverige bland annat genom de så kallade nanny-programmen på TV. I denna metod placeras ett barn på en särskild plats under en kort period och syftet är då att hindra att en konflikt eskalerar eller att avsluta aggressivt beteende. En tumregel för tidslängden i minuter är fem gånger barnets ålder i år.

Syftet med "time-out" och skamvrå är således annorlunda: Time out syftar till att dämpa en konflikt och ge såväl föräldrar som barn en andhämtningspaus, medan skamvrå är en traditionell bestraffningsform där syftet är att barnet skall uppleva obehag av att behöva vara i hörnet."

Jag har mycket svårt att se någon skillnad av att stå i ett hörn eller sitta på ett trappsteg. Straffet ligger inte i att man står i ett hörn, utan just att man plockas bort från situationen och sätts på en bestämd plats. Det är utan tvekan bestraffade barn jag ser sitta på trappsteg för stygga ("naughty stairs") och stolar för stygga ("naughty steps").

På en debattsida läser jag följande tankar kring detta:

"Jag blir chockad över hur man kan ens tänka tanken på att sätta sitt barn i skamvrån. Att bestraffa!
Vad är du för en perfekt förälder som anser dig ha rätten att kränka en annan människa med bestraffning?
Är det att visa kärlek - att bestraffa med skamvrå?
Jag är chockad!"

"Jag är ingen perfekt människa på något sätt, men jag försöker att göra mitt bästa för mina barn. Precis som du. Men det verkar som att vi har olika metoder för det. Jag ser inte en "skamvrå" eller skulle jag kanske ha skrivit "time-out" som en bestraffning, utan snarare som ett konkret sätt för barn att få tid att fundera på vad som är rätt och fel. Jag tror att tydliga regler skapar trygghet hos barn. Hur man sedan sätter regler är olika i olika familjer."

I Aftonbladet skrev Terri Eriksson:
"Nu tittar vi på Supernanny som tar i med hårdhandskarna och visar både föräldrar och barn var skåpet ska stå. In i skamvrån. Ta favoritleksakerna om han skriker. Låt henne gråta sig till sömns. Den man älskar sätter man gränser för. Den man älskar agar man. Satsa på allt utom dialog.
Hallå Sverige! Hur i all världen hände detta? När blev aga, skamvrå och bestraffningar trendigt? Det var det här våra föräldrar kämpade för att få bort för att istället lyfta fram en humanare syn på barn."

Med hjälp av utländska TV-program tänjer vi på våra gränser. Det som tidigare varit otänkbart, eller åtminstone omöjligt att stå för, har nu legitimerats. Bestraffningarna trappas på detta sätt upp. Skamvrån ena dagen, en omskakning nästa, en dask i baken den tredje och en smäll på käften den fjärde. "Lite stryk har aldrig någon tagit skada av!" Ett extremt osant påstående.

När det gäller hundar är det precis samma sak. I TV visas stackel, som i Sverige är olagligt att använda (med hänvisning till djurskyddslagen), men lagligt att sälja. Sannolikheten att försäljningen och användandet av stackel kommer öka är ganska uppenbar. Folk som inte hade någon aning om att dessa fanns, ser dem och efterfrågar dem. Efterfrågan skapar produkter hos handlarna och så är upptrappningen igång.

I TV-programmen används även elhalsband. Dessa är förbjudna att använda i Sverige, men förekommer relativt flitigt inom vissa kretsar. Vi har väldigt öppna gränser, att köpa ett sådant halsband från USA är definitivtinte svårt. Det vi ser i TV vill vi gärna ha. Uppmanas vi att göra på ett sätt så gör vi det gärna. Enligt psykologiska experiment kunde man få folk att ge kraftiga elektriska stötar till helt oskyldiga, bara genom att göra det stegvis och att uppmana till det.

En upptrappning sker mycket enkelt. Vi börjar med att spruta vatten på hunden när den skäller, efter ett tag fungerar det inte längre, vi droppar då i lite citron, efter ett tag fungerar inte det längre, vi droppar då i lite ättika, efter ett tag fungerar inte det heller. Vi ser ett anti-skällhalsband i affären och köper det, efter ett tag fungerar inte det eller så får det "spel" och sprutar på hunden trots att den inte skäller och vi får en hund som blir rädd och extremt stressad. Därefter beställer vi hem elhalsbandet från USA.

Just nu tänjer vi på gränserna när det gäller såväl barn- som hunduppfostran och det är oerhört viktigt att vi är medvetna om det och ser till att vända trenden. Både barn och hundar kan inlärningspsykologin på sina fem fingrar, lär dig dem du också!

Dagens tips:

1. Det är inte hållbart att arbeta med symptom lösningar. För att råda bot på problemet måste vi jobba med orsaken till det.

2. Aktivera dig och din hund! Gör ett rumssök eller ett spår i skogen. Göm godis i trädgården och upptäck alltsammans tillsammans med din hund.

3. Det finns alternativa träningssätt till det som visas på TV, det är bara det att de inte får plats i rutan.

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Länkar:

http://www.aftonbladet.se/foraldrar/terrieriksson/article290784.ab

http://forum.svt.se/jive/svt/thread.jspa?threadID=14468&tstart=0

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?programid=787&artikel=1089715

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/amnessida.asp?programID=787&Nyheter=&grupp=2381&artikel=972484

söndag 21 oktober 2007

I rätt ögonblick


Jag sitter och reflekterar över tajming. Olika sätt att träna upp den och undrar lite över hur snabb jag är, eller kanske snarare långsam.

Jag minns en gång när jag var cirka nio år. Släkten och jag var på en restaurang och skulle fira min farmors födelsedag. På en vägg fanns en apparat där man skulle lägga i en 25-öring (jo, det var länge sedan). Rätt var det var började den röra på sig, och då var det min uppgift att stoppa den, så snart jag bara kunde. Min ett år äldre kusin lade in en peng före mig. Det kom väl sig av åldern. Hennes 25-öring stannade mer eller mindre på en gång och så var det min tur. Innan jag hade reagerat var min 25- öring genom hela maskineriet och ute ur systemet. Jag kommer aldrig att glömma det! Jag hann överhuvudtaget inte ens trycka. Längst ner, alltså på nivån innan maskineriet tog slut, stod det: "Ta inte körkort!"

Under en rad år var jag helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle ta körkort, eftersom min reaktionsförmåga verkade vara icke existerande.

Jag klarade mig länge utan den där lappen, men till slut flyttade jag till landet och då måste man ha ett körkort vare sig man har reaktionsförmåga eller ej. Men jag hann bli 31 innan jag ens tänkte tanken, eftersom den där maskinen inte försvinner ur mitt minne.

Nåväl. Vad har detta med hundträning att göra?

Jo. Tajming och reaktionsförmåga kan till viss gräns övas upp. Det finns hopp! För min del blev det hönorna som blev min räddning. Under fem dagars hönsträning för Bob Bailey gick jag från gränslöst dålig tajming till betydligt bättre. En blind hade antagligen kunnat göra det bättre (detta sagt med all respekt, och eftesom jag hört Bob Bailey berätta om en blind som lyckades träna höns på en av hans chicken camps - hatten av till denna anonyma människa!). Hur som helst så gick min tajming från att vara fullständigt urusel till åtminsone godtagbar.

Idag hittade jag en hemsida där man både kan träna sin tajming, och dessutom få tid på hur snabb man är. Både roligt och knäckande på samma gång. 0,352 sek är mitt antagligen ganska dåliga resultat, så jag får träna vidare.

http://www.agility4fun.com/clickerexercise.html

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

fredag 19 oktober 2007

Håll dig till en metod!


Ett problem jag, som hundinstruktör, märker av väldigt tydligt är att många hundägare inte är konsekventa i sina träningsmetoder. De går från kurs till kurs, läser olika böcker, ser hundprogram på tv, och efter varje kurs eller bok eller tv-program, eller samtal med någon annan hundägare, så ändrar de sitt träningssätt.

Jag hör otroligt många säga: "Alla har något bra att komma med, jag tar lite här och lite där och blandar ihop alltsamman." När de säger detta gör det dessutom med stolthet, som om de verkligen har förstått vad det här med träning handlar om.

Det håller jag verkligen inte med om. Jag tror dessutom att det blir extremt jobbigt och obegripligt för hunden, när matte/husse ändrar personlighet mellan varven, för det är ofta det det hela handlar om. Träningsmetoden påverkar oss, och vi påverkar i vår tur hunden.

Att blanda den gamla hundskolemetoden, den som består av bestraffning (som de gärna omskriver till korrigering), med den moderna hundträningen (den som går ut på att vi markerar och belönar de beteenden vi vill ha), tror jag är direkt skadligt för hunden. Och jag är övertygad om att det skapar en bristande tillit mellan oss och hunden. Jag har sett alltför många exempel på dettaför att jag skall blunda inför det.

Att ena dagen vara klickertränare och nästa dag korrigera i stryphalsbandet, eller på annat sätt, är totalt felaktigt! Skillnaderna i metoderna och i grundsynen på hund och lärande är för stora för att de två skall kunna blandas! Det är min absoluta övertygelse.

Jag har ingen aning om du såg debatten mellan mig och Jeppe Strid i SVTs program "Debatt" för ett och ett halvt år sedan, men en av mina liknelser och tillika argument mot den gamla skolan var att det var samma styrningsmekanismer bakom denna typ av träning som bakom hustrumisshandel. Och jag står fortfarande fast vid den liknelsen. Först slår man (bestraffar), sedan ber man om förlåtelse och säger att kvinnan är fantastisk (belönar). Det bryter ner och det skapar förvirring och rädsla.

När hunden är rädd/stressad blir dessutom inlärningen i stort sett obefintlig. Att arbeta på det viset i en inlärningssituation är med andra ord helt kontraproduktivt. Hunden lägger så att säga backen i och försöker överleva. Inlärningen tar med andra ord längre tid än vad som hade varit nödvändigt.

Dessvärre är det inte den känslan som "tränaren" har. Bestraffning verkar förstärkande på den som bestraffar och därför fortsätter man. Träningen ger dessutom en illussion av att hunden har lärt sig, i och med att den bli passiv. Resultaten håller däremot inte i sig, tillskillnad från vad den här träningsmetodens anhängare hävdar.

När jag var och lyssnade på Barbro Börjesson tidigare i år, så hade hon satt tid på all inlärning. "Det tar tio minuter att lära hunden att gå utan att dra" och så vidare. En person gick i rasten ut och testade metoden (ryck i stryp och beröm) och kom entusiastiskt in och berättade för alla "Det funkade".

Om det var så himla lätt att få en hund att inte dra i kopplet och vi har haft tränare som lärt hundägare att göra detta sedan 1960-talet (däribland Barbro själv), varför i hela världen är det fortfarande det vanligaste problemet hundägare har?

Men jag förstår verkligen att det tilltalar hundägaren. Att få en exakt tid på hur lång tid det tar att träna hunden måste vara väldigt skönt. Men vad händer när de tio minuterna har gått och hunden fortfarande drar (jag skulle säga att 100% av dem gör det nämligen, åtminstone vid nästa promenad eller två veckor senare), hur känner man sig då? Misslyckad och frustrerad, och vad gör vi människor då? Ja, inte tränar vi bättre iallafall, snarare ökar vår irritation och vårt självförtroende dalar och denna frustration flyttas naturligtvis över till hunden.

Tillbaka till temat för dagen, att inte blanda metoderna. Vad händer om jag i nästa sekund, eller dagen efter, försöker belöna hunden för rätt beteenden? Kommer hunden att erbjuda beteenden som jag kan förstärka? Nej, antagligen inte. Den är ju nämligen passiviserad. Det är inte värt att göra något, man kan få ett ryck i kopplet. Hundens känsla vid träningen kommer inte att vara positiv, utan osäkerhet och rädsla för vad som eventuellt kan hända kommer med största sannolikhet råda.

Det finns till och med de som rycker i kopplet och sedan klickar när hunden inte längre drar. Om det kunde införas en lag med straffbarhet mot detta så skulle jag bli enormt glad. Det är nämligen inte alls tal om någon klickerträning. Klickerträning och bestraffning går inte ihop. Bestämmer du dig för att jobba med den ena metoden, så jobbar du inte med den andra. Punkt.

Det har hänt mig vid flera tillfällen att en person gått hos mig och tränat sin hund med jättebra resultat. Sedan har man bestämt sig för att byta hundtränare, ofta för att man vill tävla eller ägna sig åt jakt, där har man använt sig av den gamla traditionella hundträningsformen. Förvisso har det först gått jättebra och man har fått de resultat man önskat, men sedan har det tillkommit problembeteenden, så att säga på köpet. Exempel på sådana problembeteenden är aggression mot andra hundar eller människor, och då vänder man sig åter till mig.

På något vis har man en stor tilltro till att jag skall lösa problemet, vilket är väldigt smickrande, men varför bytte man då metod där emellan? Nu vill man träna med två metoder, och för mig blir det en omöjlighet! Det är lönlöst, för den andra metoden underminerar mitt arbetssätt och jag kan därför inte få ett positivt resultat hur jag än försöker. Jag ser alltså hellre att man då kör med de traditionella metoderna rakt igenom, utan att blanda in mig.

Allra helst vill jag förstås att man skall välja den moderna hundträningen och lämna den gamla bakom sig, men jag tror dessvärre det tar ett tag innan vi är där. Påtryckningarna från olika håll är fortfarande väldigt stora.

Så visst skall man lyssna och ta del av vad olika hundtränare säger. Absolut! Jag tar själv alla tillfällen jag får! Helst skall man läsa på och gå på kurs innan man överhuvudtaget köper sig en valp, så att man redan innan valpen kommer hem har beslutat sig för om man vill ägna sig åt gammaldags eller modern hundträning. Vad känns rätt? Vilket sätt verkar mest logiskt? Vilket sätt känns etiskt riktigt? Blanda för guds skull inte de två. Det blir som med en bearnaisesås om man inte vispar tillräckligt, det skär sig rejält!

Dagens tips:
1. Blanda inte metoder från den gamla skolan med modern hundträning! Det skär sig!

2. Tänk på att dina känslor förs över till hunden!

3. Koncentrera dig på att förändra ditt beteende till det positiva, så kommer hunden att hänga med och inlärningen gå fortare.

4. Träna inte när du är irriterad eller arg!

5. Välj den metod du tror på och som känns rätt och håll fast vid den!

Lycka till och ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Varför bestraffning bör undvikas!


Idag tänkte jag säga några ord om varför jag anser att bestraffning är något man bör undvika i träningen av djur (och människor).

Bestraffning skapar otrygghet. Det går inte att lita på en person som bestraffar. Du vet inte vad den personen gör i nästa stund. Jag har läst artiklar och böcker om barn som blivit bestraffade/slagna, och då är det inte ofta den fysiska smärtan som är det värsta, utan det faktum att man aldrig kan veta när det drabbar en härnäst. Det är långt ifrån säkert att barnets värld och de vuxnas värld är sedd ur samma perspektiv. Det som vi vuxna anser är rätt och riktigt är inte med automatik något barnet begriper.

Att stängas ute ur gemenskapen är också ett straff som barn tar mycket hårt på. Titta bara på dagens debatt om mobbing. Det första som händer den mobbade är vanligtvis en utfrysning, att man inte blir sedd under dagen. Sedan börjar den första våghalsen att komma med kommentarer om den mobbade och då följer mobben efter.

Att dra parelleller mellan detta med hundvärlden är mycket enkelt. Hundar lever i samma värld som vi, men de upplever den definitivt inte på samma sätt. Precis som barnet. Det som vi tycker är självklart att man inte gör, kan för hunden vara precis lika självklart att man gör. Hundar har inte etik och moral. Att gnaga på en sko känns skönt i tänder och tandkött, dessutom är det sressavlastande att bita på något. Skobitning är med andra ord något som hunden antagligen ser på ett positivt sätt. För det är väl ingen som tror att de gör det för att jävlas? Ofta avslutas dessutom skobitningen med en jättekul tafatt lek med en skällande husse eller matte i släptåg. Mycket mer roligt än så kan man väl knappast ha? Naturligtvis har jag ingen aning om att det är så hunden tänker, men jag misstänker det av beteendet att döma.

Istället för att koncentrera oss på vad vi inte vill att hunden skall göra, så kan vi lägga vår energi på det vi faktiskt vill att han skall göra. På det viset slipper vi gå in i en bestraffning (som gör oss mindre pålitliga och till en sämre resurs), där hunden i de flesta fall ändå inte lär sig något av det vi försäker lära den, och koncentrera oss på inläningen av de beteenden vi verkligen vill ha och på kuppen bli väldigt värdefulla för vår hun.

På en kurs häromdagen fick jag frågan om bestraffning. Vad jag tycker om det och mitt svar kan sammanfattas i några punkter:

1. Det är väldigt svårt att bestraffa, eftersom det är mycket lätt hänt att hunden associerar straffet med något som du inte alls hade tänkt. För att ta ett vanligt exempel. Det är tyvärr väldigt många som använder bestraffning av hunden när de är ute och går, bestraffningen (ett ryck i halsband, oftast stryphalsband) läggs in när hunden drar i kopplet eftersom den vill fram till en hund några meter bort. Vår avsikt är att lära hunden att den inte skall dra i kopplet, men resultatet blir ofta att hunden förknippar smärtan/obehaget av rycket med den andra hunden och absolut inte med att husse eller matte drog i kopplet. På det viset kan vi väldigt lätt skapa en hund som fortfarande drar i kopplet, men som dessutom har blivit rädd/aggressiv mot andra hundar. Det räcker med ett sådant ryck för att skapa detta problem, och när problemet väl är skapat leder det som allra oftast till fler ryck. När inte rycken ger något resultat är det väldigt lätt hänt att det blir en riktig maktkamp mellan hund och ägare, där ägaren brottar ner hunden för att visa vem som bestämmer (en så kallad alfarullning). Hunden kommer naturligtvis undra över vad som tog åt matte/husse (jag vet inte om det är så det verkligen är, men av reaktionen på hunden så verkar det så), och andra hundar betyder nu inte bara obehag utan dessutom att man får gå i brottningsmatch med en arg ägare. Det är förövrigt väldigt vanligt att hunden gör förknippningen mellan smärtan av rycket och ägaren, vilket knappast inte bygger en relation baserad på tillit.

Resultat: En hund som drar i kopplet och som blivit rädd/osäker/arg på andra hundar.

2. Om du bestämmer dig för att bestraffa ett beteende så skall det beteendet bestraffas VARJE gång det inträffar. Jämt, jämt, jämt, vare sig du är i närheten eller ej. Om beteendet inte bestraffas vid några tillfällen så blir bestraffningen verkningslös. Hur ofta har man sådan kontroll på sitt djur?

3. Om en bestraffning skall vara verksam måste den vara så kraftig att den inte behöver utdelas mer än tre gånger under hundens liv. Om du med andra ord rycker i stryplänken, eller halsbandet, för att få hunden att gå utan att dra, så får du göra det max 3 (tre) gånger under hundens liv för att det skall fungera i längden. Jag kan lugnt erkänna att på den tiden jag jobbade med den typen av metoder så ryckte jag betydligt fler än tre gånger. Det fungerade för övrigt inte.

Det är mycket vanligt att man ser hundägare som går och "pimpelfiskar" med sina hundar. Rycken kommer hela tiden, ofta med jämna mellanrum. Dessa ryck har jag mycket svårt att se att hunden inte förknippar med sin ägare.

De flesta människor är däremot dåliga på att bestraffa så tufft som det behövs för att det inte skall behöva göras mer än tre gånger under hundens liv. De flesta av oss känner oss obehagliga inombords och vill inte utsätta vår älskade hund för detta. Jag kan glädja er med att det inte behövs! Det finns andra sätt!

Dessa tre punkter tycker jag är tillräckliga argument till varför bestraffning bör plockas bort ur hundträningen!

Men jag återkommer gärna med ännu fler argument vid ett senare tillfälle!

Dagens tips:

1. Det viktigaste redskapet du har i hundträningen är den relation du har skapat med din hund. Ju mer positiv relationen är, det vill säga desto starkare resurs hunden ser dig som, desto bättre kommer er vardag att fungera!

2. Om relationen är dålig så kan den bli bättre! Du skall inte ha en ständig maktkamp med din hund, utan ni skall ha det roligt tillsammans. Byt en nedgående spiral (ofta där man är en tjatkärring) till en uppåtgående spiral (där man letar efter saker att berömma och saker att göra tillsammans).

3. Tänk på att ditt beteende är det som förändrar hunden, vad kan du förändra i ditt eget beteende för att göra träningen mer positiv och därmed mer effektiv?

Boktips: "Vi som förstår djurens språk" av Temple Grandin. Beskriven av Bob Bailey som den bok som antagligen kommer närmast när det gäller vad djur tänker, känner och hur de uppfattar omvärlden. En bok som väcker många frågor och vänder perspektiv! Med andra ord mycket intressant läsning!

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

onsdag 17 oktober 2007

Lyckan är kort!

Fick ett upprop om att skriva på en protestlista om ofattbart djurplågeri. Jag vill verkligen varna för den här filmen. Jag klarade att se 1 sekund, sedan orkade jag bara inte mer. Att människor kan ta till sådant övervåld mot försvarslösa djur övergår mitt förstånd.

http://www.petatv.com/tvpopup/video.asp?video=fur_farm&Player=wm&speed=_medS>www.petatv.com/tvpopup/video.asp?video=fur_farm&Player=wm&speed=_medShttp://www.petatv.%20com/tvpopup/%20video.asp?%20video=fur_%20farm&Player=%20wm&speed=%20_med

Protestbrev kan skickas till (men de rekommenderar att man skall ha 500 namn):
PETA2@peta.org

Får ni brevet, skriv på och skicka vidare. Det säger jag som inte är en förespråkare av kedjebrev. Har ni inte fått brevet, mejla mig, så får ni det.

Och ha för guds skull inte päls på er! Vare sig i hel form eller i kragform.

Tack på förhand!

Natasja

Kakaduadans

Detta är en blogg om hundträning. Idag måste jag påminna er om det. Men det finns ingenting som säger att vi skall nöja oss med det. Träna andra djur och bli en bättre hundtränare.

Här kommer ett klipp. Och jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att det var min kakadua, men det är det tyvärr inte. En inspirationskälla utan like är han hur som helst, och min kakadua (Kråkan) vet kanske nu var han har att vänta (han sitter just nu på min axel och har också tittat på denna förebild).

Titta och njut.... och skratta!

http://birdloversonly.blogspot.com/2007/09/may-i-have-this-dance.html

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps För att citera Bob Bailey "Believe!"

fredag 5 oktober 2007

Vi väljer vad vi vill se

I helgen var jag på ett fantastiskt föredrag av två av mina absoluta favoritlärare (så hur i allsindar hade det kunna bli annat än fantastiskt): Bob Bailey, mannen som gjort så mycket fantastiskt med djurträning att det är svårt att tro att det är sant, och så får man se det på film... Han är också ansedd att vara världens främsta djurtränare, han kallar sig heller inte för hundtränare, eftersom han bara har tränat några hundra (sätter en annan nivå). Min beundran för Bob är enorm! Hans ödmjuket är också något jag påminns om varje gång jag träffar honom. Får du chansen att träffa honom, missa den inte!

Den andra fantasktiska läraren är Kathy Sdao. Hennes kunskap är enorm och hennes enrgi fullkomligt sprutar ur henne och smittar av sig. En fantastisk tränare och lärare.

I bloggen kommer jag återkomma till tankar jag fick under denna helg, men en sak vill jag förmedla på en gång. Kathy visade en film som fick oss i publiken att häpna.

Jag tänker inte förklara så mycket om denna film, mer än att det är några vänner som spelar basket och att du skall hålla ögonen på killen i den vita t-shirten. Hur många passningar gör han? Både sådana som studsar i backen och sådana som inte gör det. Om du tittar på det tillsammans med någon, så är det viktigt att ni är tysta under filmen.

http://viscog.beckman.uiuc.edu/grafs/demos/15.html

När ni har tittat klart på den så skall ni titta en gång till. Denna gång skall ni inte räkna några passningar.

Lycka till!

Natasja

torsdag 6 september 2007

Stackel och el




Efter att ha skrivit det förra inlägget, så bestämde jag mig för att leta efter en bild på stackel, för att illustrera vad det är frågan om, så att det inte råder några oklarheter.

När jag letade på internet så hittade jag även dessa artiklar i Svenska Dagbladet, om hur man plågar hundar till att lyda. Artiklarna är i högsta grad relevanta för en debatt kring TV programmet "Mannen som talar med hundar".

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14157387.asp

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14157402.asp

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14157377.asp

Man kan omöjligt tvinga sig till en god relation med sin hund! Man kan däremot tvinga sig till att en hund visar en respekt av rädsla, men jag tror inte att det är detta de flesta hundägare önskar sig.

Natasja

Lite stryk har väl aldrig någon dött av!


Jag har i princip tänkt på det varje gång jag sett ett avsnitt av "Mannen som talar med hundar". I inledningstexten varnar de för att göra som mannen gör, eftersom man kan bli skadad. Under resten av programmet dyker de upp brasklappar lite här och var: "Denna typ av halsband rekommenderas inte i Sverige", eller "SKK tar avstånd för användandet av denna sorts halsband."

Jag måste i denna stund gå in med en liten busvissling och applåd. Jag är verkligen jätteglad att SKK har gått in och lagt sig i. BRA JOBBAT! Vi delar ut en stor bukett rosor ifrån oss på Hundens Österlen!

Men allvarligt talat, skall man verkligen visa program i TV som behöver brasklappar? Om flera saker i ett program är så galna att man måste varna och säga att det inte är förenligt med vår syn i Sverige, kanske man borde undra om resten av programmet är så bra, eller?

Vi tänker oss en Nannyakut där nannyn slår barnet med linjal över fingrarna, eller ber barnet att plocka sitt eget ris (vilket är ungefär jämförbart med vad Mannen gör mot hundar i TV varje vecka), skulle det då komma brasklappar om att aga är förbjudet enligt svensk lag? Skulle TV fortsätta att visa det ändå?

Nannyakuten har visserligen åter fört in den sedan länge utdöda bestraffningen skamvrå i Sverige igen, så det kanske är linjal och ris vi har att vänta oss härnäst? Trenden går definitivt åt det hållet. Det är en vansinnig trend och vi borde alla gå man ur huse och protestera mot den tilltagande bestraffningen i samhället. Kan vi verkligen inte bättre än så? Har inte historien lärt oss något?

I gårdagens avsnitt använde sig Mannen i "Mannen som talar med hundar" av stackelhalsband. När jag såg ett sådant första gången undrade jag om det var ett medeltida tortyrredskap. På detta förfärliga halsband sitter det taggar som bokstavligen sticker in i hundens hals om det blir minsta drag eller ryck i det. Att detta är både skadligt och gör ont kan det omöjligt finnas någon som inte håller med om. För hunden borde det även innebära en fullständigt oförklarlig bestraffning. Rätt vad det är så sticker det taggar rakt in i halsen och nacken. Det måste både skrämma och göra ont.

Detta stackel sätter Mannen på en hund som från början varit försökshund i ett labb för hundvaccin, där han inte har haft någon som helst kontakt med människor, förutom med den sterilt klädde person som gett honom sprutor och gjort honom illa. Efter denna behandling hamnar han i ett hundstall och tas därefter omhand av ett välmenande och godhjärtat par. Där går han runt i fyra år, utan att bli sedd, eftersom han blir rädd av kontakt med människor. Paret har tänkt att han väl vänjer sig, men har nu börjat misströsta.

Hunden beskrivs för övrigt som aggressiv, trots att den med hela sitt kroppspråk och agerande är uppenbart extremt rädd och hyperstressad.

Till hundens räddning kommer nu Mannen och sätter ett stackel på hundstackarn.

Det är ju inte någon hemlighet att jag inte gillar detta program eller denna hundtränare, men jag skall försöka trycka på det positiva i programmet också. När han går in till hundarna, som delvis lever sina liv i burar i källaren, så backar han mot buren. Han tar inte ögonkontakt och han väntar lite till hunden har lugnat ner sig, innan han sedan backandes kryper in i buren (jo, Mannen är väldigt liten till växten). Det är verkligen jättebra att inte storma på hunden (som han gjorde i inslaget innan, då han sprang och jagade en livrädd australian shepherd, som också den beskrevs som aggressiv), utan att visa den respekt genom att inte glo på den.

Men sedan kommer stacklet på och allt blir som det brukar bli i detta program.

Resultatet då? Jo, visst hunden återhämtade sig från chocken och blev en del av familjen. Jag önskar däremot att vi hade fått se hur det såg ut några månader senare.

Lika lite som man kan köpa sig kärlek för pengar, så kan man tvinga sig till det. Tillit är inte något man får genom att göra någon illa, utan det får man genom att förtjäna det.

I det tidigare inslaget tar han sig an en aggressiv australian shepherd. Vi får se bilder på den aggressiva hunden. Han springer runt, runt och jagar sin egen svans. I nästa sekund gör han utfall mot någon. Varpå han åter snurrar runt. Detta är ett stereotypt beteende som tyder på hunden är mycket stressad och understimulerad. Men det får vi inte veta.

Vi får däremot reda på att han har kommit till familjen eftersom mamman ville komma ut på promenader och på det sättet gå ner i vikt. Någon övrig aktivitet verkar inte hunden få. Och nu skall Mannen komma till hans räddning.

Mannen kliver med bestämda steg mot trädgården och möts av en hund som hoppar och gör utfall vid grinden. Familjen är parkerad på första parkett, uppe på balkongen. Hunden får ensam ta emot Mannen. Så fort han visar att han inte bryr sig om hundens beteende, så backar aussien undan och gör inga nya försök att gå till anfall. Han försöker däremot hålla sig så långt från Mannen som han bara någonsin kan. Detta nöjer sig inte Mannen med. Han skall minsann fånga hunden. Så han börjar springa runt och jaga denna vettskrämda så kallade aggressiva hund. Hunden tittar förtvivlat upp mot balkongen, men inser att han får klara detta själv. De springer runt i trädgården en bra stund, innan hunden bestämmer sig för att han nog skall springa in i huset. Han fastnar vid den stängda dörren och är då Mannens byte.

Mannen kallar detta för att han blir en aussie. Att han vallar och att hunden förstår detta. På hunden ser det däremot inte alls ut som han begriper vad som händer. Det ser mer ut som om han springer för sitt liv och försöker söka skydd.

Så här några dagar efter programmet så minns jag faktiskt inte hur Mannen löste detta. Jag kan tänka mig att det var genom att gå på promenad i kort koppel, för så brukar han lösa alla problem.

Om jag hade kommit till den familjen så hade jag inte jagat hundstackarn i trädgården. Vad tjänar det till? Varför inte samlas i köket med såväl hund som familj? Det första jag därefter hade gjort var att titta närmare på de stereotypa beteenden som hunden visade. Hur ser en dag i denna hunds liv ut? Får han någon annan aktivitet än promenader? Lite tips på hur man kan aktivera en hund mentalt hade definitivt varit på sin plats. Man kan göra väldigt enkla lösningar i vardagen som ger viss aktivitet, till exempel att kasta ut frukosten på gräsmattan, så att hunden blir tvungen att leta reda på varje bit. Har man ingen gräsmatta till hands (det går också bra med parker!), så kan man till exempel köpa en aktiveringspyramid eller boll och servera frukosten i den, så att hunden blir tvungen att jobba för maten. Det är nämligen ingenting överhuvudtaget som säger att maten måste serveras i skålen!

Lite mer tidskrävande alternativ är att helt enkelt stoppa ner frukosten i träningspåsen eller jackfickan, och låta hunden jobba för maten på det sättet. Ligg, sitt, stå, fot, inte dra i koppel, ögonkontakt, för att ta några exempel. Det kräver visserligen en arbetsinsats från såväl ägare som hund.

Jag skulle visserligen göra en mängd andra saker också, men jag vill bara visa på hur man kan angripa ett problem på ett annat sätt. Genom att försöka gå på orsaken till beteendet och inte symtomen.

Dagens tips!

1. Låna Patricia McConnells bok ”Hund och människa” på bibliotek. Den är dessvärre slut på förlaget.
2. Köp en aktiveringspyramid eller aktiveringsboll och servera hundens frukost i den.
3. Tänk på att du aldrig kan trötta ut en hund fysiskt, möjligtvis om du är maratonlöpare, men även att återhämtar sig hunden fort.

Respektera din hund och ha kul tillsammans!

Natasja

tisdag 28 augusti 2007

Ett hundproblem

Jag fick ett brev om ett hundproblem som jag svarade på, eftersom jag tror att fler kan ha hjälp av detta så publicerar jag det här i bloggen. Namnen är fingerade:

Hej! Mitt namn är Hanna och jag har en tervuerenvalp på 5 månader. Jag har ett problmem med henne som jag skulle behöva hjälp med. Det är som så här att om hon har något i munnen som hon antingen får eller inte får ha så morrar och biter hon när man försöker ta det från henne. Ibland går det hur bra som helst att ta det och då får hon massvis av beröm men ibland slår det slint i huvudet på henne och hon biter och morrar. Jag är rädd för att hon ska göra det mot ett litet barn...

Jag har försökt byta mot godis (köttbullar och annat gott) men då tar hon köttbullen samtidigt som hon har saken i munnen eller så tar hon godiset snabbt, morrar till och tar saken igen. Har ni något bra tips?? Tacksam för svar så snabbt som möjligt!

MvH Hanna och argbiggan Flisan ;)


Mitt svar löd:


Hej Hanna!

Tack för ditt brev, jag skall försöka hjälpa dig.

För det första är det jätteviktigt att du inte gör en stor affär av det. Det är lätt hänt att förstora något som egentligen inte är något problem, till att bli ett väldigt stort problem. Jag skulle kunna tänka mig att din valp tycker att det är en rolig lek: "Du kan inte ta det jag har", och att morrandet är en del av leken.

Testa att inte byta med en godisbit, utan att du istället kastar några små bitar t. ex. köttbulle på henne när hon har något i munnen. Då kommer hon med största sannolikhet att bli lite upptagen av att leta reda på bitarna, koncentrationen hon har på det hon har i munnen upphör och du kan precis i det ögonblicket hon släpper säga "loss" eller "tack".

Jag skulle också testa att byta med en annan leksak, det vill säga. Hon har sin grej i munnen och du har en annan kul leksak som du leker med. Intresset för den leksak hon har i munnen kommer att minska och då kan du passa på att säga "loss" eller "tack" när hon släpper för att ta den nya leksaken.

Jag har visserligen sett en hund som hade flera bollar i munnen samtidigt, och om det är den typen av hund du har så skulle jag ta en större grej att leka med, så att du helt enkelt omöjliggör det.

Lycka till med din hund, och ha kul!

mvh Natasja


Redan efter ett par dagar kom detta glada svarsbrev från Hanna:


Hej igen! Ville bara säga att dina tips fungerar redan! Hon har redan blivit mycket bättre och nu får man ta det mesta från henne! :D
Ha det toppen och tack för hjälpen!
MvH Hanna och Flisan


Just när det gäller morrande är det väldigt vanligt att rekommendationerna, från andra, ser helt annorlunda ut än vad jag skrev i mitt svar till Hanna. Om hunden morrar så ses det som om hunden försöker ta över ledarskapet och då skall man genast gå in med våld för att stävja detta.

Hundens morrande kan betyda en rad olika saker. Det vanligaste är att hunden vill ha ett ökat avstånd till den person eller hund som den känner utgör något slags hot. I dessa fall kan man säga att hunden signalerar något i stil med: "Jag litar inte på dig, håll avstånd!". Om vår hund inte litar på oss så kommer det absolut inte att bli bättre om vi ger oss på den med våld.

Detta är till exempel vanligt när det gäller hundens matskål. I vissa böcker, och via mun-mot-mun-metoden, sprids skrönan att man skall plocka undan skålen, ställa tillbaka den och sätta fram den igen, när hunden är valp. Anledningen till detta är att man skall lära den att vi skall kunna ta bort skålen eller något annat föremål.

Dessvärre blir det ett helt annat resultat av detta förfaringssätt. Hunden känner sig naturligtvis osäker på vårt agerande, och då är det lätt hänt till att ett morr har provocerats fram, trots att det motsatta var vår avsikt. Vi får alltså ett ökat morrande!

Det vi kan göra då är att vi, som jag skriver i brevet till Hanna, kastar små matbitar på hunden när den morrar. Många blir då förundrade och undrar om man inte då belönar morrbeteendet. Men faktum är att man inte gör det. Vi förmedlar däremot något annat till hunden: ”Jag är inte en sån som tar ifrån, utan en sån som lägger till." Hunden får på det sättet en bättre bild av oss, och känner sig inte längre hotad. Testa det gärna! Det fungerar otroligt bra!

Jag brukar göra en liten människoliknelse. Tänk dig att du är på restaurang. Du har precis beställt in din favoritmat. Kyparen kommer, ställer fram tallriken, och just när du har tänkt sätta besticken i maten så tar kyparen bort tallriken. Du blir naturligtvis väldigt förvånad, men tallriken ställs ned igen. Precis när du återigen skall hugga in, så gör kyparen om detta igen. Vad gör du då?

Jag tror att alla skulle bli fly förbannade. Detta kan kanske öka förståelsen för hunden i denna situation.

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

lördag 25 augusti 2007

Är alla hundtränare galna?

Om jag var hundägare med en hund som hade problem, så skulle jag bli fullständigt vettskrämd av de TV-program om hundträning som visats under de senaste åren. Jag skulle definitivt inte våga anmäla mig till någon kurs eller söka hjälp för problembeteenden. Vem vet vad den galna hundtränaren skulle få för sig att göra?

Jag har, på svensk TV, sett hundinstruktörer slå såväl hundar som hundägare, lägga sig i hundägarnas sexliv, rusa in i hus och hem och bete sig som en vansinnig führer i Hitlers Tyskland, kasta saker om kring sig och krypa ner i sängen och tvinga sig på äkta makar.

Hundtränarna ser dessutom alltid ut som om de hanterade monster av dinosauriestorlek, trots att de kanske tar sig an en stackars chihuahua. Vissa av dem är vänliga mot ägarna, åtminstone ibland. Andra behandlar hundägarna precis lika illa som hundarna.

Vissa monterar in videokameror i hemmen och tvingar på de stackars hundägarna ett liv i ett Big Brother-hus. Filmkamerorna hamnar även i sovrummen! Ingenting är längre heligt. Hundtränarna saknar psykologisk utbildning. De har knappast hundutbildning heller (de flesta som hamnar i TV är nämligen autoditakta, det vill säga självlärda), ändå tar de sig an både djurens och ägarens relationer med de mest häpnadsväckande tips.

Om jag var hundägare med problem med min hund så skulle jag inte vilja att någon talade om för min man att han skulle ordna romantiska picknickar och middagar till mig, eller säger åt mig att man skall kramas tio gånger per dag. Är det partnerrelationen som behöver hjälp på traven skulle jag definitivt hellre vända mig till en terapeut och en äktenskapsrådgivare än en hundtränare.

När hundtränarna senare sitter och gottar sig åt videofilmerna, eller ser hundägarna misslyckas vid nästa kurstillfälle. Så skriker de nästan i triumf! Ha! Se så dåligt det går! Det måste bli skärpning! Ni lyckas inte alls!

Om hundägaren misslyckas, vems fel är det då? Jo, hundinstruktörens! Visst har hundägaren ett stort ansvar för sin träning, men metoderna måste vara begripligt förklarade för hundägaren och fungera i deras vardag för att de skall kunna fungera. Om hundägarna misslyckas bör varje hundinstruktör med självaktning inte skratta, utan faktiskt fundera över hur man skall nå just den hundägaren i stället.

Alla hundinstruktörer borde ställa sig upp och skrika framför sina TV apparater (väldigt många gör det nog redan), samla kraften och i ett gemensamt agerande demonstrera mot SvT:s och andra kanalers fullständiga galenskap. Denna mycket märkliga bild av hur hundträning är inte relevant idag. Den tillhör de förgångna. Visst lever den kvar, men det finns otroligt många hundtränare som inte tränar på sätt som ens påminner om vad vi hela tiden matas med i TV.

Jag är dessutom övertygad om att en sådan inkompetens som visas i dessa program aldrig någonsin skulle släppas igenom inom ett annat område. Eftersom de ansvariga på TV uppenbart inte kan något om hund och vad som hänt de senaste decennierna, så går de med på vad som kan tänkas göra sig i TV, och det som gör det tycks vara fullständig galenskap. Så galet att man hela tiden blir tvungen att nypa sig i armen för att kontrollera att man faktiskt inte befinner sig i en mardröm.

Kan ni tänka er att TV skulle visa ett program som hette: ”Så här uppfostrar du ditt barn” och ha någon gammal patrona som agade barnen med linjal över fingrarna, eller bad dem hämta sitt eget ris? Eller ett program om hur man använder sig av ett bildbehandlingsprogram och illustrera detta med en analog utrustning a la diabildsprojektor. Jag är åtminstone helt säker på att detta faktiskt inte skulle få förekomma!

Vad är syftet med detta? Antagligen har man insett att hund idag säljer. Vi är otroligt många som har hund. Med de bra program man faktiskt köpt in till de olika kanalerna så följer en hel del skräp med. Detta skräp betalar de alltså inte för, det ingår o paket, men kanalen har ändå rätt att sända det. Lika bra att göra det då! Inte bryr sig der anställda om vad som lärs ut i programmen, eller hur det görs. Det viktiga är att det är ett hundprogram med en färgstark huvudperson. För färgstarka det är de tyvärr, även om det definitivt inte är på något positiv vis. Möter du någon av dessa damer och herrar i en mörk gränd så spring för livet och rädda alla hundar du kan på vägen!

Dagens tips!

1. Det är fullt möjligt att uppfostra och leva tillsammans med en hund utan att använda sig av våld!
2. Våld och hot skadar relationen!
3. Att bygga en relation som bygger på tillit, kärlek och respekt är det absolut viktigaste du kan göra tillsammans med din hund.
4. Läs: Barry Eatons bok ”Dominans och ledarskap – fakta eller fantasi” och Patricia McConnells ”Hund och människa”.
5. Glöm inte bort att det skall vara roligt att vara hundägare. Det är inte en motståndare eller fiende du har köpt och tagit in i din familj.

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

tisdag 21 augusti 2007

Koppel, halsband och selen

Det figurerar många olika tips och råd angående vad man skall ha för koppel, halsband och selen när man dresserar (ett ord som för mig är förknippat med en gammal typ av hundträning och syn på djur över huvudtaget) sin hund. ”Köp den här antidragselen så kommer din hund sluta dra i kopplet”. ”Det går inte att träna hund utan en dressyrlänk”, är ett annat vanligt argument.

Vid ett kurstillfälle jag hade kom en kille med en stor bjässig rottweilerhane som drog otroligt mycket i kopplet. Till min fasa och förvåning upptäckte jag att hunden hade ett stackelhalsband (ett halvstryp med taggar som sticker in i halsen och nacken på hunden om den drar). Han hade köpt ett sådant eftersom han hade fått reda på att det var omöjligt att ha en rottweiler utan stackel av en person som hade en djuraffär i Malmö. Är det fler än jag som häpnar?

Hjälpmedel är till för att vara just hjälpmedel och inte permanenta lösningar, men de används mycket sällan så. Vissa hjälpmedel är dessutom egentligen förbjudna enligt djurskyddslagen eftersom det står att djur skall ”skyddas mot onödigt lidande” (§ 2), att sätta ett stackelhalsband på en hund måste betraktas som onödigt lidande.
Dessvärre blir den lagen ganska uddlös, eftersom produkterna får säljas, men alltså egentligen inte användas.

Här är mina åsikter och betyg på hjälpmedel (listan är inte komplett):

Stryphalsband
Ett stryphalsband är en stryplänk, antingen i metall eller nylon. En snara som kan dras åt i det oändliga.
Myt: Det går inte att träna en hund utan en dressyrlänk (man kallar det hellre för dressyrlänk eftersom det låter mycket trevligare än stryphalsband).
Den här myten går ut på att man tränar med traditionell hundträningsmetod, det vill säga då man snabbt måste ha möjlighet att göra ett ryck i halsbandet för att kunna korrigera hunden (det kallas korrigera, för det låter mycket trevligare än bestraffa).
Enligt detta sätt att träna är myten sann. Är man beroende av koppelkorrigering så är man i ett behov av hjälpmedel för att göra det så effektivt som möjligt. Eftersom detta gör ont på hunden kan det vara effektivt. Frågan är: Vill vi göra våra hundar illa?
Testa att ta ett finger och tryck det lätt mot din hals. Hur känns det? Öka trycket en aning? Är det obehagligt? Det krävs ett väldigt litet tryck mot halsen för att obehaget skall uppstå. Våra halsar och hundens halsar är likadant konstruerade. Luftstrupen är placerad på samma ställen. Det är inte så att hunden har luftstrupen i mitten av halsen, väl skyddad från tryckande obehag.
Enligt den moderna hundträningsfilosofin går det utmärkt att träna utan obehag och strypkoppel är därför något gammalmodigt, onödigt som bör förpassas till soptippen.
Betyg: IG

Stryphalsband med stopper
Principen är den samma som i ett vanligt stryphalsband, men här finns en liten plastbit som ser till att man kan stoppa halsbandet i fast läge, det vill säga öglan kan inte bli större, men däremot mindre, strypfunktionen finns med andra ord fortfarande kvar.
Detta halsband används för att sättas precis bakom hundens öron. Man ser det ofta i TVs hundprogram, men det är också mycket vanligt på hundutställning. Enligt alla hundmassörer, hundfysioterapeuter och andra med hundens hälsa som yrke så är detta ren tortyr som dessutom kan sluta riktigt illa. Man sätter nämligen halsbandet bakom hundens atlaskota och det är en mycket känslig punkt. Smärtan som uppstår liknas vid migrän, och det finns faktiskt en risk att man rycker av huvudet från kroppen. Anledningen till att man tycker att detta är så lämpligt att använda är för att hundarna helt plötsligt blir jättelydiga, och orsaken till att de blir lydiga är för att de helt enkelt är paralyserade av smärta.
Betyg: IG

Stackelhalsband
Tack och lov är dessa förfärliga halsband, som hämtade från medeltidens tortyrkammare, på väg att glömmas bort helt. Låt dem vara bortglömda, även om de figurerar i vissa amerikanska TV-program om hundar.
Betyg: IG

Halvstryp-halsband
Dessa halsband är från början avsedda till att vara korrigerande, därav namnet, men är utmärkta att använda utan minsta möjliga strypeffekt. Ställ in halsbandet så att det sitter precis som ett vanligt halsband när hunden drar. När hunden inte drar hänger halvstrypet som ett smycke. Vad är då fördelen med ett halvstryp? Jo, det är lätt att ta på och ta av, inget spännande eller knäppande. På ett lätt sätt kan man lära hunden att själv gå in i halsbandet och på så sätt trä på det. Håll en godisbit på ena sidan av halsbandet och ha hunden på den andra, hunden går igenom halsbandet och får det på sig, och får godisbiten för besväret. Efter ett tag behöver du ingen godisbit längre utan kan bara visa upp halsbandet för att hunden skall ta på sig det. Världens bästa belöning är ju på väg – att gå ut på promenad.
Betyg: VG

Vanligt halsband
Lika bra som ovanstående, bara det att det inte är lika lätt att trä på och ta av. Tänk på att kolla storleken med jämna mellanrum, särskilt om du har en ung hund. Plötsligt kan hunden växa väldigt mycket och halsbandet kan bli för litet. Min jack russel-valp växte i princip ingenting, men så över påsken så gick det åt två hål i halsbandet! Det är lämpligt att du kan få in två fingrar i halsbandet. Det ger lagom mycket rymd, men inte så mycket att hunden kan åka ur halsbandet. Breda halsband är bättre än tunna, eftersom de inte kan smyga in mellan hundens kotor.
Betyg: G

Nosgrimma (halti/gentle leader)
Ett tag var det oerhört vanligt med nosgrimma, var och varannan hund hade på sig dem jämt. Detta kan vara ett väldigt bra hjälpmedel, men det är inte något hunden alltid skall ha, då tappar det vanligtvis sin funktion. En hund som alltid, och utan annan träning, har halti på sig, kan snart dra lika bra med den som utan. Då blir den också skadlig, även om den inte är det i sig själv. En hund som drar med halti får nämligen antingen huvudet mellan benen, eller huvudet snett bakåt, och att gå på det sättet är definitivt inte hälsosamt i längden. Hundar är dessvärre väldigt bra på att lära sig att leva med den här typen av handikapp eller smärta, men den är inte okej för det.
Jag brukar rekommendera halti till ägare som har hundar som drar väldigt mycket, samtidigt som man tränar dem att lära sig låta bli det. Det ena utesluter inte det andra. Använd på rätt sätt är halti ett jättebra hjälpmedel. I bästa fall ger det både hund och ägare en ny frihet. I sämsta fall lär sig hunden att fortsätta dra, trots att det påverkar hunden negativt.
Betyg: VG

Anti-drag sele
Det hörs vad som förväntas av denna sele. Två nylonsnören går från halsbandet in under frambenen, om hunden drar så dras dessa snören åt och hunden slutar dra (är det tänkt). Här tillför man obehag för att få hunden att göra som man vill, det vill säga när hunden drar så blir det obehagligt, och när hunden slutar dra så upphör obehaget.
Jag vet inte hur många som jag har pratat med och som säger ”säg inte att jag skall testa ett anti-drag sele, för det fungerar inte”, och jag håller med. Hunden lär sig väldigt snabbt att leva med obehaget. Dessutom så finns det en väldig baksida med detta hjälpmedel. De smala nylonsnörena har nämligen en tendens att skära hål eller skavsår i hundens tunna och känsliga hud som den har just där dessa skall skära in. Detta gäller särskilt hundar som saknar tjock och skyddande päls. Tänk på hur det känns att brännas av en lina.
Betyg: IG

Citronhalsband
På halsbandet finns en liten dosa som känner av om hunden skäller, och sprutar vatten med doft av citron på hundens nos.
Jag är emot principen som detta halsband har, nämligen samma som i annan obehagsträning där man bestraffar felaktigt beteende. Men det här hjälpmedlet har ytterligare en baksida, teknik. När det finns teknik så kan det haverera. Rätt vad det är så kan hunden få citrondoft på nosen utan att den har gjort något alls. Betyg: IG

Flexi-koppel
De kan också kallas rullkoppel, själva kopplet rullas in och ut ur handtaget och ger på det viset hunden viss rörelsefrihet (cirka fem meter är vanligt) och ägaren slipper trassla in sig i linan.
Dessa koppel kan vara en väldig frihet för både hund och ägare i vissa situationer, men direkt farliga i andra. I skog eller parkmiljö är detta ett väldigt bra alternativ när man har en hund man inte kan eller får ha lös. Hunden får större rörelseutrymme och det är oftast lättare för ägaren att handskas med. Dessa koppel skall man däremot inte ha i miljö där det finns bilar inom kopplets radie. Rätt var det är kan hunden få syn på något som vi inte ser och så är hunden ute i trafiken och blir överkörd.
Jag tycker heller inte att man skall använda dessa koppel på hundar som ännu inte har lärt sig att inte dra i kopplet, eftersom de kan uppmuntra dragandet (det lönar sig ju att dra fem meter!).
Ett tips! Sätt fast handtaget i ett skärp runt midjan och gå ut på en promenad i skogen med fria händer!
Betyg: G

Elastisk koppelförlängare
En koppelförlängare sätts fast i kopplet närmast halsbandet och finns i olika utföranden. Den jag har fastnat för är av märket Hunter. Den är elastisk och fungerar därför som en slags stötdämpare, både för hunden och för ägaren. Den underlättar både om hunden drar i kopplet och om hunden ibland gör ryck. Den gör en otrolig skillnad!
Betyg: MVG

Elastiskt koppel
Samma princip som i koppelförlängaren, men här är det inbyggt i kopplet. Har samma fördelar.
Betyg: MVG

Selar (särskilt Y-sele)
Selar finns av flera olika typer, den jag föredrar är vad som skulle kunna kallas en Y-sele, det vill säga den har en Y-form på hundens bringa. På det sättet hindrar inte selen några av hundens rörelser. Halsband bör ersättas av Y-sele om man har en hund som drar i kopplet, för att minska risken för skador på nacke och rygg. Jobbar man med sin hund i långkoppel eller lina så skall man definitivt ha en sele på hunden.
Betyg: MVG

Detta var några av alla de hjälpmedel som finns på marknaden,

Om hunden drar när den går i koppel så rekommenderar jag att man skall träna detta, hur man kan göra det kan man läsa om i till exempel Turid Rugaas bok ”Vad gör jag när hunden drar i kopplet?”.

Till hjälp under träningen kan man använda en Y-sele (för att den inte kan skada hunden) och ett koppel med elastisk koppelförlängare (för att underlätta för ägaren). Om hunden drar riktigt mycket så kan man använda sig av en halti, men man skall då vara medveten om att denna skall vara ett tillfälligt hjälpmedel och inte något hunden skall ha i resten av livet.

Dagens tips:

1. Var inte rädd att kontakta hundinstruktör eller hundpsykolog om din hund drar i kopplet! Det är det vanligaste problemet hundägare har och det är oftast lätt att lösa med rätt metoder. Du är inte ensam!
2. Det går utmärkt att träna sin hund utan att rycka i den. Om den typen av metoder förordas, vänd dig till någon annan för råd och tips.
3. Hjälp mig att föra kamp mot stryphalsbanden. De har ingen funktion om man inte tränar på gammalt vis, och det går att få precis lika bra resultat utan.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

måndag 20 augusti 2007

Skillnaden mellan muta och belöning

En av de vanligaste missuppfattningarna jag lägger märke till när det gäller hundträning är att man inte skiljer på muta och belöning, utan att man betraktar all belöning som en muta.

Senast var det i det riktigt bra TV-programmet ”Min hund styr mitt liv” (sista avsnittet visades i helgen på TV4). Kommentatorn sade något i stil med ’att när beteendet är inlärt försvinner mutan’, bara för att det användes godisbelöning vid inkallningsträningen, trots att momentet var inlärt med belöning och inte med muta.

Muta och belöning är två helt skilda begrepp, även om det kan tyckas som om skillnaden är hårfin. För hunden är det oceaner mellan begreppen.

Mutan kommer före handlingen.

Belöningen kommer efter handlingen.

Om jag säger ”du får en chokladkaka om du är tyst” så mutar jag om jag däremot ger barnet en chokladkaka för att barnet har varit tyst så belönar jag.

Om jag står med en köttbulle i näven och ropar på hunden så mutar jag. Om jag däremot ger hunden en köttbulle när hunden kommit så belönar jag.

När man tränar med godis, vilket jag gör för det mesta eftersom det är ett så snabbt och enkelt sätt att belöna, så tränar man absolut inte med automatik med muta, även om den traditionella gamla hundträningsskolan tycks ha fått för sig det.

Att stå med en köttbulle och locka på hunden när det kommer ett rådjur är dömt att misslyckas! Om man däremot har lärt in en inkallning med hjälp av belöning så kan man få en hund att strunta i rådjuret för att komma till sin ägare och där få en köttbullebit. Trots att hunden egentligen skulle föredra rådjuret framför den lilla belöningen. Beteendet har blivit inlärt och hunden går på det och inte på köttbullen.

Om jag däremot mutar hunden så kommer det att fungera i början, men snart kommer hunden kräva större och större mutor av mig, och tillsist så har hunden inget som helst intresse av min muta, eftersom det andra den ser bräcker allt det jag har med hästlängder.

Mutor blir alltid avslöjade!
Tränar man med muta, vilket kan vara en fördel i vissa situationer, så skall man vara medveten om att mutan måste bort så fort som möjligt. Tränar man å andra sidan med belöning så behöver belöningen aldrig försvinna. Den kan ta andra former, den kan komma efter längre och längre tid, men den skall aldrig försvinna.

Vi tar ett exempel. Inlärning av sitt med hjälp av muta. Vi för en godisbit över hundens huvud och hunden sätter sig. Hunden får godisbiten. Vi har då mutat hunden att sätta sig. Det är väldigt lätt hänt att man fastnar i detta och att hunden aldrig sätter sig om man inte har en godisbit med sig. Där har vi nackdelen med mutan. Jobbar man med muta så skall man vara medveten om det och se till att man har en plan för att bli av med den. Använd till exempel en bit godis för att hunden sätter sig de första tre gångerna. Ta därefter bort godisbiten och jobba enbart med din hand. På det sättet blir du av med godisberoendet, men du har ett handberoende kvar, som du kan forma om till ett handtecken för sitt. Beteendet är inlärt och du kan belöna det. Från början kom godisbiten före sättandet (en muta) och nu kommer godisbiten efter sättandet (en belöning).

Som tidigare nämnt kan detta te sig som en enormt liten skillnad som väl inte spelar någon roll, men det gör det absolut.

Dagens tips!
1) Försök att jobba med belöning i stället för med muta.
2) Om du arbetar med muta, se till att så snabbt som möjligt arbeta bort den så att den inte befästs.
3) Förklara skillnaden mellan muta och belöning för alla som inte känner till den. Det skulle göra underverk i hundvärlden!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

måndag 13 augusti 2007

Gamla respektive moderna hundträningsmetoder!

13 augusti 2007

Idag tänkte jag ta upp lite om skillnaden mellan den gamla skolan, den som även kallas traditionell träning eller hårda skolan, och den moderna, ibland kallad den mjuka skolan.

Fokus i den gamla skolan är att man letar efter de fel som hunden gör, så att man har möjlighet att bestraffa dessa. Om hunden sedan gör något bra belönar man det. Om hunden å andra sidan gör något rätt innan den gör fel, så väntar man på att hunden klantar sig, så att man kan påtala felet. Orsaken till detta är att man tror att hunden lär sig mest genom att bli korrigerad för de fel den gör.

Ett klassiskt exempel på just detta såg jag i ett av TV:s hundprogram. Hunden har problem med att möta andra hundar. Den gör utfall. Detta är, enligt mig ett mycket vanligt problem, och dessutom något som oftast blir värre eftersom vi hanterar problemet fel. Mer om detta senare. Hundtränaren och hundägaren har ett första träningspass där de bestraffar det felaktiga beteendet med ryck i kopplet och ett kraftigt nej. Vid nästa träningspass står hundägaren redo att göra om samma sak i en arrangerad situation där en hund kommer gående på en väg. Hunden närmar sig och man ser på hundägaren att hon blir jätteglad att hennes hund inte gör ett utfall, hon säger därför: ”Bra, duktig hund!” med en jätteglad röst. Instruktören skriker då: ”Nej, du skall inte belöna när hunden gör rätt!”.

För oss i den moderna hundskolan är detta fullständigt häpnadsväckande. Hundägaren gör ju naturligtvis helt rätt. Hon belönar hunden när den gör rätt, men enligt den gamla skolan är detta helt uppåt väggarna. Istället för att belöna i denna sekund av rätt beteende, skulle hon ha väntat ett par sekunder så att hunden gjorde fel, och då skulle hon ha bestraffat, för att därefter belöna.

Och det är precis vad som händer i programmet. Man gör om det hela för att göra det rätt. Denna gång väntar ägaren på att hunden gör fel, korrigerar det kraftigt och belönar därefter.

Detta är verkligen att gå en omväg kring problemet, och dessutom ett mycket sannolikt sätt att skapa ett värre problem än det man tidigare hade.

Hundar lär sig väldigt mycket genom att associera olika saker med varandra. Detta insåg den berömde forskaren Pavlov redan vid förra sekelskiftet och han erhöll dessutom nobelpriset för det. Han insåg att en hund kunde göra en koppling mellan två helt skilda saker, till exempel en klocka och mat. Genom att göra en klassisk betingning av en klocka kunde Pavlov därför skapa en full salivering hos hunden enbart genom att ringa i klockan, eftersom han hade fått hunden att associera klockan med mat. Detta kallas klassisk inlärning eller klassisk betingning och är något som används mycket flitigt av hundtränare.

Klassisk inlärning fungerar såväl med positiva saker, som till exempel mat, som negativa saker, till exempel smärta. Om hunden får ett ryck i kopplet (det som brukar användas är stryplänk, eller dresseringslänk som det brukar förfinas till) och ett starkt nej som tidigare kopplats till obehag, varje gång den ser en annan hund, vad tror ni kommer att hända då? Vad tror ni att hunden känner inför den andra hunden då? Vad tror ni kommer att hända vid nästa hundmöte? Kommer känslan av hot/fara vara större eller mindre än den var innan beteendet började bestraffas?

Förr trodde man att vägen till en lydig hund gick genom bestraffning, eller korrigering som man numera föredrar att kalla det även om innebörden är exakt den samma. Idag vet man att det inte förhåller sig på det viset. Professor Patricia McConnell är en mycket känd amerikansk etolog och hundtränare, hon skriver i sin utmärkta bok ”Feisty Fido – help for the leash-aggressive dog”: ”Teaching what’s right is almost always more effective than correcting whats’s wrong.” Detta vet man genom forskning! Det är inte något som den moderna hundskolan bara hittat på, utan något som vi faktiskt har hur mycket belägg för som helst. Det är inte bara en forskare som kommit fram till detta. Det är inte i bara ett land man kommit fram till det heller för den delen. Den senaste rapporten jag känner till kommer från Norge.

Hur skall man då träna detta?
Jag har under några år haft så kallade hundmöteskurser, där vi jobbar med just att börja med att förändra hundens association av andra hundar. Det blir med andra ord inga mer nej. Inga fler ryck i kopplet. Istället belönar vi hunden när den ser en annan hund. Jag fick själva stommen till min träning av Turid Rugaas, men lade sedan till vad jag lärde mig om klickerträning till detta och ut kom ett väldigt positivt resultat, med hundar som mycket snabbt förändrar sitt beteende till det bättre. Emma Parsons har skrivit en bok i ämnet (”Click to calm” på orginalspråk, ”Klickerträning och lugnande signaler” i översättning), där hon går igenom samma typ av träning, fast otroligt mycket mer djupgående. Patricia McConnell skriver som redan nämnt om det i sin utmärkta bok ”Feisty Fido”.

För många så känns träningssättet helt bakvänt. Vi har blivit så vana vid att först korrigera hunden att det blir konstigt att belöna hunden innan den först gjort fel. Hunden har ju inte gjort något än, sägs det ofta. Men det är ju precis det den har. Morgan Spector (amerikansk lydnadstränare författare till boken ”Clicker training for obedience”) definierar beteende som ”allt en död hund inte kan göra”, vilket är en mycket bra definition. Att inte göra något är faktiskt också ett beteende, eller kanske flera, för hunden har ju inte trillat död ner i och med att den inte gör utfall. Hunden gör något bra, det vill säga, den gör inte ett utfall och det är ju precis det vi vill att den skall göra. Med andra ord har vi något att belöna!

Till en början arbetade jag med dessa metoder i privatundervisning. En av mina första kunder var en familj med en wheaten som gjorde utfall mot alla hanhundar den mötte. När de kom första gången förklarade jag hur metoden fungerade och hur vi skulle arbeta och de såg kollosalt skeptiska ut. Vi tränade i en timme och satte en ny tid en vecka senare. Med tanke på hur skeptiska de hade sett ut så var jag tämligen säker på att de inte skulle komma tillbaka, men en vecka senare stod de där igen. Mannen i familjen började med att säga: ”Vi måste erkänna att vi var väldigt skeptiska till detta. Vi tänkte: vilka mambo-jambo metoder, men det fungerade!”

Ofta måste vi vara beredda att tänka utanför ramarna! Eftersom vi har fått något inpräntat i oss under väldigt lång tid, så måste vi lära oss att våga tänka nytt och annorlunda. Vi måste våga lära om och erkänna att det finns nya sätt att se på träning. När man väl gjort det, så inser man att det finns fullständigt logiska förklaringar till varför det fungerar.

Vill man ha en hund som tycker att det skall bli trevligt att se en annan hund så skall man träna med moderna metoder. Vill man ha en hund som tycker att det skall bli obehagligt och dessutom eventuellt förknippat med smärta så skall man träna med den gamla formen av träning.

Fungerar inte den gamla formen? Jo, den kan fungera. Den fungerar dessutom positivt förstärkande på ägaren eftersom bestraffning har den effekten. Resultatet blir däremot inte alltid vad man har tänkt sig. Det är väldigt vanligt att hundar blir ännu mer aggressiva mot andra hundar, eftersom hundmötena bara blir obehagligare och obehagligare. Läs Emma Parsons väldigt illustrerande berättelse om hennes hund Ben i ”Click to Calm”! Den typen av metoder som Ben utsattes för förekommer dessvärre i Sverige år 2007, trots att dessa metoder är olagliga, förbjudna enligt djurskyddslagen.

Sammanfattning: Den gamla skolan arbetar efter tesen att fel måste göras för att kunna bestraffas/ korrigerar och att det är på det viset hunden lär sig bäst. Den moderna hundträningen tar däremot fasta på att dagens forskning som visar på det precis motsatta. Därför belönar man hunden innan den hinner göra fel, på det viset förstärker man rätt beteende.

Lycka till med träningen!

Natasja

tisdag 7 augusti 2007

Ledarskapstest

7 augusti 2007

Jag är övertygad om att vi blir ledare för våra hundar om vi har en god relation till dem, att vi gör saker tillsammans och på olika sätt ökar vår samhörighet. Jag tror däremot inte att man blir en ledare genom dominans och våld. Jag ser absolut inte hundägarrollen som en maktkampsstrid.

I Anders Hallgrens, enligt mitt tycke, allra bästa bok ”Alfa-syndromet” skriver han ett litet enkelt ledarskapstest som jag återger här. Anteckna hur många ”ja” du får:

• Din hund kommer fram till dig flera gånger i veckan för att bli klappad och smekt.

• Din hund viftar på svansen när du pratar uppmuntrande.

• Din hund hälsar dig med svansviftningar och gnäll när du kommer hem.

• Din hund har öronen bakåtstrukna när ni har närkontakt.

• Din hund pussar dig ofta (eller vill göra det).

• Din hund tittar bort när du ser den i ögonen när ni är nära (obs! om ni inte har tränat mängder av ögonkontaktsövningar).

• Din hund drar mungiporna bakåt när den hälsar på dig.

• Din hund puffar ofta på dig, som för att få bli klappad.

• Din hund vänder ofta baken eller sidan mot dig när den hälsar.

• Din hund ser undergiven ut när du låter arg.

Hur många ”ja” hade du?

7-11. Hunden ser dig som ledare.

4-6. Ta fler initiativ och bli aktiv med hunden.

0-3. Sök hjälp.

Dagens tips!

1. Gör testet och omvärdera eventuellt din relation till din hund.

2. Gör något kul tillsammans med din hund. Lek tafatt! Lägg ett spår! Göm godis eller leksaker på promenaden/i trädgården/i hemmet.

3. Servera ett av hundens mål mat i till exempel en aktiveringspyramid/kula, eller ha den som spårslut, eller kasta ut den i trädgården.

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja