onsdag 12 december 2007

Time out

En sak som gladde mig mycket på Ken Ramirez seminarium, som jag bevistade i München, var det faktum att han inte vill använda sig av det som inom inlärningspsykologin kallas P-, det vill säga att man plockar bort något som hunden vill ha. Detta refereras ofta som en "time out", till exempel att tränaren vänder sig bort från hunden, eller lämnar rummet (tar bort något som hunden vill ha - det vill säga dig) Ken var mycket noga med att påpeka att man aldrig fick glömma bort att detta är en bestraffning, och eftersom det är det, är det något han ogärna använder sig av, eftersom han vill arbeta med positiv förstärkning, det vill säga belöna beteenden han vill ha mer av.

Ken menade också att användningen av P- ofta missbrukades, det vill säga användes på tok för mycket och för ofta. Han kom då tillbaka till vikten av tillit i förhållandet med djuret (se förra bloggen).

I samband med detta satte han upp två viktiga punkter, angående belöning och relation:

1. Djuret skall verkligen vilja ha din belöning!

2. Djuret skall verkligen vilja vara tillsammans med dig!

Vår belöning är oerhört viktig. Vi kan inte dunka till hunden och hoppas att han ser det som en belöning. Vi skall veta att det vi belönar med verkligen är en belöning. Belöning kan variera från det ena träningspasset till det andra. Bara för att hunden tycker att det är en toppenbelöning ena gången, är det inte alls säkert att den är lika uppskattad nästa. Hundar är inte helt olika oss på denna punkt. Det är därför viktigt att vi verkligen kan läsa vår hund och se på honom hur vår belöning tas emot.

Den andra punkten är minst lika viktig! Hunden skall naturligtvis inte träna med dig för att du kräver det eller för att han inte vågar annat, utan för att han tycker att det är fantastiskt att vara tillsammans med dig. Träning skall vara kul.

För oss som har haft glädjen att se Ken Ramirez träna, även om det bara var på video, har verkligen fått se en person som är ett stort föredöme på denna punkt. Ken ser nämligen ut som en lycklig femåring när han tränar. Han är totalt närvarande i stunden och kontakten och relationen han har med djuret, oavsett vad det är för djur, lyser som ett sken runt dem. Både han och djuret har lika stora leenden! Så kul skall det vara att träna!

Djuret skall aldrig på något sätt straffas för att det inte går bra på träningen, för vems fel är det? Fram med spegeln och titta. Lika smärtsamt varje gång!

Är vi positiva blir vi en del av belöningen!

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

"Relation handlar om tillit!"


För mig som har "Relation, samarbete, kunskap" som mitt företags ledord, så blev jag så glad när även Ken Ramirez tog upp detta bland det alla första han sade. Och så sade han "Relationship is about trust!", eller på svenska "Relation handlar om tillit!". Ken hade precis då förmågan att summera min syn på hundträning i en liten kort mening, vilket jag aldrig själv lyckats med. Den meningen är en nyckelmening i vad träning till syvende och sist handlar om, tillit.

Det är inte möjligt att ha en relation utan tillit. Känner man inte tillit har man inte en fungerande relation. Detta gäller vare sig det handlar om mänskliga relationer eller relation mellan en hund och en människa. Båda parter måste känna tillit, annars kan det lika gärna vara. Utan tillit är relationen dysfunktionell.

Enkelt och klart!

Det är därför jag tycker att man skall använda sig av positiv förstärkning, det vill säga att vi lägger till en belöning som hunden är intresserad av, i hundträning. Så fort man börjar med bestraffning så naggar man på tilliten. Mer eller mindre, men en del av tilliten försvinner alltid.

Om vi har detta i åtanke så kommer vi att kunna bygga en bättre relation både till djur och människor!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

tisdag 11 december 2007

Belöningsposition

Jag har återigen haft en hektisk tid. Min utbildning för Karen Pryor och Emma Parsons till "Karen Pryor certified clicker trainer" är i full gång och mitt första av fyra besök i Boston är avklarat. Efter ett par dagar i Sverige bar det sedan av till München och ett tre dagars långt föredrag för den fantastiske djurtränaren Ken Ramirez.

Jag skulle naturligtvis kunna skriva långt och länge om dessa två resor, och det kommer säkert dyka upp några tankar här i bloggen framöver, men just nu tänkte jag fokusera lite på Bob Baileys regel "click for action, treat for position", det vill säga klicka för (beteendet) handlingen, belöna för positionen.

Som jag har tolkat detta handlar det om att belöningen skall komma på den plats där man, inför nästa klick, har mest nytta av den. Om jag till exempel skall lära min hund att gå in i en bur, så kan jag klicka för att hunden tittar in i buren, och därefter kasta in godisen i buren, det vill säga där jag har mest nytta av den inför nästa klick. Efter några klick, med belöningen i buren skulle jag byta belöningsplatsen till utanför buren, helt enkelt för att få hunden att flytta på sig, så att han (mina hundar i texter är alltid han om inte namn anges) har en möjlighet att kliva in i buren igen.

Bob Bailey-adept som jag är, hamnade jag så i Boston för klickerträning a la Karen Pryor. Här var det till min stora häpnad inte tal om belöningsposition. Det är i sådana lägen jag inser hur otroligt viktigt det är med kontinuerlig fortbildning. Det är alltför lätt att fastna i det som man har gjort, antingen det man alltid har gjort, eller det man bara gjort ett tag. Fast är man hur som helst. Jag fick med andra ord tänka om rejält. Det var en sådan där känsla av "att jorden är INTE platt". Jag måste ifrågasätta allt jag kunde. Läskigt. Men så otroligt roligt! Under två dagar i Boston fick jag träna utan att använda mig av belöningsposition, eller rättare sagt: av en belöningsposition som inte alls var viktig för nästa klick, åtminstone inte så ofta. Till min otroligt stora förvåning fungerade det. Väldigt bra dessutom, framförallt för de andra som hade tränat på detta sätt hela tiden. Men det gick bra även för mig.

En av mina klasskamrater kallade till och med belöningsposition för en "kvarleva av den gamla skolan" (ni förstår säkert hur det känns för mig som försöker ägna mig åt modern hundgträning!) och "fusk".

Detta betyder naturligtvis inte att jag har övergett Bob Baileys princip, men jag har lärt mig att det går att göra på ett annat sätt och få väldigt bra resultat snabbt också, även om jag fortfarande lyckas väldigt mycket bättre med belöningspositions träningen.

Däremot kunde jag naturligtvis inte låta bli att fråga Ken Ramirez om detta. Fuskade jag verkligen? Var det omodernt? Tack och lov fick jag medhåll i min hållning. Kan man använda belöningsposition så är det självklart att man skall göra det, det effektiviserar träningen och gör den pålitligare, men han betonade att det väldigt ofta var så att man inte kunde göra det. Ack, så sant! Särskilt när man tränar delfiner och vitvalar, vilket han gör, och jag så otroligt gärna önskar att jag fick chans att göra.

Så jorden är rund igen. Belöningsposition får användas, även om det kanske inte är samma "sport" som att inte göra det.

Tänk på att inte blanda ihop belöningsposition med muta! Det är inte samma sak. Belöningsposition skapar inte handlingen, utan följer den, det vill säga den är fortfarande en belöning.

Dagens tips:

1. Missa inte chansen till fortbildning i maj. Vi har bjudit hit Raymond Coppinger, biolog, etolog och författare till boken "Dogs". Det kommer garanterat att bli tre minnesvärda dagar. Boka plats före nyår så kostar biljetten 2500 kr istället för 2900 kr. Årets julklapp?

2. Testa att träna med belöningsposition, och utan, och jämför resultatet.

3. Fundera över om ditt hundtänkande är "jorden är platt" eller "jorden är rund". När ändrade du uppfattning på någon punkt senast?

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja