Jag fick ett brev om ett hundproblem som jag svarade på, eftersom jag tror att fler kan ha hjälp av detta så publicerar jag det här i bloggen. Namnen är fingerade:
Hej! Mitt namn är Hanna och jag har en tervuerenvalp på 5 månader. Jag har ett problmem med henne som jag skulle behöva hjälp med. Det är som så här att om hon har något i munnen som hon antingen får eller inte får ha så morrar och biter hon när man försöker ta det från henne. Ibland går det hur bra som helst att ta det och då får hon massvis av beröm men ibland slår det slint i huvudet på henne och hon biter och morrar. Jag är rädd för att hon ska göra det mot ett litet barn...
Jag har försökt byta mot godis (köttbullar och annat gott) men då tar hon köttbullen samtidigt som hon har saken i munnen eller så tar hon godiset snabbt, morrar till och tar saken igen. Har ni något bra tips?? Tacksam för svar så snabbt som möjligt!
MvH Hanna och argbiggan Flisan ;)
Mitt svar löd:
Hej Hanna!
Tack för ditt brev, jag skall försöka hjälpa dig.
För det första är det jätteviktigt att du inte gör en stor affär av det. Det är lätt hänt att förstora något som egentligen inte är något problem, till att bli ett väldigt stort problem. Jag skulle kunna tänka mig att din valp tycker att det är en rolig lek: "Du kan inte ta det jag har", och att morrandet är en del av leken.
Testa att inte byta med en godisbit, utan att du istället kastar några små bitar t. ex. köttbulle på henne när hon har något i munnen. Då kommer hon med största sannolikhet att bli lite upptagen av att leta reda på bitarna, koncentrationen hon har på det hon har i munnen upphör och du kan precis i det ögonblicket hon släpper säga "loss" eller "tack".
Jag skulle också testa att byta med en annan leksak, det vill säga. Hon har sin grej i munnen och du har en annan kul leksak som du leker med. Intresset för den leksak hon har i munnen kommer att minska och då kan du passa på att säga "loss" eller "tack" när hon släpper för att ta den nya leksaken.
Jag har visserligen sett en hund som hade flera bollar i munnen samtidigt, och om det är den typen av hund du har så skulle jag ta en större grej att leka med, så att du helt enkelt omöjliggör det.
Lycka till med din hund, och ha kul!
mvh Natasja
Redan efter ett par dagar kom detta glada svarsbrev från Hanna:
Hej igen! Ville bara säga att dina tips fungerar redan! Hon har redan blivit mycket bättre och nu får man ta det mesta från henne! :D
Ha det toppen och tack för hjälpen!
MvH Hanna och Flisan
Just när det gäller morrande är det väldigt vanligt att rekommendationerna, från andra, ser helt annorlunda ut än vad jag skrev i mitt svar till Hanna. Om hunden morrar så ses det som om hunden försöker ta över ledarskapet och då skall man genast gå in med våld för att stävja detta.
Hundens morrande kan betyda en rad olika saker. Det vanligaste är att hunden vill ha ett ökat avstånd till den person eller hund som den känner utgör något slags hot. I dessa fall kan man säga att hunden signalerar något i stil med: "Jag litar inte på dig, håll avstånd!". Om vår hund inte litar på oss så kommer det absolut inte att bli bättre om vi ger oss på den med våld.
Detta är till exempel vanligt när det gäller hundens matskål. I vissa böcker, och via mun-mot-mun-metoden, sprids skrönan att man skall plocka undan skålen, ställa tillbaka den och sätta fram den igen, när hunden är valp. Anledningen till detta är att man skall lära den att vi skall kunna ta bort skålen eller något annat föremål.
Dessvärre blir det ett helt annat resultat av detta förfaringssätt. Hunden känner sig naturligtvis osäker på vårt agerande, och då är det lätt hänt till att ett morr har provocerats fram, trots att det motsatta var vår avsikt. Vi får alltså ett ökat morrande!
Det vi kan göra då är att vi, som jag skriver i brevet till Hanna, kastar små matbitar på hunden när den morrar. Många blir då förundrade och undrar om man inte då belönar morrbeteendet. Men faktum är att man inte gör det. Vi förmedlar däremot något annat till hunden: ”Jag är inte en sån som tar ifrån, utan en sån som lägger till." Hunden får på det sättet en bättre bild av oss, och känner sig inte längre hotad. Testa det gärna! Det fungerar otroligt bra!
Jag brukar göra en liten människoliknelse. Tänk dig att du är på restaurang. Du har precis beställt in din favoritmat. Kyparen kommer, ställer fram tallriken, och just när du har tänkt sätta besticken i maten så tar kyparen bort tallriken. Du blir naturligtvis väldigt förvånad, men tallriken ställs ned igen. Precis när du återigen skall hugga in, så gör kyparen om detta igen. Vad gör du då?
Jag tror att alla skulle bli fly förbannade. Detta kan kanske öka förståelsen för hunden i denna situation.
Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja
tisdag 28 augusti 2007
lördag 25 augusti 2007
Är alla hundtränare galna?
Om jag var hundägare med en hund som hade problem, så skulle jag bli fullständigt vettskrämd av de TV-program om hundträning som visats under de senaste åren. Jag skulle definitivt inte våga anmäla mig till någon kurs eller söka hjälp för problembeteenden. Vem vet vad den galna hundtränaren skulle få för sig att göra?
Jag har, på svensk TV, sett hundinstruktörer slå såväl hundar som hundägare, lägga sig i hundägarnas sexliv, rusa in i hus och hem och bete sig som en vansinnig führer i Hitlers Tyskland, kasta saker om kring sig och krypa ner i sängen och tvinga sig på äkta makar.
Hundtränarna ser dessutom alltid ut som om de hanterade monster av dinosauriestorlek, trots att de kanske tar sig an en stackars chihuahua. Vissa av dem är vänliga mot ägarna, åtminstone ibland. Andra behandlar hundägarna precis lika illa som hundarna.
Vissa monterar in videokameror i hemmen och tvingar på de stackars hundägarna ett liv i ett Big Brother-hus. Filmkamerorna hamnar även i sovrummen! Ingenting är längre heligt. Hundtränarna saknar psykologisk utbildning. De har knappast hundutbildning heller (de flesta som hamnar i TV är nämligen autoditakta, det vill säga självlärda), ändå tar de sig an både djurens och ägarens relationer med de mest häpnadsväckande tips.
Om jag var hundägare med problem med min hund så skulle jag inte vilja att någon talade om för min man att han skulle ordna romantiska picknickar och middagar till mig, eller säger åt mig att man skall kramas tio gånger per dag. Är det partnerrelationen som behöver hjälp på traven skulle jag definitivt hellre vända mig till en terapeut och en äktenskapsrådgivare än en hundtränare.
När hundtränarna senare sitter och gottar sig åt videofilmerna, eller ser hundägarna misslyckas vid nästa kurstillfälle. Så skriker de nästan i triumf! Ha! Se så dåligt det går! Det måste bli skärpning! Ni lyckas inte alls!
Om hundägaren misslyckas, vems fel är det då? Jo, hundinstruktörens! Visst har hundägaren ett stort ansvar för sin träning, men metoderna måste vara begripligt förklarade för hundägaren och fungera i deras vardag för att de skall kunna fungera. Om hundägarna misslyckas bör varje hundinstruktör med självaktning inte skratta, utan faktiskt fundera över hur man skall nå just den hundägaren i stället.
Alla hundinstruktörer borde ställa sig upp och skrika framför sina TV apparater (väldigt många gör det nog redan), samla kraften och i ett gemensamt agerande demonstrera mot SvT:s och andra kanalers fullständiga galenskap. Denna mycket märkliga bild av hur hundträning är inte relevant idag. Den tillhör de förgångna. Visst lever den kvar, men det finns otroligt många hundtränare som inte tränar på sätt som ens påminner om vad vi hela tiden matas med i TV.
Jag är dessutom övertygad om att en sådan inkompetens som visas i dessa program aldrig någonsin skulle släppas igenom inom ett annat område. Eftersom de ansvariga på TV uppenbart inte kan något om hund och vad som hänt de senaste decennierna, så går de med på vad som kan tänkas göra sig i TV, och det som gör det tycks vara fullständig galenskap. Så galet att man hela tiden blir tvungen att nypa sig i armen för att kontrollera att man faktiskt inte befinner sig i en mardröm.
Kan ni tänka er att TV skulle visa ett program som hette: ”Så här uppfostrar du ditt barn” och ha någon gammal patrona som agade barnen med linjal över fingrarna, eller bad dem hämta sitt eget ris? Eller ett program om hur man använder sig av ett bildbehandlingsprogram och illustrera detta med en analog utrustning a la diabildsprojektor. Jag är åtminstone helt säker på att detta faktiskt inte skulle få förekomma!
Vad är syftet med detta? Antagligen har man insett att hund idag säljer. Vi är otroligt många som har hund. Med de bra program man faktiskt köpt in till de olika kanalerna så följer en hel del skräp med. Detta skräp betalar de alltså inte för, det ingår o paket, men kanalen har ändå rätt att sända det. Lika bra att göra det då! Inte bryr sig der anställda om vad som lärs ut i programmen, eller hur det görs. Det viktiga är att det är ett hundprogram med en färgstark huvudperson. För färgstarka det är de tyvärr, även om det definitivt inte är på något positiv vis. Möter du någon av dessa damer och herrar i en mörk gränd så spring för livet och rädda alla hundar du kan på vägen!
Dagens tips!
1. Det är fullt möjligt att uppfostra och leva tillsammans med en hund utan att använda sig av våld!
2. Våld och hot skadar relationen!
3. Att bygga en relation som bygger på tillit, kärlek och respekt är det absolut viktigaste du kan göra tillsammans med din hund.
4. Läs: Barry Eatons bok ”Dominans och ledarskap – fakta eller fantasi” och Patricia McConnells ”Hund och människa”.
5. Glöm inte bort att det skall vara roligt att vara hundägare. Det är inte en motståndare eller fiende du har köpt och tagit in i din familj.
Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja
Jag har, på svensk TV, sett hundinstruktörer slå såväl hundar som hundägare, lägga sig i hundägarnas sexliv, rusa in i hus och hem och bete sig som en vansinnig führer i Hitlers Tyskland, kasta saker om kring sig och krypa ner i sängen och tvinga sig på äkta makar.
Hundtränarna ser dessutom alltid ut som om de hanterade monster av dinosauriestorlek, trots att de kanske tar sig an en stackars chihuahua. Vissa av dem är vänliga mot ägarna, åtminstone ibland. Andra behandlar hundägarna precis lika illa som hundarna.
Vissa monterar in videokameror i hemmen och tvingar på de stackars hundägarna ett liv i ett Big Brother-hus. Filmkamerorna hamnar även i sovrummen! Ingenting är längre heligt. Hundtränarna saknar psykologisk utbildning. De har knappast hundutbildning heller (de flesta som hamnar i TV är nämligen autoditakta, det vill säga självlärda), ändå tar de sig an både djurens och ägarens relationer med de mest häpnadsväckande tips.
Om jag var hundägare med problem med min hund så skulle jag inte vilja att någon talade om för min man att han skulle ordna romantiska picknickar och middagar till mig, eller säger åt mig att man skall kramas tio gånger per dag. Är det partnerrelationen som behöver hjälp på traven skulle jag definitivt hellre vända mig till en terapeut och en äktenskapsrådgivare än en hundtränare.
När hundtränarna senare sitter och gottar sig åt videofilmerna, eller ser hundägarna misslyckas vid nästa kurstillfälle. Så skriker de nästan i triumf! Ha! Se så dåligt det går! Det måste bli skärpning! Ni lyckas inte alls!
Om hundägaren misslyckas, vems fel är det då? Jo, hundinstruktörens! Visst har hundägaren ett stort ansvar för sin träning, men metoderna måste vara begripligt förklarade för hundägaren och fungera i deras vardag för att de skall kunna fungera. Om hundägarna misslyckas bör varje hundinstruktör med självaktning inte skratta, utan faktiskt fundera över hur man skall nå just den hundägaren i stället.
Alla hundinstruktörer borde ställa sig upp och skrika framför sina TV apparater (väldigt många gör det nog redan), samla kraften och i ett gemensamt agerande demonstrera mot SvT:s och andra kanalers fullständiga galenskap. Denna mycket märkliga bild av hur hundträning är inte relevant idag. Den tillhör de förgångna. Visst lever den kvar, men det finns otroligt många hundtränare som inte tränar på sätt som ens påminner om vad vi hela tiden matas med i TV.
Jag är dessutom övertygad om att en sådan inkompetens som visas i dessa program aldrig någonsin skulle släppas igenom inom ett annat område. Eftersom de ansvariga på TV uppenbart inte kan något om hund och vad som hänt de senaste decennierna, så går de med på vad som kan tänkas göra sig i TV, och det som gör det tycks vara fullständig galenskap. Så galet att man hela tiden blir tvungen att nypa sig i armen för att kontrollera att man faktiskt inte befinner sig i en mardröm.
Kan ni tänka er att TV skulle visa ett program som hette: ”Så här uppfostrar du ditt barn” och ha någon gammal patrona som agade barnen med linjal över fingrarna, eller bad dem hämta sitt eget ris? Eller ett program om hur man använder sig av ett bildbehandlingsprogram och illustrera detta med en analog utrustning a la diabildsprojektor. Jag är åtminstone helt säker på att detta faktiskt inte skulle få förekomma!
Vad är syftet med detta? Antagligen har man insett att hund idag säljer. Vi är otroligt många som har hund. Med de bra program man faktiskt köpt in till de olika kanalerna så följer en hel del skräp med. Detta skräp betalar de alltså inte för, det ingår o paket, men kanalen har ändå rätt att sända det. Lika bra att göra det då! Inte bryr sig der anställda om vad som lärs ut i programmen, eller hur det görs. Det viktiga är att det är ett hundprogram med en färgstark huvudperson. För färgstarka det är de tyvärr, även om det definitivt inte är på något positiv vis. Möter du någon av dessa damer och herrar i en mörk gränd så spring för livet och rädda alla hundar du kan på vägen!
Dagens tips!
1. Det är fullt möjligt att uppfostra och leva tillsammans med en hund utan att använda sig av våld!
2. Våld och hot skadar relationen!
3. Att bygga en relation som bygger på tillit, kärlek och respekt är det absolut viktigaste du kan göra tillsammans med din hund.
4. Läs: Barry Eatons bok ”Dominans och ledarskap – fakta eller fantasi” och Patricia McConnells ”Hund och människa”.
5. Glöm inte bort att det skall vara roligt att vara hundägare. Det är inte en motståndare eller fiende du har köpt och tagit in i din familj.
Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja
tisdag 21 augusti 2007
Koppel, halsband och selen
Det figurerar många olika tips och råd angående vad man skall ha för koppel, halsband och selen när man dresserar (ett ord som för mig är förknippat med en gammal typ av hundträning och syn på djur över huvudtaget) sin hund. ”Köp den här antidragselen så kommer din hund sluta dra i kopplet”. ”Det går inte att träna hund utan en dressyrlänk”, är ett annat vanligt argument.
Vid ett kurstillfälle jag hade kom en kille med en stor bjässig rottweilerhane som drog otroligt mycket i kopplet. Till min fasa och förvåning upptäckte jag att hunden hade ett stackelhalsband (ett halvstryp med taggar som sticker in i halsen och nacken på hunden om den drar). Han hade köpt ett sådant eftersom han hade fått reda på att det var omöjligt att ha en rottweiler utan stackel av en person som hade en djuraffär i Malmö. Är det fler än jag som häpnar?
Hjälpmedel är till för att vara just hjälpmedel och inte permanenta lösningar, men de används mycket sällan så. Vissa hjälpmedel är dessutom egentligen förbjudna enligt djurskyddslagen eftersom det står att djur skall ”skyddas mot onödigt lidande” (§ 2), att sätta ett stackelhalsband på en hund måste betraktas som onödigt lidande.
Dessvärre blir den lagen ganska uddlös, eftersom produkterna får säljas, men alltså egentligen inte användas.
Här är mina åsikter och betyg på hjälpmedel (listan är inte komplett):
Stryphalsband
Ett stryphalsband är en stryplänk, antingen i metall eller nylon. En snara som kan dras åt i det oändliga.
Myt: Det går inte att träna en hund utan en dressyrlänk (man kallar det hellre för dressyrlänk eftersom det låter mycket trevligare än stryphalsband).
Den här myten går ut på att man tränar med traditionell hundträningsmetod, det vill säga då man snabbt måste ha möjlighet att göra ett ryck i halsbandet för att kunna korrigera hunden (det kallas korrigera, för det låter mycket trevligare än bestraffa).
Enligt detta sätt att träna är myten sann. Är man beroende av koppelkorrigering så är man i ett behov av hjälpmedel för att göra det så effektivt som möjligt. Eftersom detta gör ont på hunden kan det vara effektivt. Frågan är: Vill vi göra våra hundar illa?
Testa att ta ett finger och tryck det lätt mot din hals. Hur känns det? Öka trycket en aning? Är det obehagligt? Det krävs ett väldigt litet tryck mot halsen för att obehaget skall uppstå. Våra halsar och hundens halsar är likadant konstruerade. Luftstrupen är placerad på samma ställen. Det är inte så att hunden har luftstrupen i mitten av halsen, väl skyddad från tryckande obehag.
Enligt den moderna hundträningsfilosofin går det utmärkt att träna utan obehag och strypkoppel är därför något gammalmodigt, onödigt som bör förpassas till soptippen.
Betyg: IG
Stryphalsband med stopper
Principen är den samma som i ett vanligt stryphalsband, men här finns en liten plastbit som ser till att man kan stoppa halsbandet i fast läge, det vill säga öglan kan inte bli större, men däremot mindre, strypfunktionen finns med andra ord fortfarande kvar.
Detta halsband används för att sättas precis bakom hundens öron. Man ser det ofta i TVs hundprogram, men det är också mycket vanligt på hundutställning. Enligt alla hundmassörer, hundfysioterapeuter och andra med hundens hälsa som yrke så är detta ren tortyr som dessutom kan sluta riktigt illa. Man sätter nämligen halsbandet bakom hundens atlaskota och det är en mycket känslig punkt. Smärtan som uppstår liknas vid migrän, och det finns faktiskt en risk att man rycker av huvudet från kroppen. Anledningen till att man tycker att detta är så lämpligt att använda är för att hundarna helt plötsligt blir jättelydiga, och orsaken till att de blir lydiga är för att de helt enkelt är paralyserade av smärta.
Betyg: IG
Stackelhalsband
Tack och lov är dessa förfärliga halsband, som hämtade från medeltidens tortyrkammare, på väg att glömmas bort helt. Låt dem vara bortglömda, även om de figurerar i vissa amerikanska TV-program om hundar.
Betyg: IG
Halvstryp-halsband
Dessa halsband är från början avsedda till att vara korrigerande, därav namnet, men är utmärkta att använda utan minsta möjliga strypeffekt. Ställ in halsbandet så att det sitter precis som ett vanligt halsband när hunden drar. När hunden inte drar hänger halvstrypet som ett smycke. Vad är då fördelen med ett halvstryp? Jo, det är lätt att ta på och ta av, inget spännande eller knäppande. På ett lätt sätt kan man lära hunden att själv gå in i halsbandet och på så sätt trä på det. Håll en godisbit på ena sidan av halsbandet och ha hunden på den andra, hunden går igenom halsbandet och får det på sig, och får godisbiten för besväret. Efter ett tag behöver du ingen godisbit längre utan kan bara visa upp halsbandet för att hunden skall ta på sig det. Världens bästa belöning är ju på väg – att gå ut på promenad.
Betyg: VG
Vanligt halsband
Lika bra som ovanstående, bara det att det inte är lika lätt att trä på och ta av. Tänk på att kolla storleken med jämna mellanrum, särskilt om du har en ung hund. Plötsligt kan hunden växa väldigt mycket och halsbandet kan bli för litet. Min jack russel-valp växte i princip ingenting, men så över påsken så gick det åt två hål i halsbandet! Det är lämpligt att du kan få in två fingrar i halsbandet. Det ger lagom mycket rymd, men inte så mycket att hunden kan åka ur halsbandet. Breda halsband är bättre än tunna, eftersom de inte kan smyga in mellan hundens kotor.
Betyg: G
Nosgrimma (halti/gentle leader)
Ett tag var det oerhört vanligt med nosgrimma, var och varannan hund hade på sig dem jämt. Detta kan vara ett väldigt bra hjälpmedel, men det är inte något hunden alltid skall ha, då tappar det vanligtvis sin funktion. En hund som alltid, och utan annan träning, har halti på sig, kan snart dra lika bra med den som utan. Då blir den också skadlig, även om den inte är det i sig själv. En hund som drar med halti får nämligen antingen huvudet mellan benen, eller huvudet snett bakåt, och att gå på det sättet är definitivt inte hälsosamt i längden. Hundar är dessvärre väldigt bra på att lära sig att leva med den här typen av handikapp eller smärta, men den är inte okej för det.
Jag brukar rekommendera halti till ägare som har hundar som drar väldigt mycket, samtidigt som man tränar dem att lära sig låta bli det. Det ena utesluter inte det andra. Använd på rätt sätt är halti ett jättebra hjälpmedel. I bästa fall ger det både hund och ägare en ny frihet. I sämsta fall lär sig hunden att fortsätta dra, trots att det påverkar hunden negativt.
Betyg: VG
Anti-drag sele
Det hörs vad som förväntas av denna sele. Två nylonsnören går från halsbandet in under frambenen, om hunden drar så dras dessa snören åt och hunden slutar dra (är det tänkt). Här tillför man obehag för att få hunden att göra som man vill, det vill säga när hunden drar så blir det obehagligt, och när hunden slutar dra så upphör obehaget.
Jag vet inte hur många som jag har pratat med och som säger ”säg inte att jag skall testa ett anti-drag sele, för det fungerar inte”, och jag håller med. Hunden lär sig väldigt snabbt att leva med obehaget. Dessutom så finns det en väldig baksida med detta hjälpmedel. De smala nylonsnörena har nämligen en tendens att skära hål eller skavsår i hundens tunna och känsliga hud som den har just där dessa skall skära in. Detta gäller särskilt hundar som saknar tjock och skyddande päls. Tänk på hur det känns att brännas av en lina.
Betyg: IG
Citronhalsband
På halsbandet finns en liten dosa som känner av om hunden skäller, och sprutar vatten med doft av citron på hundens nos.
Jag är emot principen som detta halsband har, nämligen samma som i annan obehagsträning där man bestraffar felaktigt beteende. Men det här hjälpmedlet har ytterligare en baksida, teknik. När det finns teknik så kan det haverera. Rätt vad det är så kan hunden få citrondoft på nosen utan att den har gjort något alls. Betyg: IG
Flexi-koppel
De kan också kallas rullkoppel, själva kopplet rullas in och ut ur handtaget och ger på det viset hunden viss rörelsefrihet (cirka fem meter är vanligt) och ägaren slipper trassla in sig i linan.
Dessa koppel kan vara en väldig frihet för både hund och ägare i vissa situationer, men direkt farliga i andra. I skog eller parkmiljö är detta ett väldigt bra alternativ när man har en hund man inte kan eller får ha lös. Hunden får större rörelseutrymme och det är oftast lättare för ägaren att handskas med. Dessa koppel skall man däremot inte ha i miljö där det finns bilar inom kopplets radie. Rätt var det är kan hunden få syn på något som vi inte ser och så är hunden ute i trafiken och blir överkörd.
Jag tycker heller inte att man skall använda dessa koppel på hundar som ännu inte har lärt sig att inte dra i kopplet, eftersom de kan uppmuntra dragandet (det lönar sig ju att dra fem meter!).
Ett tips! Sätt fast handtaget i ett skärp runt midjan och gå ut på en promenad i skogen med fria händer!
Betyg: G
Elastisk koppelförlängare
En koppelförlängare sätts fast i kopplet närmast halsbandet och finns i olika utföranden. Den jag har fastnat för är av märket Hunter. Den är elastisk och fungerar därför som en slags stötdämpare, både för hunden och för ägaren. Den underlättar både om hunden drar i kopplet och om hunden ibland gör ryck. Den gör en otrolig skillnad!
Betyg: MVG
Elastiskt koppel
Samma princip som i koppelförlängaren, men här är det inbyggt i kopplet. Har samma fördelar.
Betyg: MVG
Selar (särskilt Y-sele)
Selar finns av flera olika typer, den jag föredrar är vad som skulle kunna kallas en Y-sele, det vill säga den har en Y-form på hundens bringa. På det sättet hindrar inte selen några av hundens rörelser. Halsband bör ersättas av Y-sele om man har en hund som drar i kopplet, för att minska risken för skador på nacke och rygg. Jobbar man med sin hund i långkoppel eller lina så skall man definitivt ha en sele på hunden.
Betyg: MVG
Detta var några av alla de hjälpmedel som finns på marknaden,
Om hunden drar när den går i koppel så rekommenderar jag att man skall träna detta, hur man kan göra det kan man läsa om i till exempel Turid Rugaas bok ”Vad gör jag när hunden drar i kopplet?”.
Till hjälp under träningen kan man använda en Y-sele (för att den inte kan skada hunden) och ett koppel med elastisk koppelförlängare (för att underlätta för ägaren). Om hunden drar riktigt mycket så kan man använda sig av en halti, men man skall då vara medveten om att denna skall vara ett tillfälligt hjälpmedel och inte något hunden skall ha i resten av livet.
Dagens tips:
1. Var inte rädd att kontakta hundinstruktör eller hundpsykolog om din hund drar i kopplet! Det är det vanligaste problemet hundägare har och det är oftast lätt att lösa med rätt metoder. Du är inte ensam!
2. Det går utmärkt att träna sin hund utan att rycka i den. Om den typen av metoder förordas, vänd dig till någon annan för råd och tips.
3. Hjälp mig att föra kamp mot stryphalsbanden. De har ingen funktion om man inte tränar på gammalt vis, och det går att få precis lika bra resultat utan.
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
Vid ett kurstillfälle jag hade kom en kille med en stor bjässig rottweilerhane som drog otroligt mycket i kopplet. Till min fasa och förvåning upptäckte jag att hunden hade ett stackelhalsband (ett halvstryp med taggar som sticker in i halsen och nacken på hunden om den drar). Han hade köpt ett sådant eftersom han hade fått reda på att det var omöjligt att ha en rottweiler utan stackel av en person som hade en djuraffär i Malmö. Är det fler än jag som häpnar?
Hjälpmedel är till för att vara just hjälpmedel och inte permanenta lösningar, men de används mycket sällan så. Vissa hjälpmedel är dessutom egentligen förbjudna enligt djurskyddslagen eftersom det står att djur skall ”skyddas mot onödigt lidande” (§ 2), att sätta ett stackelhalsband på en hund måste betraktas som onödigt lidande.
Dessvärre blir den lagen ganska uddlös, eftersom produkterna får säljas, men alltså egentligen inte användas.
Här är mina åsikter och betyg på hjälpmedel (listan är inte komplett):
Stryphalsband
Ett stryphalsband är en stryplänk, antingen i metall eller nylon. En snara som kan dras åt i det oändliga.
Myt: Det går inte att träna en hund utan en dressyrlänk (man kallar det hellre för dressyrlänk eftersom det låter mycket trevligare än stryphalsband).
Den här myten går ut på att man tränar med traditionell hundträningsmetod, det vill säga då man snabbt måste ha möjlighet att göra ett ryck i halsbandet för att kunna korrigera hunden (det kallas korrigera, för det låter mycket trevligare än bestraffa).
Enligt detta sätt att träna är myten sann. Är man beroende av koppelkorrigering så är man i ett behov av hjälpmedel för att göra det så effektivt som möjligt. Eftersom detta gör ont på hunden kan det vara effektivt. Frågan är: Vill vi göra våra hundar illa?
Testa att ta ett finger och tryck det lätt mot din hals. Hur känns det? Öka trycket en aning? Är det obehagligt? Det krävs ett väldigt litet tryck mot halsen för att obehaget skall uppstå. Våra halsar och hundens halsar är likadant konstruerade. Luftstrupen är placerad på samma ställen. Det är inte så att hunden har luftstrupen i mitten av halsen, väl skyddad från tryckande obehag.
Enligt den moderna hundträningsfilosofin går det utmärkt att träna utan obehag och strypkoppel är därför något gammalmodigt, onödigt som bör förpassas till soptippen.
Betyg: IG
Stryphalsband med stopper
Principen är den samma som i ett vanligt stryphalsband, men här finns en liten plastbit som ser till att man kan stoppa halsbandet i fast läge, det vill säga öglan kan inte bli större, men däremot mindre, strypfunktionen finns med andra ord fortfarande kvar.
Detta halsband används för att sättas precis bakom hundens öron. Man ser det ofta i TVs hundprogram, men det är också mycket vanligt på hundutställning. Enligt alla hundmassörer, hundfysioterapeuter och andra med hundens hälsa som yrke så är detta ren tortyr som dessutom kan sluta riktigt illa. Man sätter nämligen halsbandet bakom hundens atlaskota och det är en mycket känslig punkt. Smärtan som uppstår liknas vid migrän, och det finns faktiskt en risk att man rycker av huvudet från kroppen. Anledningen till att man tycker att detta är så lämpligt att använda är för att hundarna helt plötsligt blir jättelydiga, och orsaken till att de blir lydiga är för att de helt enkelt är paralyserade av smärta.
Betyg: IG
Stackelhalsband
Tack och lov är dessa förfärliga halsband, som hämtade från medeltidens tortyrkammare, på väg att glömmas bort helt. Låt dem vara bortglömda, även om de figurerar i vissa amerikanska TV-program om hundar.
Betyg: IG
Halvstryp-halsband
Dessa halsband är från början avsedda till att vara korrigerande, därav namnet, men är utmärkta att använda utan minsta möjliga strypeffekt. Ställ in halsbandet så att det sitter precis som ett vanligt halsband när hunden drar. När hunden inte drar hänger halvstrypet som ett smycke. Vad är då fördelen med ett halvstryp? Jo, det är lätt att ta på och ta av, inget spännande eller knäppande. På ett lätt sätt kan man lära hunden att själv gå in i halsbandet och på så sätt trä på det. Håll en godisbit på ena sidan av halsbandet och ha hunden på den andra, hunden går igenom halsbandet och får det på sig, och får godisbiten för besväret. Efter ett tag behöver du ingen godisbit längre utan kan bara visa upp halsbandet för att hunden skall ta på sig det. Världens bästa belöning är ju på väg – att gå ut på promenad.
Betyg: VG
Vanligt halsband
Lika bra som ovanstående, bara det att det inte är lika lätt att trä på och ta av. Tänk på att kolla storleken med jämna mellanrum, särskilt om du har en ung hund. Plötsligt kan hunden växa väldigt mycket och halsbandet kan bli för litet. Min jack russel-valp växte i princip ingenting, men så över påsken så gick det åt två hål i halsbandet! Det är lämpligt att du kan få in två fingrar i halsbandet. Det ger lagom mycket rymd, men inte så mycket att hunden kan åka ur halsbandet. Breda halsband är bättre än tunna, eftersom de inte kan smyga in mellan hundens kotor.
Betyg: G
Nosgrimma (halti/gentle leader)
Ett tag var det oerhört vanligt med nosgrimma, var och varannan hund hade på sig dem jämt. Detta kan vara ett väldigt bra hjälpmedel, men det är inte något hunden alltid skall ha, då tappar det vanligtvis sin funktion. En hund som alltid, och utan annan träning, har halti på sig, kan snart dra lika bra med den som utan. Då blir den också skadlig, även om den inte är det i sig själv. En hund som drar med halti får nämligen antingen huvudet mellan benen, eller huvudet snett bakåt, och att gå på det sättet är definitivt inte hälsosamt i längden. Hundar är dessvärre väldigt bra på att lära sig att leva med den här typen av handikapp eller smärta, men den är inte okej för det.
Jag brukar rekommendera halti till ägare som har hundar som drar väldigt mycket, samtidigt som man tränar dem att lära sig låta bli det. Det ena utesluter inte det andra. Använd på rätt sätt är halti ett jättebra hjälpmedel. I bästa fall ger det både hund och ägare en ny frihet. I sämsta fall lär sig hunden att fortsätta dra, trots att det påverkar hunden negativt.
Betyg: VG
Anti-drag sele
Det hörs vad som förväntas av denna sele. Två nylonsnören går från halsbandet in under frambenen, om hunden drar så dras dessa snören åt och hunden slutar dra (är det tänkt). Här tillför man obehag för att få hunden att göra som man vill, det vill säga när hunden drar så blir det obehagligt, och när hunden slutar dra så upphör obehaget.
Jag vet inte hur många som jag har pratat med och som säger ”säg inte att jag skall testa ett anti-drag sele, för det fungerar inte”, och jag håller med. Hunden lär sig väldigt snabbt att leva med obehaget. Dessutom så finns det en väldig baksida med detta hjälpmedel. De smala nylonsnörena har nämligen en tendens att skära hål eller skavsår i hundens tunna och känsliga hud som den har just där dessa skall skära in. Detta gäller särskilt hundar som saknar tjock och skyddande päls. Tänk på hur det känns att brännas av en lina.
Betyg: IG
Citronhalsband
På halsbandet finns en liten dosa som känner av om hunden skäller, och sprutar vatten med doft av citron på hundens nos.
Jag är emot principen som detta halsband har, nämligen samma som i annan obehagsträning där man bestraffar felaktigt beteende. Men det här hjälpmedlet har ytterligare en baksida, teknik. När det finns teknik så kan det haverera. Rätt vad det är så kan hunden få citrondoft på nosen utan att den har gjort något alls. Betyg: IG
Flexi-koppel
De kan också kallas rullkoppel, själva kopplet rullas in och ut ur handtaget och ger på det viset hunden viss rörelsefrihet (cirka fem meter är vanligt) och ägaren slipper trassla in sig i linan.
Dessa koppel kan vara en väldig frihet för både hund och ägare i vissa situationer, men direkt farliga i andra. I skog eller parkmiljö är detta ett väldigt bra alternativ när man har en hund man inte kan eller får ha lös. Hunden får större rörelseutrymme och det är oftast lättare för ägaren att handskas med. Dessa koppel skall man däremot inte ha i miljö där det finns bilar inom kopplets radie. Rätt var det är kan hunden få syn på något som vi inte ser och så är hunden ute i trafiken och blir överkörd.
Jag tycker heller inte att man skall använda dessa koppel på hundar som ännu inte har lärt sig att inte dra i kopplet, eftersom de kan uppmuntra dragandet (det lönar sig ju att dra fem meter!).
Ett tips! Sätt fast handtaget i ett skärp runt midjan och gå ut på en promenad i skogen med fria händer!
Betyg: G
Elastisk koppelförlängare
En koppelförlängare sätts fast i kopplet närmast halsbandet och finns i olika utföranden. Den jag har fastnat för är av märket Hunter. Den är elastisk och fungerar därför som en slags stötdämpare, både för hunden och för ägaren. Den underlättar både om hunden drar i kopplet och om hunden ibland gör ryck. Den gör en otrolig skillnad!
Betyg: MVG
Elastiskt koppel
Samma princip som i koppelförlängaren, men här är det inbyggt i kopplet. Har samma fördelar.
Betyg: MVG
Selar (särskilt Y-sele)
Selar finns av flera olika typer, den jag föredrar är vad som skulle kunna kallas en Y-sele, det vill säga den har en Y-form på hundens bringa. På det sättet hindrar inte selen några av hundens rörelser. Halsband bör ersättas av Y-sele om man har en hund som drar i kopplet, för att minska risken för skador på nacke och rygg. Jobbar man med sin hund i långkoppel eller lina så skall man definitivt ha en sele på hunden.
Betyg: MVG
Detta var några av alla de hjälpmedel som finns på marknaden,
Om hunden drar när den går i koppel så rekommenderar jag att man skall träna detta, hur man kan göra det kan man läsa om i till exempel Turid Rugaas bok ”Vad gör jag när hunden drar i kopplet?”.
Till hjälp under träningen kan man använda en Y-sele (för att den inte kan skada hunden) och ett koppel med elastisk koppelförlängare (för att underlätta för ägaren). Om hunden drar riktigt mycket så kan man använda sig av en halti, men man skall då vara medveten om att denna skall vara ett tillfälligt hjälpmedel och inte något hunden skall ha i resten av livet.
Dagens tips:
1. Var inte rädd att kontakta hundinstruktör eller hundpsykolog om din hund drar i kopplet! Det är det vanligaste problemet hundägare har och det är oftast lätt att lösa med rätt metoder. Du är inte ensam!
2. Det går utmärkt att träna sin hund utan att rycka i den. Om den typen av metoder förordas, vänd dig till någon annan för råd och tips.
3. Hjälp mig att föra kamp mot stryphalsbanden. De har ingen funktion om man inte tränar på gammalt vis, och det går att få precis lika bra resultat utan.
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
måndag 20 augusti 2007
Skillnaden mellan muta och belöning
En av de vanligaste missuppfattningarna jag lägger märke till när det gäller hundträning är att man inte skiljer på muta och belöning, utan att man betraktar all belöning som en muta.
Senast var det i det riktigt bra TV-programmet ”Min hund styr mitt liv” (sista avsnittet visades i helgen på TV4). Kommentatorn sade något i stil med ’att när beteendet är inlärt försvinner mutan’, bara för att det användes godisbelöning vid inkallningsträningen, trots att momentet var inlärt med belöning och inte med muta.
Muta och belöning är två helt skilda begrepp, även om det kan tyckas som om skillnaden är hårfin. För hunden är det oceaner mellan begreppen.
Mutan kommer före handlingen.
Belöningen kommer efter handlingen.
Om jag säger ”du får en chokladkaka om du är tyst” så mutar jag om jag däremot ger barnet en chokladkaka för att barnet har varit tyst så belönar jag.
Om jag står med en köttbulle i näven och ropar på hunden så mutar jag. Om jag däremot ger hunden en köttbulle när hunden kommit så belönar jag.
När man tränar med godis, vilket jag gör för det mesta eftersom det är ett så snabbt och enkelt sätt att belöna, så tränar man absolut inte med automatik med muta, även om den traditionella gamla hundträningsskolan tycks ha fått för sig det.
Att stå med en köttbulle och locka på hunden när det kommer ett rådjur är dömt att misslyckas! Om man däremot har lärt in en inkallning med hjälp av belöning så kan man få en hund att strunta i rådjuret för att komma till sin ägare och där få en köttbullebit. Trots att hunden egentligen skulle föredra rådjuret framför den lilla belöningen. Beteendet har blivit inlärt och hunden går på det och inte på köttbullen.
Om jag däremot mutar hunden så kommer det att fungera i början, men snart kommer hunden kräva större och större mutor av mig, och tillsist så har hunden inget som helst intresse av min muta, eftersom det andra den ser bräcker allt det jag har med hästlängder.
Mutor blir alltid avslöjade!
Tränar man med muta, vilket kan vara en fördel i vissa situationer, så skall man vara medveten om att mutan måste bort så fort som möjligt. Tränar man å andra sidan med belöning så behöver belöningen aldrig försvinna. Den kan ta andra former, den kan komma efter längre och längre tid, men den skall aldrig försvinna.
Vi tar ett exempel. Inlärning av sitt med hjälp av muta. Vi för en godisbit över hundens huvud och hunden sätter sig. Hunden får godisbiten. Vi har då mutat hunden att sätta sig. Det är väldigt lätt hänt att man fastnar i detta och att hunden aldrig sätter sig om man inte har en godisbit med sig. Där har vi nackdelen med mutan. Jobbar man med muta så skall man vara medveten om det och se till att man har en plan för att bli av med den. Använd till exempel en bit godis för att hunden sätter sig de första tre gångerna. Ta därefter bort godisbiten och jobba enbart med din hand. På det sättet blir du av med godisberoendet, men du har ett handberoende kvar, som du kan forma om till ett handtecken för sitt. Beteendet är inlärt och du kan belöna det. Från början kom godisbiten före sättandet (en muta) och nu kommer godisbiten efter sättandet (en belöning).
Som tidigare nämnt kan detta te sig som en enormt liten skillnad som väl inte spelar någon roll, men det gör det absolut.
Dagens tips!
1) Försök att jobba med belöning i stället för med muta.
2) Om du arbetar med muta, se till att så snabbt som möjligt arbeta bort den så att den inte befästs.
3) Förklara skillnaden mellan muta och belöning för alla som inte känner till den. Det skulle göra underverk i hundvärlden!
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
Senast var det i det riktigt bra TV-programmet ”Min hund styr mitt liv” (sista avsnittet visades i helgen på TV4). Kommentatorn sade något i stil med ’att när beteendet är inlärt försvinner mutan’, bara för att det användes godisbelöning vid inkallningsträningen, trots att momentet var inlärt med belöning och inte med muta.
Muta och belöning är två helt skilda begrepp, även om det kan tyckas som om skillnaden är hårfin. För hunden är det oceaner mellan begreppen.
Mutan kommer före handlingen.
Belöningen kommer efter handlingen.
Om jag säger ”du får en chokladkaka om du är tyst” så mutar jag om jag däremot ger barnet en chokladkaka för att barnet har varit tyst så belönar jag.
Om jag står med en köttbulle i näven och ropar på hunden så mutar jag. Om jag däremot ger hunden en köttbulle när hunden kommit så belönar jag.
När man tränar med godis, vilket jag gör för det mesta eftersom det är ett så snabbt och enkelt sätt att belöna, så tränar man absolut inte med automatik med muta, även om den traditionella gamla hundträningsskolan tycks ha fått för sig det.
Att stå med en köttbulle och locka på hunden när det kommer ett rådjur är dömt att misslyckas! Om man däremot har lärt in en inkallning med hjälp av belöning så kan man få en hund att strunta i rådjuret för att komma till sin ägare och där få en köttbullebit. Trots att hunden egentligen skulle föredra rådjuret framför den lilla belöningen. Beteendet har blivit inlärt och hunden går på det och inte på köttbullen.
Om jag däremot mutar hunden så kommer det att fungera i början, men snart kommer hunden kräva större och större mutor av mig, och tillsist så har hunden inget som helst intresse av min muta, eftersom det andra den ser bräcker allt det jag har med hästlängder.
Mutor blir alltid avslöjade!
Tränar man med muta, vilket kan vara en fördel i vissa situationer, så skall man vara medveten om att mutan måste bort så fort som möjligt. Tränar man å andra sidan med belöning så behöver belöningen aldrig försvinna. Den kan ta andra former, den kan komma efter längre och längre tid, men den skall aldrig försvinna.
Vi tar ett exempel. Inlärning av sitt med hjälp av muta. Vi för en godisbit över hundens huvud och hunden sätter sig. Hunden får godisbiten. Vi har då mutat hunden att sätta sig. Det är väldigt lätt hänt att man fastnar i detta och att hunden aldrig sätter sig om man inte har en godisbit med sig. Där har vi nackdelen med mutan. Jobbar man med muta så skall man vara medveten om det och se till att man har en plan för att bli av med den. Använd till exempel en bit godis för att hunden sätter sig de första tre gångerna. Ta därefter bort godisbiten och jobba enbart med din hand. På det sättet blir du av med godisberoendet, men du har ett handberoende kvar, som du kan forma om till ett handtecken för sitt. Beteendet är inlärt och du kan belöna det. Från början kom godisbiten före sättandet (en muta) och nu kommer godisbiten efter sättandet (en belöning).
Som tidigare nämnt kan detta te sig som en enormt liten skillnad som väl inte spelar någon roll, men det gör det absolut.
Dagens tips!
1) Försök att jobba med belöning i stället för med muta.
2) Om du arbetar med muta, se till att så snabbt som möjligt arbeta bort den så att den inte befästs.
3) Förklara skillnaden mellan muta och belöning för alla som inte känner till den. Det skulle göra underverk i hundvärlden!
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
måndag 13 augusti 2007
Gamla respektive moderna hundträningsmetoder!
13 augusti 2007
Idag tänkte jag ta upp lite om skillnaden mellan den gamla skolan, den som även kallas traditionell träning eller hårda skolan, och den moderna, ibland kallad den mjuka skolan.
Fokus i den gamla skolan är att man letar efter de fel som hunden gör, så att man har möjlighet att bestraffa dessa. Om hunden sedan gör något bra belönar man det. Om hunden å andra sidan gör något rätt innan den gör fel, så väntar man på att hunden klantar sig, så att man kan påtala felet. Orsaken till detta är att man tror att hunden lär sig mest genom att bli korrigerad för de fel den gör.
Ett klassiskt exempel på just detta såg jag i ett av TV:s hundprogram. Hunden har problem med att möta andra hundar. Den gör utfall. Detta är, enligt mig ett mycket vanligt problem, och dessutom något som oftast blir värre eftersom vi hanterar problemet fel. Mer om detta senare. Hundtränaren och hundägaren har ett första träningspass där de bestraffar det felaktiga beteendet med ryck i kopplet och ett kraftigt nej. Vid nästa träningspass står hundägaren redo att göra om samma sak i en arrangerad situation där en hund kommer gående på en väg. Hunden närmar sig och man ser på hundägaren att hon blir jätteglad att hennes hund inte gör ett utfall, hon säger därför: ”Bra, duktig hund!” med en jätteglad röst. Instruktören skriker då: ”Nej, du skall inte belöna när hunden gör rätt!”.
För oss i den moderna hundskolan är detta fullständigt häpnadsväckande. Hundägaren gör ju naturligtvis helt rätt. Hon belönar hunden när den gör rätt, men enligt den gamla skolan är detta helt uppåt väggarna. Istället för att belöna i denna sekund av rätt beteende, skulle hon ha väntat ett par sekunder så att hunden gjorde fel, och då skulle hon ha bestraffat, för att därefter belöna.
Och det är precis vad som händer i programmet. Man gör om det hela för att göra det rätt. Denna gång väntar ägaren på att hunden gör fel, korrigerar det kraftigt och belönar därefter.
Detta är verkligen att gå en omväg kring problemet, och dessutom ett mycket sannolikt sätt att skapa ett värre problem än det man tidigare hade.
Hundar lär sig väldigt mycket genom att associera olika saker med varandra. Detta insåg den berömde forskaren Pavlov redan vid förra sekelskiftet och han erhöll dessutom nobelpriset för det. Han insåg att en hund kunde göra en koppling mellan två helt skilda saker, till exempel en klocka och mat. Genom att göra en klassisk betingning av en klocka kunde Pavlov därför skapa en full salivering hos hunden enbart genom att ringa i klockan, eftersom han hade fått hunden att associera klockan med mat. Detta kallas klassisk inlärning eller klassisk betingning och är något som används mycket flitigt av hundtränare.
Klassisk inlärning fungerar såväl med positiva saker, som till exempel mat, som negativa saker, till exempel smärta. Om hunden får ett ryck i kopplet (det som brukar användas är stryplänk, eller dresseringslänk som det brukar förfinas till) och ett starkt nej som tidigare kopplats till obehag, varje gång den ser en annan hund, vad tror ni kommer att hända då? Vad tror ni att hunden känner inför den andra hunden då? Vad tror ni kommer att hända vid nästa hundmöte? Kommer känslan av hot/fara vara större eller mindre än den var innan beteendet började bestraffas?
Förr trodde man att vägen till en lydig hund gick genom bestraffning, eller korrigering som man numera föredrar att kalla det även om innebörden är exakt den samma. Idag vet man att det inte förhåller sig på det viset. Professor Patricia McConnell är en mycket känd amerikansk etolog och hundtränare, hon skriver i sin utmärkta bok ”Feisty Fido – help for the leash-aggressive dog”: ”Teaching what’s right is almost always more effective than correcting whats’s wrong.” Detta vet man genom forskning! Det är inte något som den moderna hundskolan bara hittat på, utan något som vi faktiskt har hur mycket belägg för som helst. Det är inte bara en forskare som kommit fram till detta. Det är inte i bara ett land man kommit fram till det heller för den delen. Den senaste rapporten jag känner till kommer från Norge.
Hur skall man då träna detta?
Jag har under några år haft så kallade hundmöteskurser, där vi jobbar med just att börja med att förändra hundens association av andra hundar. Det blir med andra ord inga mer nej. Inga fler ryck i kopplet. Istället belönar vi hunden när den ser en annan hund. Jag fick själva stommen till min träning av Turid Rugaas, men lade sedan till vad jag lärde mig om klickerträning till detta och ut kom ett väldigt positivt resultat, med hundar som mycket snabbt förändrar sitt beteende till det bättre. Emma Parsons har skrivit en bok i ämnet (”Click to calm” på orginalspråk, ”Klickerträning och lugnande signaler” i översättning), där hon går igenom samma typ av träning, fast otroligt mycket mer djupgående. Patricia McConnell skriver som redan nämnt om det i sin utmärkta bok ”Feisty Fido”.
För många så känns träningssättet helt bakvänt. Vi har blivit så vana vid att först korrigera hunden att det blir konstigt att belöna hunden innan den först gjort fel. Hunden har ju inte gjort något än, sägs det ofta. Men det är ju precis det den har. Morgan Spector (amerikansk lydnadstränare författare till boken ”Clicker training for obedience”) definierar beteende som ”allt en död hund inte kan göra”, vilket är en mycket bra definition. Att inte göra något är faktiskt också ett beteende, eller kanske flera, för hunden har ju inte trillat död ner i och med att den inte gör utfall. Hunden gör något bra, det vill säga, den gör inte ett utfall och det är ju precis det vi vill att den skall göra. Med andra ord har vi något att belöna!
Till en början arbetade jag med dessa metoder i privatundervisning. En av mina första kunder var en familj med en wheaten som gjorde utfall mot alla hanhundar den mötte. När de kom första gången förklarade jag hur metoden fungerade och hur vi skulle arbeta och de såg kollosalt skeptiska ut. Vi tränade i en timme och satte en ny tid en vecka senare. Med tanke på hur skeptiska de hade sett ut så var jag tämligen säker på att de inte skulle komma tillbaka, men en vecka senare stod de där igen. Mannen i familjen började med att säga: ”Vi måste erkänna att vi var väldigt skeptiska till detta. Vi tänkte: vilka mambo-jambo metoder, men det fungerade!”
Ofta måste vi vara beredda att tänka utanför ramarna! Eftersom vi har fått något inpräntat i oss under väldigt lång tid, så måste vi lära oss att våga tänka nytt och annorlunda. Vi måste våga lära om och erkänna att det finns nya sätt att se på träning. När man väl gjort det, så inser man att det finns fullständigt logiska förklaringar till varför det fungerar.
Vill man ha en hund som tycker att det skall bli trevligt att se en annan hund så skall man träna med moderna metoder. Vill man ha en hund som tycker att det skall bli obehagligt och dessutom eventuellt förknippat med smärta så skall man träna med den gamla formen av träning.
Fungerar inte den gamla formen? Jo, den kan fungera. Den fungerar dessutom positivt förstärkande på ägaren eftersom bestraffning har den effekten. Resultatet blir däremot inte alltid vad man har tänkt sig. Det är väldigt vanligt att hundar blir ännu mer aggressiva mot andra hundar, eftersom hundmötena bara blir obehagligare och obehagligare. Läs Emma Parsons väldigt illustrerande berättelse om hennes hund Ben i ”Click to Calm”! Den typen av metoder som Ben utsattes för förekommer dessvärre i Sverige år 2007, trots att dessa metoder är olagliga, förbjudna enligt djurskyddslagen.
Sammanfattning: Den gamla skolan arbetar efter tesen att fel måste göras för att kunna bestraffas/ korrigerar och att det är på det viset hunden lär sig bäst. Den moderna hundträningen tar däremot fasta på att dagens forskning som visar på det precis motsatta. Därför belönar man hunden innan den hinner göra fel, på det viset förstärker man rätt beteende.
Lycka till med träningen!
Natasja
Idag tänkte jag ta upp lite om skillnaden mellan den gamla skolan, den som även kallas traditionell träning eller hårda skolan, och den moderna, ibland kallad den mjuka skolan.
Fokus i den gamla skolan är att man letar efter de fel som hunden gör, så att man har möjlighet att bestraffa dessa. Om hunden sedan gör något bra belönar man det. Om hunden å andra sidan gör något rätt innan den gör fel, så väntar man på att hunden klantar sig, så att man kan påtala felet. Orsaken till detta är att man tror att hunden lär sig mest genom att bli korrigerad för de fel den gör.
Ett klassiskt exempel på just detta såg jag i ett av TV:s hundprogram. Hunden har problem med att möta andra hundar. Den gör utfall. Detta är, enligt mig ett mycket vanligt problem, och dessutom något som oftast blir värre eftersom vi hanterar problemet fel. Mer om detta senare. Hundtränaren och hundägaren har ett första träningspass där de bestraffar det felaktiga beteendet med ryck i kopplet och ett kraftigt nej. Vid nästa träningspass står hundägaren redo att göra om samma sak i en arrangerad situation där en hund kommer gående på en väg. Hunden närmar sig och man ser på hundägaren att hon blir jätteglad att hennes hund inte gör ett utfall, hon säger därför: ”Bra, duktig hund!” med en jätteglad röst. Instruktören skriker då: ”Nej, du skall inte belöna när hunden gör rätt!”.
För oss i den moderna hundskolan är detta fullständigt häpnadsväckande. Hundägaren gör ju naturligtvis helt rätt. Hon belönar hunden när den gör rätt, men enligt den gamla skolan är detta helt uppåt väggarna. Istället för att belöna i denna sekund av rätt beteende, skulle hon ha väntat ett par sekunder så att hunden gjorde fel, och då skulle hon ha bestraffat, för att därefter belöna.
Och det är precis vad som händer i programmet. Man gör om det hela för att göra det rätt. Denna gång väntar ägaren på att hunden gör fel, korrigerar det kraftigt och belönar därefter.
Detta är verkligen att gå en omväg kring problemet, och dessutom ett mycket sannolikt sätt att skapa ett värre problem än det man tidigare hade.
Hundar lär sig väldigt mycket genom att associera olika saker med varandra. Detta insåg den berömde forskaren Pavlov redan vid förra sekelskiftet och han erhöll dessutom nobelpriset för det. Han insåg att en hund kunde göra en koppling mellan två helt skilda saker, till exempel en klocka och mat. Genom att göra en klassisk betingning av en klocka kunde Pavlov därför skapa en full salivering hos hunden enbart genom att ringa i klockan, eftersom han hade fått hunden att associera klockan med mat. Detta kallas klassisk inlärning eller klassisk betingning och är något som används mycket flitigt av hundtränare.
Klassisk inlärning fungerar såväl med positiva saker, som till exempel mat, som negativa saker, till exempel smärta. Om hunden får ett ryck i kopplet (det som brukar användas är stryplänk, eller dresseringslänk som det brukar förfinas till) och ett starkt nej som tidigare kopplats till obehag, varje gång den ser en annan hund, vad tror ni kommer att hända då? Vad tror ni att hunden känner inför den andra hunden då? Vad tror ni kommer att hända vid nästa hundmöte? Kommer känslan av hot/fara vara större eller mindre än den var innan beteendet började bestraffas?
Förr trodde man att vägen till en lydig hund gick genom bestraffning, eller korrigering som man numera föredrar att kalla det även om innebörden är exakt den samma. Idag vet man att det inte förhåller sig på det viset. Professor Patricia McConnell är en mycket känd amerikansk etolog och hundtränare, hon skriver i sin utmärkta bok ”Feisty Fido – help for the leash-aggressive dog”: ”Teaching what’s right is almost always more effective than correcting whats’s wrong.” Detta vet man genom forskning! Det är inte något som den moderna hundskolan bara hittat på, utan något som vi faktiskt har hur mycket belägg för som helst. Det är inte bara en forskare som kommit fram till detta. Det är inte i bara ett land man kommit fram till det heller för den delen. Den senaste rapporten jag känner till kommer från Norge.
Hur skall man då träna detta?
Jag har under några år haft så kallade hundmöteskurser, där vi jobbar med just att börja med att förändra hundens association av andra hundar. Det blir med andra ord inga mer nej. Inga fler ryck i kopplet. Istället belönar vi hunden när den ser en annan hund. Jag fick själva stommen till min träning av Turid Rugaas, men lade sedan till vad jag lärde mig om klickerträning till detta och ut kom ett väldigt positivt resultat, med hundar som mycket snabbt förändrar sitt beteende till det bättre. Emma Parsons har skrivit en bok i ämnet (”Click to calm” på orginalspråk, ”Klickerträning och lugnande signaler” i översättning), där hon går igenom samma typ av träning, fast otroligt mycket mer djupgående. Patricia McConnell skriver som redan nämnt om det i sin utmärkta bok ”Feisty Fido”.
För många så känns träningssättet helt bakvänt. Vi har blivit så vana vid att först korrigera hunden att det blir konstigt att belöna hunden innan den först gjort fel. Hunden har ju inte gjort något än, sägs det ofta. Men det är ju precis det den har. Morgan Spector (amerikansk lydnadstränare författare till boken ”Clicker training for obedience”) definierar beteende som ”allt en död hund inte kan göra”, vilket är en mycket bra definition. Att inte göra något är faktiskt också ett beteende, eller kanske flera, för hunden har ju inte trillat död ner i och med att den inte gör utfall. Hunden gör något bra, det vill säga, den gör inte ett utfall och det är ju precis det vi vill att den skall göra. Med andra ord har vi något att belöna!
Till en början arbetade jag med dessa metoder i privatundervisning. En av mina första kunder var en familj med en wheaten som gjorde utfall mot alla hanhundar den mötte. När de kom första gången förklarade jag hur metoden fungerade och hur vi skulle arbeta och de såg kollosalt skeptiska ut. Vi tränade i en timme och satte en ny tid en vecka senare. Med tanke på hur skeptiska de hade sett ut så var jag tämligen säker på att de inte skulle komma tillbaka, men en vecka senare stod de där igen. Mannen i familjen började med att säga: ”Vi måste erkänna att vi var väldigt skeptiska till detta. Vi tänkte: vilka mambo-jambo metoder, men det fungerade!”
Ofta måste vi vara beredda att tänka utanför ramarna! Eftersom vi har fått något inpräntat i oss under väldigt lång tid, så måste vi lära oss att våga tänka nytt och annorlunda. Vi måste våga lära om och erkänna att det finns nya sätt att se på träning. När man väl gjort det, så inser man att det finns fullständigt logiska förklaringar till varför det fungerar.
Vill man ha en hund som tycker att det skall bli trevligt att se en annan hund så skall man träna med moderna metoder. Vill man ha en hund som tycker att det skall bli obehagligt och dessutom eventuellt förknippat med smärta så skall man träna med den gamla formen av träning.
Fungerar inte den gamla formen? Jo, den kan fungera. Den fungerar dessutom positivt förstärkande på ägaren eftersom bestraffning har den effekten. Resultatet blir däremot inte alltid vad man har tänkt sig. Det är väldigt vanligt att hundar blir ännu mer aggressiva mot andra hundar, eftersom hundmötena bara blir obehagligare och obehagligare. Läs Emma Parsons väldigt illustrerande berättelse om hennes hund Ben i ”Click to Calm”! Den typen av metoder som Ben utsattes för förekommer dessvärre i Sverige år 2007, trots att dessa metoder är olagliga, förbjudna enligt djurskyddslagen.
Sammanfattning: Den gamla skolan arbetar efter tesen att fel måste göras för att kunna bestraffas/ korrigerar och att det är på det viset hunden lär sig bäst. Den moderna hundträningen tar däremot fasta på att dagens forskning som visar på det precis motsatta. Därför belönar man hunden innan den hinner göra fel, på det viset förstärker man rätt beteende.
Lycka till med träningen!
Natasja
tisdag 7 augusti 2007
Ledarskapstest
7 augusti 2007
Jag är övertygad om att vi blir ledare för våra hundar om vi har en god relation till dem, att vi gör saker tillsammans och på olika sätt ökar vår samhörighet. Jag tror däremot inte att man blir en ledare genom dominans och våld. Jag ser absolut inte hundägarrollen som en maktkampsstrid.
I Anders Hallgrens, enligt mitt tycke, allra bästa bok ”Alfa-syndromet” skriver han ett litet enkelt ledarskapstest som jag återger här. Anteckna hur många ”ja” du får:
• Din hund kommer fram till dig flera gånger i veckan för att bli klappad och smekt.
• Din hund viftar på svansen när du pratar uppmuntrande.
• Din hund hälsar dig med svansviftningar och gnäll när du kommer hem.
• Din hund har öronen bakåtstrukna när ni har närkontakt.
• Din hund pussar dig ofta (eller vill göra det).
• Din hund tittar bort när du ser den i ögonen när ni är nära (obs! om ni inte har tränat mängder av ögonkontaktsövningar).
• Din hund drar mungiporna bakåt när den hälsar på dig.
• Din hund puffar ofta på dig, som för att få bli klappad.
• Din hund vänder ofta baken eller sidan mot dig när den hälsar.
• Din hund ser undergiven ut när du låter arg.
Hur många ”ja” hade du?
7-11. Hunden ser dig som ledare.
4-6. Ta fler initiativ och bli aktiv med hunden.
0-3. Sök hjälp.
Dagens tips!
1. Gör testet och omvärdera eventuellt din relation till din hund.
2. Gör något kul tillsammans med din hund. Lek tafatt! Lägg ett spår! Göm godis eller leksaker på promenaden/i trädgården/i hemmet.
3. Servera ett av hundens mål mat i till exempel en aktiveringspyramid/kula, eller ha den som spårslut, eller kasta ut den i trädgården.
Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja
Jag är övertygad om att vi blir ledare för våra hundar om vi har en god relation till dem, att vi gör saker tillsammans och på olika sätt ökar vår samhörighet. Jag tror däremot inte att man blir en ledare genom dominans och våld. Jag ser absolut inte hundägarrollen som en maktkampsstrid.
I Anders Hallgrens, enligt mitt tycke, allra bästa bok ”Alfa-syndromet” skriver han ett litet enkelt ledarskapstest som jag återger här. Anteckna hur många ”ja” du får:
• Din hund kommer fram till dig flera gånger i veckan för att bli klappad och smekt.
• Din hund viftar på svansen när du pratar uppmuntrande.
• Din hund hälsar dig med svansviftningar och gnäll när du kommer hem.
• Din hund har öronen bakåtstrukna när ni har närkontakt.
• Din hund pussar dig ofta (eller vill göra det).
• Din hund tittar bort när du ser den i ögonen när ni är nära (obs! om ni inte har tränat mängder av ögonkontaktsövningar).
• Din hund drar mungiporna bakåt när den hälsar på dig.
• Din hund puffar ofta på dig, som för att få bli klappad.
• Din hund vänder ofta baken eller sidan mot dig när den hälsar.
• Din hund ser undergiven ut när du låter arg.
Hur många ”ja” hade du?
7-11. Hunden ser dig som ledare.
4-6. Ta fler initiativ och bli aktiv med hunden.
0-3. Sök hjälp.
Dagens tips!
1. Gör testet och omvärdera eventuellt din relation till din hund.
2. Gör något kul tillsammans med din hund. Lek tafatt! Lägg ett spår! Göm godis eller leksaker på promenaden/i trädgården/i hemmet.
3. Servera ett av hundens mål mat i till exempel en aktiveringspyramid/kula, eller ha den som spårslut, eller kasta ut den i trädgården.
Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja
Punktering av vissa sanningar
5 augusti 2007
Ju fler gånger man hör något desto mer övertygad blir man om att det är sant. Även om man egentligen vet att det är fel.
Ni har säkert hört det förut någon gång i livet.
Det kan handla om vad som helst, att man är tjock, ful eller dum (men det kan naturligtvis också vara något positivt: söt, intelligent, begåvad. Det är däremot inte lika skadligt då). Den typen av psykisk nedbrytning används av mobbare. Till slut tror den mobbade att det som sägs är sant. Det blir verklighet och ifrågasätts inte. Det man hör många gånger blir sanning, trots att det inte är sant.
Detta vill jag föra in i rätt sammanhang när det gäller hundträning. Bara för att något upprepas i det oändliga innebär det inte med nödvändighet att det är sant. Ifrågasätt! Gör inte bara något för att det alltid har gjorts på det viset, eller för att ni hört det så många gånger att det måste vara sant. Många av dessa upprepade ”sanningar” är förlegade sedan länge.
Därför tänker jag ifrågasätta ett par av dessa uttjatade så kallade ”sanningar” idag.
Den första är rangordning. Det innebär att någon står överst i en hierarki och att någon står lägst. Den som står lägst i rang benämns ofta för hackkyckling. Skälet till detta är att en norrman (inget ont om dem annars) vid namn Schjelderup-Ebbe observerade höns i början av 1900-talet. Han upptäckte att de hade en viss rangordning vid utfodringen. Höna A gick före höna B, osv. Allra längst ner i hackordningen fanns en stackare som fick gå undan för alla andra hönor. Denna höna kallade han för hackkyckling.
Snart antog man att denna struktur fanns hos alla flocklevande djur. Denna ordning antogs även vara strikt, så till vida att den inte ändrades. En gång ett A-djur alltid ett A-djur, tills det dog och djur B kunde ta åt sig av äran och makten och bli ett nytt A-djur.
I detta sätt att se djurflocken finns en ständig maktkamp. Detta är viktigt att ha i åtanke.
I en vetenskaplig rapport 1944 ifrågasatte en biolog, Adolph Murie, detta och beskrev i stället relationerna i en vargflock som kärleksfulla och att det var ytterst sällan som någon osämja syntes. Att det skulle finnas någon strikt rangordning hade han svårt att se.
På 1960-talet ifrågasatte även biologen Thelma Rowell den strikta rangordningen och beskrev förhållandena som betydligt mer dynamiska.
Dessvärre var detta lite sent. Den mycket konservativa hundvärlden hade nämligen redan anammat detta begrepp. Det hade rotat sig och är år 2007 det som sprids via TVs hundprogram.
Med denna rangordning kommer begreppet dominans. För att vara högt i hierarkin eller för att kunna klättra i denna stege utan slut måste man vara dominant. Om du inte är dominant tror din hund att du är svag och tar därför över, brukar det heta. Att vara hundägare är en ständig kamp. Dagligen måste man befästa sin roll som A-djur, eller alfa-djur som det också brukar kallas. Detta gör man genom att visa att man är stark, gärna genom att ta till fysiskt våld.
För att legitimera dessa åsikter ytterligare brukar dessa hundtränare och hundexperter använda sig av vargflocken som exempel. Vi skall vara som alfa-hanen eller alfa-tiken.
Lustigt nog pratar man i biologkretsar inte längre om alfadjur, utan om ”breeders”, det vill säga ”de som fortplantar sig”. Vargflocken är nämligen precis det, en hane och en tik och deras avkomma (inte alla deras valpar, för vissa flyttar hemifrån). Anledningen till att de håller ihop i flock är för att det är mer lönsamt än att vara på egen hand eller i par. Idag vet man att det sällan förekommer bråk inom flocken. Om det händer är det i allmänhet antingen under löptiden eller svält.
Man går också inom biologkretsar bort från att göra för stora jämförelser mellan varg och hund. Idag räknar man att uppdelningen mellan varg och hund skedde någon gång för 50-100 000 år sedan (tidigare talade man om cirka 15 000 år). Våra hundar härstammar dessutom från en asiatisk varg, som till utseende är väldigt lik en schäfer. Under den långa perioden av 50-100 000 år hinner det hända väldigt mycket. Skillnaderna mellan varg och hund är åtminstone lika stora som likheterna.
Att hänvisa till vargflocken när man talar om hund är ungefär lika relevant som att hänvisa till schimpanser när man talar om människor.
Det finns en annan viktig aspekt, som ofta glöms bort, i sammanhanget. En hund är ingen varg, och det är inte människa heller. Jag tror att det är helt orimligt att tro att en hund tror att vi är hundar. Jag tycker därför att det är anmärkningsvärt att hundtränare ständigt hänvisar till att vi skall göra som vargtiken gör när vi uppfostrar dem. Jag är säker på att en hund begriper att vi är en helt annan art och att vi därför bör bete oss som människor när vi umgås med dem.
Jag hoppas att jag med detta resonemang har förklarat varför jag inte tror att det är betydelsefullt att vare sig prata om flockledare, dominans eller hierarkier när det gäller hund (jag kommer däremot högst sannolikt återkomma i ämnet många gånger i denna blogg).
I detta sammanhang vill jag därför punktera en annan sak som ofta repeteras bland hundtränare och instruktörer. Vi skall lyfta hunden i nackskinnet, antingen för att tillrättavisa hunden, eller för att transportera den. Anledningen till detta är att det är så tiken gör med sina valpar. Fråga vilken uppfödare som helst hur en tik lyfter sina valpar! Tiken bär valparna över ryggen! En hund dödar nämligen sitt byte genom att hugga i nacken och skaka det för att på det sättet bryta dess nacke.
Varifrån kommer då denna ”sanning”? Från kattdjuren! En katt bär sina ungar på det viset. Vi har alla sett det antingen hos en katt i verkliga livet, eller en av de stora katterna på naturfilm. Och som vi sett tidigare, gör ett djur på ett sätt så tycks vi inbilla oss att de andra gör likadant. Får du chansen att titta på hur en tik lyfter sina valpar så ta den och tillintetgör ännu en sanning.
Dagens tips:
1. Läs Anders Hallgrens ”Alfa-syndromet” och/ eller ”Dominans och ledarskap – fakta eller fantasi” av Barry Eaton.
2. Se ditt förhållande med din hund som en relation och inte en maktkamp!
3. Inse att världen inte består av antingen dominans eller underkastelse (om man inte befinner sig i BDSM-världen med där finns det stoppord vilket hundarna inte tillåts ha).
4. Ifrågasätt!
Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja
Ju fler gånger man hör något desto mer övertygad blir man om att det är sant. Även om man egentligen vet att det är fel.
Ni har säkert hört det förut någon gång i livet.
Det kan handla om vad som helst, att man är tjock, ful eller dum (men det kan naturligtvis också vara något positivt: söt, intelligent, begåvad. Det är däremot inte lika skadligt då). Den typen av psykisk nedbrytning används av mobbare. Till slut tror den mobbade att det som sägs är sant. Det blir verklighet och ifrågasätts inte. Det man hör många gånger blir sanning, trots att det inte är sant.
Detta vill jag föra in i rätt sammanhang när det gäller hundträning. Bara för att något upprepas i det oändliga innebär det inte med nödvändighet att det är sant. Ifrågasätt! Gör inte bara något för att det alltid har gjorts på det viset, eller för att ni hört det så många gånger att det måste vara sant. Många av dessa upprepade ”sanningar” är förlegade sedan länge.
Därför tänker jag ifrågasätta ett par av dessa uttjatade så kallade ”sanningar” idag.
Den första är rangordning. Det innebär att någon står överst i en hierarki och att någon står lägst. Den som står lägst i rang benämns ofta för hackkyckling. Skälet till detta är att en norrman (inget ont om dem annars) vid namn Schjelderup-Ebbe observerade höns i början av 1900-talet. Han upptäckte att de hade en viss rangordning vid utfodringen. Höna A gick före höna B, osv. Allra längst ner i hackordningen fanns en stackare som fick gå undan för alla andra hönor. Denna höna kallade han för hackkyckling.
Snart antog man att denna struktur fanns hos alla flocklevande djur. Denna ordning antogs även vara strikt, så till vida att den inte ändrades. En gång ett A-djur alltid ett A-djur, tills det dog och djur B kunde ta åt sig av äran och makten och bli ett nytt A-djur.
I detta sätt att se djurflocken finns en ständig maktkamp. Detta är viktigt att ha i åtanke.
I en vetenskaplig rapport 1944 ifrågasatte en biolog, Adolph Murie, detta och beskrev i stället relationerna i en vargflock som kärleksfulla och att det var ytterst sällan som någon osämja syntes. Att det skulle finnas någon strikt rangordning hade han svårt att se.
På 1960-talet ifrågasatte även biologen Thelma Rowell den strikta rangordningen och beskrev förhållandena som betydligt mer dynamiska.
Dessvärre var detta lite sent. Den mycket konservativa hundvärlden hade nämligen redan anammat detta begrepp. Det hade rotat sig och är år 2007 det som sprids via TVs hundprogram.
Med denna rangordning kommer begreppet dominans. För att vara högt i hierarkin eller för att kunna klättra i denna stege utan slut måste man vara dominant. Om du inte är dominant tror din hund att du är svag och tar därför över, brukar det heta. Att vara hundägare är en ständig kamp. Dagligen måste man befästa sin roll som A-djur, eller alfa-djur som det också brukar kallas. Detta gör man genom att visa att man är stark, gärna genom att ta till fysiskt våld.
För att legitimera dessa åsikter ytterligare brukar dessa hundtränare och hundexperter använda sig av vargflocken som exempel. Vi skall vara som alfa-hanen eller alfa-tiken.
Lustigt nog pratar man i biologkretsar inte längre om alfadjur, utan om ”breeders”, det vill säga ”de som fortplantar sig”. Vargflocken är nämligen precis det, en hane och en tik och deras avkomma (inte alla deras valpar, för vissa flyttar hemifrån). Anledningen till att de håller ihop i flock är för att det är mer lönsamt än att vara på egen hand eller i par. Idag vet man att det sällan förekommer bråk inom flocken. Om det händer är det i allmänhet antingen under löptiden eller svält.
Man går också inom biologkretsar bort från att göra för stora jämförelser mellan varg och hund. Idag räknar man att uppdelningen mellan varg och hund skedde någon gång för 50-100 000 år sedan (tidigare talade man om cirka 15 000 år). Våra hundar härstammar dessutom från en asiatisk varg, som till utseende är väldigt lik en schäfer. Under den långa perioden av 50-100 000 år hinner det hända väldigt mycket. Skillnaderna mellan varg och hund är åtminstone lika stora som likheterna.
Att hänvisa till vargflocken när man talar om hund är ungefär lika relevant som att hänvisa till schimpanser när man talar om människor.
Det finns en annan viktig aspekt, som ofta glöms bort, i sammanhanget. En hund är ingen varg, och det är inte människa heller. Jag tror att det är helt orimligt att tro att en hund tror att vi är hundar. Jag tycker därför att det är anmärkningsvärt att hundtränare ständigt hänvisar till att vi skall göra som vargtiken gör när vi uppfostrar dem. Jag är säker på att en hund begriper att vi är en helt annan art och att vi därför bör bete oss som människor när vi umgås med dem.
Jag hoppas att jag med detta resonemang har förklarat varför jag inte tror att det är betydelsefullt att vare sig prata om flockledare, dominans eller hierarkier när det gäller hund (jag kommer däremot högst sannolikt återkomma i ämnet många gånger i denna blogg).
I detta sammanhang vill jag därför punktera en annan sak som ofta repeteras bland hundtränare och instruktörer. Vi skall lyfta hunden i nackskinnet, antingen för att tillrättavisa hunden, eller för att transportera den. Anledningen till detta är att det är så tiken gör med sina valpar. Fråga vilken uppfödare som helst hur en tik lyfter sina valpar! Tiken bär valparna över ryggen! En hund dödar nämligen sitt byte genom att hugga i nacken och skaka det för att på det sättet bryta dess nacke.
Varifrån kommer då denna ”sanning”? Från kattdjuren! En katt bär sina ungar på det viset. Vi har alla sett det antingen hos en katt i verkliga livet, eller en av de stora katterna på naturfilm. Och som vi sett tidigare, gör ett djur på ett sätt så tycks vi inbilla oss att de andra gör likadant. Får du chansen att titta på hur en tik lyfter sina valpar så ta den och tillintetgör ännu en sanning.
Dagens tips:
1. Läs Anders Hallgrens ”Alfa-syndromet” och/ eller ”Dominans och ledarskap – fakta eller fantasi” av Barry Eaton.
2. Se ditt förhållande med din hund som en relation och inte en maktkamp!
3. Inse att världen inte består av antingen dominans eller underkastelse (om man inte befinner sig i BDSM-världen med där finns det stoppord vilket hundarna inte tillåts ha).
4. Ifrågasätt!
Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja
måndag 6 augusti 2007
Modern hundträning – ett träningsalternativ
Modern hundträning – ett träningsalternativ
3 augusti 2007
Ibland känner man sig extremt maktlös som hundinstruktör. Just nu är ett sådant tillfälle. Jag har precis sett början på ett avsnitt av ett nytt hundprogram på SvT 1. Det verkade lovande. Man skulle inte se hundar som problemhundar, utan snarare hundar med problem. Kanske rent av hundar som hade problem med sina ägare. Men i rutan dyker ytterligare en i raden av dessa ”hunden tar över ledarskapet”-instruktörer upp. Kan det inte för en gångs skull visas något alternativ till detta? Kan inte hundägare få se att hundägarskap inte behöver vara en maktkamp (och heller inte är det – om vi inte gör det till en sådan!)? Jag bestämde mig därför för att blogga i ämnet! Visa på alternativen! Jag hoppas att bloggformen är det sätt som jag kan nå ut till flest nya hundägare (och gamla också för den delen), så om du känner någon som har hund, var snäll och tipsa dem om denna blogg och på det sättet ge en annan form av hundträning en chans.
Jag har under fem års tid försökt lära ut ett sätt för hundägare att skapa en god relation till sina hundar. Det skall vara kul att ha hund. Avkopplande. Trevligt. Mysigt. Kärleksfullt. Men trenden i hund-Sverige är precis den motsatta.
I programmet, som kommer från Kanada, fick vi besöka ett hem bestående av mamma, pappa, barn, och en förtjusande glad och positiv blandras, en korsning mellan pudel och golden retreiver. Den var visserligen ganska ouppfostrad. Hoppade på folk som kom på besök. Sprang ut genom dörren när den öppnades. Mamman i familjen hade dessutom svårt att gå ut med hunden för att den drog i kopplet.
Det var tvunget att bli ordning. Hunden skulle hållas i ett koppel bundet runt magen, och utan att säga något skulle man gå omkring i lägenheten och på det viset skapa följsamhet. Hunden blev ju på det viset tvungen att hålla koll på i vilken riktning ägaren gick. Jag brukar kalla den typen av övning för ”Följa John” och den är utmärkt för uppgiften. Allt väl. Men så sätter sig hunden till rätta vid instruktörens sida, med ena tassen på instruktören fot.
- Han försöker kontrollera!, säger instruktören med en bestämd röst.
- Försöker han inte visa tillgivenhet, undrar matte.
- Nej, han försöker kontrollera! Säger instruktören och matten ser beklämd ut. Är hennes tillgivna hund ett kontrollmonster?
Nu skall man råda bot på dessa kontrollbekymmer. Hunden skall få veta vem det är som bestämmer i huset, vem som betalar maten.
- Ni får inte prata med honom på två veckor, säger instruktören.
- Inte prata med honom alls, säger matten med en förfärad röst.
- Nej, inte ett ord. Det ni kan göra om han skäller är att ge honom ett snabbt ryck i kopplet.
Det är här jag inte orkar mer. Plötsligt blir mitt arbete som instruktör så otroligt hopplöst. Detta strider mot precis allt jag har lärt mig om hund de senaste 10 åren. Att straffa en hund utan att den vet vad den gör för fel är både grymt och stressande för hunden. Att bli ignorerad, att inte finnas, att behandlas som luft är ett oerhört kännbart straff.
En av mina kusiner gjorde en gång sin pappas så oerhört arg att pappan gav honom just denna behandling i två veckor. Han blev fullkomligt tillintetgjord. Visst han lärde sig en läxa, och skulle aldrig komma på tanken att göra något sådant igen. Här finns däremot en viktig skillnad. Han var ett barn, en människa, som kan förstå om man förklarar att detta är felet och därför får du bestraffningen. Det kan inte hunden göra! Hundar lever här och nu. Skall man bestraffa dem så skall man göra det vid exakt den tidpunkt då det felaktiga sker. Man talar om att man har 0,01 sekunder på sig för att hunden verkligen skall förstå.
Finns det någon som tror att en hund kommer göra kopplingen mellan att sätta tassen på mattes fot med att matte inte pratar till honom på två veckor? Och om hunden inte kan göra den kopplingen vad skall det då vara bra för?
Att på denna bestraffning dessutom lägga på koppelryck när hunden gör fel är än mindre humant. Om man skulle göra så här mot ett barn så skulle alla reagera, och programmet skulle förhoppningsvis inte visas i Sveriges Television. Men när det gäller djur så är det en viss typ av behandling som verkar ses som oundviklig. Det är en hund. Man kan inte göra på annat sätt.
Matten i familjen såg verkligen förfärad ut. Skulle hon göra detta som stred mot hennes magkänsla. Nej, naturligtvis inte. Om något inte känns rätt så skall man inte göra det.
En instruktörskollega säger att man skall göra en liten kontroll när man ställs inför en träningsfilosofi, eller en övning. Känns det rätt i magen? Känns det rätt i hjärtat? Känns det rätt i hjärnan? Om svaret är ja på alla dessa frågor så kan man acceptera idén, om det inte känns rätt så skall man lämna den där hän.
Jag tänker tillbaka på när jag äntligen fick min första alldeles egna hund. Han heter Igor, är en mops och han har uppfostrat mig väldigt väl genom livet. Han har också lärt mig oerhört mycket om inlärningspsykologi, eftersom hundar är väldigt bra på detta.
Den första auktoritet jag hade på området var en kompis som haft hund i hela sitt liv. Hon hade gått på brukshundsklubbar, tränat mycket och var en aktiv hundägare. Hon talade om för mig att man var tvungen att lägga ner hunden på ryggen och visa vem det var som bestämde. Gjorde hunden något riktigt dumt kunde man dessutom bita den i örat eller halsen. Det var så här hundar gjorde mot varandra. Det var så här tiken behandlade sina valpar. Det var bara att acceptera när man tog in ett rovdjur, en varg i hundkläder, att man fick göra sådana saker. Jag läste det dessutom i böcker och hörde det från andra hundägare, så detta blev en sanning i mitt liv. Om man har en hund som man vill uppfostra så måste man göra så.
Det kändes fel i magen.
Det kändes fel i hjärtat.
Det kändes konstigt i hjärnan.
Men jag gjorde det ändå. När Igor gjorde något riktigt illa, som att springa iväg och inte komma när jag kallade på honom för att det fanns en hund i närheten. Ja, då sprang jag ikapp honom, gjorde en så kallas alfarullning och bet honom i örat. Det är verkligen enormt pinsamt att behöva erkänna detta, men så var det.
Tack och lov fungerade inte dessa metoder på Igor. Det verkade som om det var lika fel i hans mage, hjärta och hjärna som i mina. Jag träffade en annan matte på mina promenader. Det var hennes första hund också, men han var tre år äldre så hon hade haft lite mer tid att fundera än vad jag hade gjort. Vi pratade mycket hundträning på promenaderna och på det sättet började jag ifrågasätta saker jag hörde. Jag insåg att det fanns en mängd olika sätt att träna hund, och en mängd olika filosofier. Det jag hade fått med mig var med nödvändighet inte sant, utan troligen gammal kunskap.
Att vara ny hundägare är inte lätt. Varje hundägare man möter är hundexpert och kommer med goda råd om hur man skall göra och gör man inte så går det åt pipsvängen. Jag har förstått att det är exakt likadant om man har barn. Alla som någonsin träffat ett barn vet mängder av hur man skall göra, och alla säger olika. Där står man själv och vet varken ut eller in. Vem skall man lyssna på? Vem skall man lita på?
Några råd:
1. Glöm inte hjärta, mage och hjärna! Låt dem vara med och påverka din relation till din hund.
2. Titta inte bara på programmen på TV och läs inte bara den bok som kommer med valpkursen, eller som någon annan rekommenderat. Läs fler! Läs olika författare!
3. Jag rekommenderar: ”Valpen” av Mickie Gustafsson, ”Kontaktkontraktet” av Eva Bodfäldt och ”Skjut inte hunden” av Karen Pryor.
4. Skapa en god relation med din hund! Det är det absolut viktigaste du kan göra. Det gör du genom att vara kärleks- och tillitsfull, och genom att göra saker tillsammans med din hund. Lämna mobilen hemma och gå ut tillsammans och hitta på något kul. Glädjande nog är i princip allt man gör tillsammans med hunden kul! Spring ihop, leta saker ihop, ät en glass ihop. Sitt bara på en parkbänk, en stubbe eller på marken och bara var!
5. Det finns andra sätt att träna en hund än genom bestraffning. Faktum är att hunden lär sig allra bäst genom att man uppmärksammar det den gör som är bra och belönar det (detta visar forskningen!).
6. Leta efter beteenden som du gillar att din hund gör och försök att strunta i felen under en vecka. Beröm de beteenden du gillar!
7. Ha kul! Det är nämligen otroligt roligt att vara hundägare!
Lycka till med din hund!
Natasja
3 augusti 2007
Ibland känner man sig extremt maktlös som hundinstruktör. Just nu är ett sådant tillfälle. Jag har precis sett början på ett avsnitt av ett nytt hundprogram på SvT 1. Det verkade lovande. Man skulle inte se hundar som problemhundar, utan snarare hundar med problem. Kanske rent av hundar som hade problem med sina ägare. Men i rutan dyker ytterligare en i raden av dessa ”hunden tar över ledarskapet”-instruktörer upp. Kan det inte för en gångs skull visas något alternativ till detta? Kan inte hundägare få se att hundägarskap inte behöver vara en maktkamp (och heller inte är det – om vi inte gör det till en sådan!)? Jag bestämde mig därför för att blogga i ämnet! Visa på alternativen! Jag hoppas att bloggformen är det sätt som jag kan nå ut till flest nya hundägare (och gamla också för den delen), så om du känner någon som har hund, var snäll och tipsa dem om denna blogg och på det sättet ge en annan form av hundträning en chans.
Jag har under fem års tid försökt lära ut ett sätt för hundägare att skapa en god relation till sina hundar. Det skall vara kul att ha hund. Avkopplande. Trevligt. Mysigt. Kärleksfullt. Men trenden i hund-Sverige är precis den motsatta.
I programmet, som kommer från Kanada, fick vi besöka ett hem bestående av mamma, pappa, barn, och en förtjusande glad och positiv blandras, en korsning mellan pudel och golden retreiver. Den var visserligen ganska ouppfostrad. Hoppade på folk som kom på besök. Sprang ut genom dörren när den öppnades. Mamman i familjen hade dessutom svårt att gå ut med hunden för att den drog i kopplet.
Det var tvunget att bli ordning. Hunden skulle hållas i ett koppel bundet runt magen, och utan att säga något skulle man gå omkring i lägenheten och på det viset skapa följsamhet. Hunden blev ju på det viset tvungen att hålla koll på i vilken riktning ägaren gick. Jag brukar kalla den typen av övning för ”Följa John” och den är utmärkt för uppgiften. Allt väl. Men så sätter sig hunden till rätta vid instruktörens sida, med ena tassen på instruktören fot.
- Han försöker kontrollera!, säger instruktören med en bestämd röst.
- Försöker han inte visa tillgivenhet, undrar matte.
- Nej, han försöker kontrollera! Säger instruktören och matten ser beklämd ut. Är hennes tillgivna hund ett kontrollmonster?
Nu skall man råda bot på dessa kontrollbekymmer. Hunden skall få veta vem det är som bestämmer i huset, vem som betalar maten.
- Ni får inte prata med honom på två veckor, säger instruktören.
- Inte prata med honom alls, säger matten med en förfärad röst.
- Nej, inte ett ord. Det ni kan göra om han skäller är att ge honom ett snabbt ryck i kopplet.
Det är här jag inte orkar mer. Plötsligt blir mitt arbete som instruktör så otroligt hopplöst. Detta strider mot precis allt jag har lärt mig om hund de senaste 10 åren. Att straffa en hund utan att den vet vad den gör för fel är både grymt och stressande för hunden. Att bli ignorerad, att inte finnas, att behandlas som luft är ett oerhört kännbart straff.
En av mina kusiner gjorde en gång sin pappas så oerhört arg att pappan gav honom just denna behandling i två veckor. Han blev fullkomligt tillintetgjord. Visst han lärde sig en läxa, och skulle aldrig komma på tanken att göra något sådant igen. Här finns däremot en viktig skillnad. Han var ett barn, en människa, som kan förstå om man förklarar att detta är felet och därför får du bestraffningen. Det kan inte hunden göra! Hundar lever här och nu. Skall man bestraffa dem så skall man göra det vid exakt den tidpunkt då det felaktiga sker. Man talar om att man har 0,01 sekunder på sig för att hunden verkligen skall förstå.
Finns det någon som tror att en hund kommer göra kopplingen mellan att sätta tassen på mattes fot med att matte inte pratar till honom på två veckor? Och om hunden inte kan göra den kopplingen vad skall det då vara bra för?
Att på denna bestraffning dessutom lägga på koppelryck när hunden gör fel är än mindre humant. Om man skulle göra så här mot ett barn så skulle alla reagera, och programmet skulle förhoppningsvis inte visas i Sveriges Television. Men när det gäller djur så är det en viss typ av behandling som verkar ses som oundviklig. Det är en hund. Man kan inte göra på annat sätt.
Matten i familjen såg verkligen förfärad ut. Skulle hon göra detta som stred mot hennes magkänsla. Nej, naturligtvis inte. Om något inte känns rätt så skall man inte göra det.
En instruktörskollega säger att man skall göra en liten kontroll när man ställs inför en träningsfilosofi, eller en övning. Känns det rätt i magen? Känns det rätt i hjärtat? Känns det rätt i hjärnan? Om svaret är ja på alla dessa frågor så kan man acceptera idén, om det inte känns rätt så skall man lämna den där hän.
Jag tänker tillbaka på när jag äntligen fick min första alldeles egna hund. Han heter Igor, är en mops och han har uppfostrat mig väldigt väl genom livet. Han har också lärt mig oerhört mycket om inlärningspsykologi, eftersom hundar är väldigt bra på detta.
Den första auktoritet jag hade på området var en kompis som haft hund i hela sitt liv. Hon hade gått på brukshundsklubbar, tränat mycket och var en aktiv hundägare. Hon talade om för mig att man var tvungen att lägga ner hunden på ryggen och visa vem det var som bestämde. Gjorde hunden något riktigt dumt kunde man dessutom bita den i örat eller halsen. Det var så här hundar gjorde mot varandra. Det var så här tiken behandlade sina valpar. Det var bara att acceptera när man tog in ett rovdjur, en varg i hundkläder, att man fick göra sådana saker. Jag läste det dessutom i böcker och hörde det från andra hundägare, så detta blev en sanning i mitt liv. Om man har en hund som man vill uppfostra så måste man göra så.
Det kändes fel i magen.
Det kändes fel i hjärtat.
Det kändes konstigt i hjärnan.
Men jag gjorde det ändå. När Igor gjorde något riktigt illa, som att springa iväg och inte komma när jag kallade på honom för att det fanns en hund i närheten. Ja, då sprang jag ikapp honom, gjorde en så kallas alfarullning och bet honom i örat. Det är verkligen enormt pinsamt att behöva erkänna detta, men så var det.
Tack och lov fungerade inte dessa metoder på Igor. Det verkade som om det var lika fel i hans mage, hjärta och hjärna som i mina. Jag träffade en annan matte på mina promenader. Det var hennes första hund också, men han var tre år äldre så hon hade haft lite mer tid att fundera än vad jag hade gjort. Vi pratade mycket hundträning på promenaderna och på det sättet började jag ifrågasätta saker jag hörde. Jag insåg att det fanns en mängd olika sätt att träna hund, och en mängd olika filosofier. Det jag hade fått med mig var med nödvändighet inte sant, utan troligen gammal kunskap.
Att vara ny hundägare är inte lätt. Varje hundägare man möter är hundexpert och kommer med goda råd om hur man skall göra och gör man inte så går det åt pipsvängen. Jag har förstått att det är exakt likadant om man har barn. Alla som någonsin träffat ett barn vet mängder av hur man skall göra, och alla säger olika. Där står man själv och vet varken ut eller in. Vem skall man lyssna på? Vem skall man lita på?
Några råd:
1. Glöm inte hjärta, mage och hjärna! Låt dem vara med och påverka din relation till din hund.
2. Titta inte bara på programmen på TV och läs inte bara den bok som kommer med valpkursen, eller som någon annan rekommenderat. Läs fler! Läs olika författare!
3. Jag rekommenderar: ”Valpen” av Mickie Gustafsson, ”Kontaktkontraktet” av Eva Bodfäldt och ”Skjut inte hunden” av Karen Pryor.
4. Skapa en god relation med din hund! Det är det absolut viktigaste du kan göra. Det gör du genom att vara kärleks- och tillitsfull, och genom att göra saker tillsammans med din hund. Lämna mobilen hemma och gå ut tillsammans och hitta på något kul. Glädjande nog är i princip allt man gör tillsammans med hunden kul! Spring ihop, leta saker ihop, ät en glass ihop. Sitt bara på en parkbänk, en stubbe eller på marken och bara var!
5. Det finns andra sätt att träna en hund än genom bestraffning. Faktum är att hunden lär sig allra bäst genom att man uppmärksammar det den gör som är bra och belönar det (detta visar forskningen!).
6. Leta efter beteenden som du gillar att din hund gör och försök att strunta i felen under en vecka. Beröm de beteenden du gillar!
7. Ha kul! Det är nämligen otroligt roligt att vara hundägare!
Lycka till med din hund!
Natasja
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)