Norsk respons på Ceasar Milan

I Norge har Ceasar Milan börjat visas på TV och det har väckt reaktioner. Jag publicerar därför en norsk text på bloggen idag.

Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja

Hunderåd med potensiale for katastrofe

av Gry Løberg, MSc Companion Animal Behaviour Counselling, Manimal, Akershus og Randi Helene Tillung, M.Sc i atferdsbiologi, Fjellanger Hundeskole AS, Hordaland

I mange år har dedikerte og kunnskapsrike hundefolk arbeidet for å opplyse og spre kunnskap om korrekt hundetrening i Norge. De tradisjonelle treningsmetodene med tvangsmidler og fokus på underkastelse, har blitt erstattet av faglig anerkjente metoder basert på belønning og forståelse av hundens naturlige atferd. Norge er svært langt fremme når det gjelder holdninger til dyr og utmerker seg positivt innen treningsmetoder og resultater i hundesport.

Hunder holdes i dag hovedsakelig som en del av familien og er til stor glede og nytte for voksne og barn. Dette gjensidige forholdet gjenspeiles i at folk oftest velger treningsmetoder som fremmer samspill og harmoni mellom hunden og familien. Det finnes mange samvittighetsfulle og kompetente hundeeiere i Norge. Mange av disse ser på TVNorge-programmet, Hundehviskeren, med Cesar Millan med skrekk og gru.

I dette programmet er det før hver treningsomgang en tekst som advarer mot å bruke metodene på egenhånd, men heller søke profesjonell hjelp. Dette alene kunne tjene som et rødt lys for TV-selskapene som vurderer å kjøpe inn dette programmet. Men når man ser nærmere på programmet bør det være tydelig at metodene med kvelning, klyping, ydmykelser og trusler ikke hører hjemme i noe ordentlig hundehold eller egner seg som helgeunderholdning. National Geographic Channel er ved flere anledninger tilskrevet av internasjonalt kjente fagpersoner innen atferd og veterinærmedisin. Disse ber om at programmet stoppes og uttrykker bekymring for at Cesar Millans metoder vil skape alvorlige skader på hunder og farlige situasjoner for de som forsøker ut metodene. Spesielt er de bekymret over at barn skal kopiere denne voksenatferden og bli alvorlig skadet.
Farlige og inhumane metoder
Hvis vi ser nærmere på innholdet i programmet blir det straks klart at Millan tilbyr én eneste forklaring på hvorfor hunden har problematferder. Forklaringen er at eier er for ettergivende og må være mer dominant. Millan bruker uttrykk som å utstråle energi overfor hunden og være mer autoritær. Han gjør en grundig jobb med å påføre hundeeier skyldfølelse og skam for at de ikke kan håndtere hunden på en ”skikkelig” måte, og plasserer seg selv i rollen som den som kjapt kan fikse problemet.

Tiltakene er basert på at Millan bruker sterke ubehag som kvelning med renneløkke, spark, klyp, truende gester, rykk i strupelenke og å tvinge hunden inn i unaturlige positurer. Nesten-besvimelser og utmattelse er også noen av metodene. Som halsbånd bruker Cesar Millan sitt eget produkt som er designet for å brukes høyt oppunder strupen slik at det påfører hunden betydelig ubehag i form av kvelningsfornemmelser.

Situasjonene er satt opp slik at hunden har liten mulighet til å mestre kravene og Millan utsetter hunden for så sterke fryktpåkjenninger at den reagerer med å bli passiv eller unnvikende. Millan diskuterer ikke viktige forklaringer som manglende sosialisering, sykdom, helse, genetikk, tidlige erfaringer, traumatiske opplevelser, aktivisering eller boforhold. På beleilig vis overser han tydelige symptomer på frykt.
Bra TV, men hva med Emily?
På YouTube finnes flere klipp hvor vi kan gjøre atferdstudier på hunder som utsettes for sterk frykt og utmattelse. Vi kan f.eks se nærmere på klippet om Emily og Nikki (http://www.youtube.com/watch?v=uAJkFhOw6p4&feature=related).

Emilys eiere har tatt kontakt fordi de har problemer med å holde Emily under kontroll når hun møter andre hunder. Før treningen lar Millan en hund passere på ca ti meters avstand. Hundekyndige vil se at Emily ikke umiddelbart ser aggressiv ut og har lav, logrende hale, tilbaketrukne lepper, åpen munn og en høyfrekvent og pipende bjeffing som lekende hunder ofte har. Selv om hun ellers er en omgjengelig hund, forklarer Millan, basert på at hun er en ”gladiatorhund” av rasen Pitbull, at hun er svært farlig og kan komme til å drepe eller lemleste.

Treningskravet til Emily er at hun skal passeres av en annen hund på 5 meters avstand, mens hun selv skal sitte helt i ro med en stram løkke øverst på strupen. Emily blir under denne uvante behandlingen urolig og strupebåndet blir ytterligere strammet. Millan heiser henne raskt opp og ned med båndet slik at hun mister fotfestet. Påkjenningen gjør at Emily forsøker å bite hånden som holder i båndet. Millan dytter Emilys hode fra seg slik at strupeløkken strammes enda mer. Når hun kjemper for å få puste blir hun endevendt og lagt i bakken, mens det skummer av munnen hennes. Den videre treningen er at hun skal gå tett ved den andre hunden. Millan strammer da renneløkken slik at hun knapt har fotfeste på frambeina og vi hører gurglelyder og desperate forsøk på å få luft. Det hele ender med at hun blir så engstelig, i løpet av de 6 minutter han avser til treningen, at de ender opp i en kamp som for henne handler om liv og død. Millan må bruke hele sin styrke for å få lagt henne i bakken og strammer båndet så hardt at hun blir passiv og apatisk av luftmangelen. Emily ligger langflat og utmattet på bakken. Med dette avslutter Millan ”treningen”, og forklarer at tiltaket var nødvendig fordi Emily var aggressiv.

Vi kan med egne øyne se at aggresjonen er rettet mot Millan selv og er et resultat av luftmangel pga renneløkken hunden har rundt halsen og mangel på muligheter for å mestre situasjonen. Slik trening gir en reell fare for alvorlige bittskader på folk, og fysiske og psykiske skader på hunden. Selv om man bruker metodene hans på en teknisk korrekt måte for å fjerne symptomene på problematferd, vil man ikke kunne endre selve årsakene til problemet. Slik håndtering kan utløse andre atferdsproblemer, som aggresjon mot folk, og man kan risikere å fjerne viktige forvarsler før biting.

Millans skitne triks gir en illusjon av kontroll over ekstreme atferder. Til dels utløses utageringen og de farlige atferdene faktisk direkte av treningen. Hans påstander om at man må utøve ”dominans” ved voldelige teknikker, og en rekke av hans andre salgstriks, er fjernt fra den vitenskapelige kunnskapen vi har om atferd og læring hos dyr. Cesar Millan selv har overhodet ingen utdannelse i hunde- eller atferdsfag, men er yndet for sin forenklede, populistiske og arrogante fremtoning på TV.
Holdninger i det norske samfunn
Dagens dyrevernlov blir erstattet av ny lovgivning til neste år. Men selv i den gamle loven er treningsmetoder regulert i § 8. Her slås det fast at det er forbudt å dressere dyr på en slik måte at det kommer i fare for å lide eller bli skremt unødvendig. Forbudet mot å kvele, true og risikere å skremme hunder finnes altså allerede.

Mer interessant er det at formidlere av slike treningsmetoder etter den nye dyrevelferdsloven vil bli stilt til ansvar. I § 8 er det slått fast at dressur- og treningsmetoder skal ivareta hensynet til dyrets velferd. I tillegg til dyreholder og andre som håndterer dyr, legges det et ansvar på den som omsetter varen. I Hundebrølerens tilfelle er de ansvarlige TV Norge.

I § 25 er det videre påpekt at dyr under trening ikke skal utsettes for fysiske midler som gir negative stimuli i form av smerte og ubehag, eller som kan medføre mentale endringer eller skader. Det er også fastsatt rapporteringsplikt for samtlige som blir kjent med situasjoner der stell av dyr svikter. Hundebehandlingen som anbefales av Cesar Millan, er utvilsomt i strid med gjeldende og kommende lovgivning og vi bør alle føle en plikt til å rapportere slike avvik inn til Mattilsynet.

Rådene som formidles gjennom TVNorge-programmet er inhumane, farlige og utdaterte. De er i strid med kjent kunnskap og med de holdninger som det satses på i det norske samfunnet. Etter vår vurdering oppfordrer rådene til brudd på gjeldende og kommende lovgivning. Vi registrerer med vantro at hunder kommer til konsultasjoner med nakkebrudd, sprengte blodkar i øynene, skader i halsregionen, generalisert og ekstrem frykt og farlig aggresjon etter praktisering av disse og lignende metoder.

Med samvittighetsfulle, bekymrede og kompetente hundeeiere i ryggen henvender vi oss derfor til TVNorge med et krav om at programmet tas av skjermen umiddelbart.



Vi stiller med dette denne teksten til fri disposisjon for alle som ønsker å formidle budskapet til sine hundevenner, kunder eller medlemmer, så fremt forfatterne blir sitert korrekt.

Att se det positiva

I dagens Svenska Dagbladet stod det om en psykologiprofessor vid University of Miami i USA, vid namn Mike McCullough, som i sin forskning kommit fram till att de människor som fokuserar på det positiva i livet är lyckligare och mer tillfreds än de som fokuserar på det som är fel. Kanske inte så förvånande, men det är precis där skillnaden mellan traditionell- och modern hundträning ligger. I den moderna träningen väljer vi att lägga fokus på det hunden gör som är rätt, det vill säga det positiva, som vi vill förstärka, medan man i den traditonella hundträningen väljer att koncentrera sig på de fel hunden gör för att man skall kunna korrigera dem.

Något som jag har märkt, och ständigt märker på våra kurser, är att hundägarna blir mer positiva när de tränar på detta sätt. Inte bara i förhållande till sin hund, utan de blir mer positiva och glada i livet som helhet. Detta blir särskilt tydligt med klickerträningen, där den positiva biten är ännu mer framträdande än i annan modern hundträning. Vi kan riktigt se en förändring hos dem, och ännu bättre, de är oftast medvetna om förändringen själva!

Så, lägg fokus på det som är bra här i livet. Leta efter det som är bra och lägg märke till det extra mycket, och vips kommer du att märka att det finns fler små saker som man kan vara glad över. En positiv förändring tar sin början!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Sista kvällen i Boston

Det drar ihop sig mot hemresa. Det kom mycket snö igår, ca 20 cm. När det snöar så "mycket" här blir hela staden lamslagen. När de pratade om storm på TV trodde jag de menade den typen vi har i Skåne, men det handlade mer om ett helt vanligt snöfall. Ingen särskild blåst alls. Vykorts snöigt. Inte för att jag gillar det bättre för den sakens skull, men ändå. Jag har inte riktigt kommit på hur stort Boston är än, men det är en ganska stor stad. Jag bor i Milford, som ligger en timmes bilfärd ifrån stan. Att en så stor stad, och delstat för den delen, kan bli lamslaget av ett vanligt snöfall förvånar mig verkligen, särskilt som de ligger på samma breddgrad som södra Sverige. Hade det kommit 20 cm i Californien hade jag haft mer förståelse. Kanske beror det på alla bilar. Jag tyckte jag hörde något om det på TV. Att bilarna blockerar för snöplogarna. Har de dubbade däck här?

Förhoppningsvis är snön borta från vägarna imorgon, så att jag kommer till flygplatsen och att flyget kan lyfta (det var nämligen en himla massa inställningar igår, fredag, den veckodag jag i vanliga fall brukar lämna Boston, sicken tur!).

Dagen har jag ägnat mig åt att plugga. Jag lyckades med konststycket att få alla rätt på en företagsdel med matte och annat elände. Fråga mig inte hur det gick till. Jag är värdelös på både matte och företagsekonomi.

Jag har också fått ny inspiration till att fundera kring hur hundkurser bör se ut. Jag tror att vi är väldigt fast i det mönster som Brukshundsklubben använt sig av under alla år och att det kanske är dags att göra om systemet rejält. Måste en hundkurs se ut som vi är vana vid? Vad behöver man lära sig när man skaffar sig en hund? Varför går folk på hundkurs? Är hundägarnas och hundinstruktörernas mål de samma? Jag har också bestämt mig för att bygga om mitt kurssystem och utbildningssystem i grunden. Otroligt spännande, men mycket arbetskrävande. Förhoppningsvis kommer det något intressant ur dessa tankar, så att det kan synas en förändring i vårt kursschema på hemsidan inom en inte allt för lång framtid.

På onsdag har jag en Rallylydnadkurs som startar. Det skall bli väldigt kul att börja jobba med denna roliga nya hundsport. En av mina kurskamrater här i Boston är rankad som näst bäst bland blandrashundar i hela USA. Rätt otroligt. Jag har haft rätt många möjligheter att prata rally med honom. Väldigt kul att höra om sporten, och se den praktiseras, här i USA där den har flera år på nacken, tillskillnad mot i Sverige där den är helt ny.

I USA är det Rally och Freestyle som alla talar om. Det är de sporterna som växer. Den traditionella lydnaden tappar allt mer, den känns omodern och tråkig. Jag tror nog att vi kommer att gå mot samma utveckling i Sverige, det brukar vi göra. För egen del känns både Freestyle och Rally så otroligt mycket mer intressant än lydnad, men det är jag det. Faktum är att jag aldrig trodde att jag skulle kunna tycka att lydnadsmomenten var kul, men med Rally förändrades det. Tänk så mycket formen kan betyda. Momenten i Rally är nämligen otroligt lika de i lydnad, och ändå känns det som två otroligt olika sporter. Lydnaden känns stel och tråkig, Rallyn fri och rolig. Det skall bli riktigt kul att försöka få andra att få upp ögonen för den sporten!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Irriterande nog fungerade inte min koppling till SVT som den skulle, så jag missade melodifestivalen. Mycket trist! Men fel låt vann nog som vanligt.

Boston dag 5

Det snöar i Boston idag, och vi väntar en rejäl snöstorm. Som snöallergisk är jag inte för glad över detta.

Det hela blir ju inte bättre av att jag åkte hemifrån utan jacka (det var ju vår hemma och jag var ju i Californien nyligen, så jag tänkte inte på det).

Snö får mig verkligen att vilja gå i ide. Björnarna gör helt rätt. 6 grader minus är det dessutom. Vinter med andra ord.

När jag var i Boston förra gången pågick ett rättegångsdrama mot en Mark Jensen som anklagats för att ha giftmördad sin fru under flera års tid (alltså en långsam förgiftning). Jag kunde sedan fortsätta att följa detta i Los Angeles, för att den här gången lyssna på slutplederingarna. Idag fann man honom skyldig, efter 30 timmars juryöverläggning. Det är lite spännande att åka hit så pass ofta så att jag kan följa den här typen av historier till slutet. Court Tv, eller Tru Tv som det numera heter, är min favoritkanal i USA. Jag tror förövrigt att han var skyldig. Livstidsfängelse väntar nu, men man tror även på en överklagan till HD.

Samtidigt som jag har TVn på som radio (jag lyssnar alltid på p1 hemma), så gör jag uppgifter för akademins räkning. Allt hade varit tipp topp om jag hade kunnat ha Tyra här (min jack russel) och det inte hade snöat.

Läges rapport från Boston.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Bilder, Boston dag 4

Bild 1: Sweep, en härlig border collie som tränar med en rolig ny leksak, en maskin som levererar en godisbit i taget när husse trycker på fjärrkontrollen. En maskin som jag bara måste ha!

Bild 2: Tiki, en omplacerings boston terrier. Det är otroligt hur många omplaceringar det finns här (Sweep är förövrigt också en omplaceringshund som var en sekund ifrån att avlivas). Tiki har problem med andra hundar och vi tränade lite associationsinlärning och förändring innan vi slutade, vilket gjorde stor skillnad. Att bo i New York och ha svårt för andra hundar känns inte så lätt...

Bild 3: Buka, den näst bästa blandrashunden i Rallylydnad i USA, 12 totalt i landet!, ständigt med viftande svans!

Bild 4: Molly, ytterligare en övergiven hund som hittat ett nytt hem. När hon började på kursen för sex månader sedan sprang hon och gömde sig när hon hörde klicker, idag kunde hon träna avståndslydnad i lokalen. Imponerande!

Ge inte upp arbetet med din hund!

Natasja

Boston dag 4

Sista dagen på näst sista tillfället jag träffar dessa underbara människor, åtminstone på den här kursen. Vi försöker redan klura ut hur vi skall träffas igen. Vi är ett underbart gäng!

Idag undervisade vi en liten grupp nybörjare. De hade sitt sista kurstillfälle på en nybörjarkurs, motsvarande vår grundkurs, fast enbart klickerbaserat. Vårt inhopp var väldigt uppskattat. Helt plötsligt fick varje ekipage en egen privattränare och vi gjorde stora framsteg. Det är så kul att hjälpa folk och deras hundar!

Min första elev var en man med en golden. Husse hade sedan länge gett upp klickern, för han tappade bara bort dem. Ok, tänkte jag, det här blir en lång timme. Men jag frågade honom om han kunde tänka sig att testa klickerträning en gång till, och han var villig om han fick låna en. Jag gav honom min, med tillhörande vristband. Han tyckte konstruktionen var mycket smart och insåg att han kanske inte hade tappat bort klickern om han hade haft en sådan från början. Så satte vi igång träningen. Det var otroligt kul att se framstegen han gjorde. Från att ha haft en hund som inte hade någon som helst kontakt med honom, till en hund som var öppen för samarbete, som kunde gå utan att dra och ta ögonkontakt. Jätteroligt för oss alla tre!

Nästa elev var en kvinna med en beagle blandning, antagligen jack russel. Det var en omplaceringshund, från ett hundstall, något som är mycket vanligt i USA. Var och varannan hund kommer från någon valpfabrik, som sedan sålts i djuraffär, för att sedan dumpas någonstans. Jag är så otroligt glad att vi inte får sälja valpar i affärer i Sverige! Det som var mest konstigt med det är att de allra dyraste valparna är just dessa djuraffärsvalpar. De kostar mångdubbelt av vad de kostar att köpa från en vanlig uppfödare (dessa priser påminner mycket om våra egna). Orsaken till detta måste vara alla dessa galna spontanköp som valpar i skyltfönstret medför. Tydligen godkänner Amerikanska kennelklubben detta, genom att faktiskt låta folk registrera hundratals hundar varje år. Hade jag bott i USA så hade jag jobbat som en tokig för att bli av med detta elände!

Nåväl, henne skulle jag hjälpa med målträning (targeting). Det gick också jättebra och det var kul att få lära ut något som hon inte alls hade testat tidigare och något hon inte alls visste hur man skulle använda sig av. Vi fick till en jättebra målträning, trots att det var tydligt att hunden började bli mycket trött.

Andra blandraser som är populära i USA är allt man kan blanda med en pudel. Orsaken till detta är för att pudlar sägs vara så smarta (vilket jag håller med om), genom att korsa dessa smarta hundar med allsköns andra raser så skall man få fram den perfekta hunden. Det blir cockapoos, labradoodles, goldendoodles, och så vidare. De finns till och med "rasböcker" om dessa hundar. Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på en vanlig cocker, eller en vanlig labbe, pudel eller golden. Duger inte de som de är? Räcker inte alla de över 400 raser som redan är godkända? Måste vi skapa nya raser, och till vems glädje. Dessa raser kallas för "designer dogs" och det är precis vad det känns som, att det snarare är vår önskan att designa som styr. Första generationens blandraser är friskare än den genomsnittliga rasrena hunden, men andra generationens blandisar är statistiskt sett sjukare. Avel är otroligt svårt!

Jag vill betona att jag inte har något emot blandraser. Om de sker olyckor är det en sak. De valparna skall vara lika välkomna till världen som alla andra hundar, men man måste fråga vad planerade blandrasavel har för syfte. Är det ekonomiskt? Är det för att man vill se vad det blir? Eller vad är det för tankar som leder fram till parningen?

Dagen avslutades med två lektioner för reaktiva hundar som Emma Parsons hade. Det var lite kul, för jag var här för fem veckor sedan och såg dessa grupper ha sin första lektion, och nu var det dags för näst sista lektionen. Alla hundarna hade gjort stora framsteg. Det märktes överhuvudtaget inte att det var fråga om en reaktivklass. Och allt detta arbete med positiva metoder. Helt utan bestraffning. Jag har fått lära mig att det går att arbeta med positiva metoder om man bor på landet och har mycket plats, men att det är omöjligt i en stor stad. Emma har bevisat att detta är helt fel. Boston är en betydligt större stad än de stora städerna i Sverige och vecka efter vecka visar hon att ett sådant påstående är rena rama rappakaljan. På en yta som är ca 20 x 15 meter tränas 3-6 hundar samtidigt. Klickerträning är fantastiskt.

Om du har en reaktiv hund, bestraffa för allt i världen inte! Bestraffning skapar bara större problem på sikt och mer aggressivitet/reaktivitet. Problemet måste lösas med positiv förstärkning! Det är min absoluta övertygelse. Att bestraffa är bara en kortsiktig lösning. Tänk på att bestraffning, som till exempel att spruta vatten på hunden, är precis lika illa som att kasta en burk på den, eller att tillföra annat obehag. Tänk också på att absolut inte blanda bestraffning med belöning. Kathy Sdao är mycket noga med att påpeka att bestraffning inte får följas av belöning inom 10 sekunder, vilket är precis det många gör genom att rycka i kopplet och sedan belöna. Det skapar neurotiska hundar! Blanda inte!

Det får bli det sista jag rapporterat om idag, en fjorton timmars arbetsdag är nu till ända och jag skall sova!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Bilden är på en av mina absoluta favoritlärare, Emma Parsons.

Boston dag 3

Ännu en dag av Karen Pryor Clicker Academy avklarad. Det är så roligt och vi är ett litet toppengäng! De här två dagarna handlar mycket om att instruera och imorgon har vi en riktig klass. Skall bli spännande. Jag fick ju lite erfarenhet av att undervisa på engelska på Clicker Expo, och det här är ju ungefär samma sak.

Idag har jag tränat Emma Parsons underbara golden valp Lizzy-Taylor (ej döpt efter filmstjärnan, utan två veterinärer som hjälpte henne med Ben). Jag ville ta med henne hem. Vi jobbade med att inte dra i kopplet, inkallning och att forma ett beteende. Jag valde att forma fram att hon skulle ha hakan på mitt knä. Det är nämligen något jag funderat på ett tag, men inte haft tid att träna hemma, för att kunna jobba med hantering av hunden, tex tandvisning, tandstensborttagning, öronrengöring och ögonsköljning för att ta några exempel. Jag hade totalt 15 minuter på mig, med en hund som inte var min. Det gick över förväntan, även om hon bara kunde ha kvar hakan på knät i max två sekunder. Men en början. Jag fick också reda på att jag hade tänkt rätt och att detta var en möjlig väg att gå.

Vi pratade också om baklängeskedjor och om hur man lär in modifierade signaler (tex att hunden skall kunna skilja på vänster och höger, stor och liten, över och under). Spännande.

Snart skall jag gå och äta middag på en mycket märklig restaurang vid namn Bugaboo creek, där det finns en mängd djurhuvuden (inte riktiga tror jag) på väggar och hyllor, dessa börjar rätt vad det är prata eller röra på sig. Väldigt amerikanskt, men ganska kul. Varje kväll jag varit där har det varit födelsedagsbarn på plats, så kommer hela serveringsstyrkan ut, klappar i händerna och sjunger. Detta händer minst tre gånger på en timme på populära födelsedagsfirar ställen.

Ha kul tillsammans med din hund (eller andras),
Natasja