Sålla agnarna från vetet

Så har jag hunnit titta på ytterligare ett avsnitt av "Hundcoachen Fredrik Steen", och som vanligt med hundprogrammen sägs det en del kloka saker, och så förekommer det saker som får mig att kasta mig upp ur soffan i panik. Måndagens avsnitt var just ett sådant.

Det började med att Fredrik berättar att han inte gillar rasslet av strypkoppel, och att han kopplar om det så att det tappar sin strypeffekt. Jag är nära på att tappa hakan av förvåning och applåderar av glädje. BRAVO!!!! Han säger även "du vill väl inte att hunden bara skall lyssna på rasslet och lyda på grund av det", eller något i den stilen. Jag fortsätter applådera. Bravo. Jag har kanske rent av fått fel uppfattning om denne hundcoach.

Men så är det ju så att hunden även denna vecka gör utfall mot andra hundar, ett utfall som för övrigt var väldigt milt och därmed ganska lätt att förändra ganska snabbt även med moderna metoder. Detta skulle nu åtgärdas och då var den mjuka linjen som jag först uppfattade som bortblåst. Hunden gjorde utfall och Steen anföll hunden. Han tog ett rejält grabbatag om jycken. Jag for upp ur soffan i ren förfäran.

Som vanligt finns det en slags fin liten förklaring när man använder våld. Hundägaren såg förfärad ut och då blir det genast fel på henne. "Du tycker jag är för hård va?" "Ja, jag tyckte allt att du var lite väl hård".

Snälla hundägare, lyssna till magkänslan när den säger ifrån! Säger magkänslan att det är för hårt, då är det för hårt! Gå därifrån. Låt inte hunden utstå detta.

Så kommer det vanliga resonemanget om att man måste visa att man älskar någon genom lite aga. Det är så här det måste gå till för att en hund skall kunna förstå. Vi pratar på hundars vis.

Jag blir så otroligt trött!

En mycket god vän till mig, Emma Parsons, var med om just en sådan hundcoach när hon hade börjat få problem med sin golden retreiver Ben. Till att börja med verkade det fungera. Hunden blev helt spak, naturligtvis, man blir lätt det av våld. Problemet med den här typen av agerande är att det verkar fungera först, och sedan får man suga på det sura äpplet, då beteendet blir värre. För Emmas del blev det i det närmaste ett heltidsarbete att få ordning på Ben. Efter att ha träffat ett otal liknande tränare träffade hon tillslut rätt när hon gick på ett seminarium med Karen Pryor, som sedan blev hennes mentor i arbetet med Ben. Han var vid det här laget så otroligt skadad av alla idiotiska metoder han råkat ut för att det nog tog Emma två års tid att få honom att fungera igen. Det går att läsa om detta äventyr i Emmas underbara bok "Click to calm" (Klickerträning och lugnande signaler).

Det som hände var nämligen att Ben började förknippa andra hundar med en livshotande fara. Det är så vi lär oss mycket och hundar är väldigt påverkade av Pavlovs klassiska betingning. Man kan lära sig att koppla ihop saker som egentligen inte hör samman (de kan höra samman också). I det här fallet hund = jag blir angripen av hundtränare eller ägare. Vad kommer reaktionen bli hos hunden? Mer positiv till andra hundar eller mer negativt? Just det, mer negativt. Andra hundar är inte bara otäcka, de utsätter dig dessutom för omedelbar livsfara. Vad göra när en hund närmar sig? Göra sig så stor som man bara någonsin kan, låta så mycket det bara går och försvara sig. Anfall är bästa försvar. När hunden har kommit över den första chocken av vad som hände, tar ofta ett par veckor, så kommer därför beteendet tillbaka gånger 100.

Om något blivit klassiskt betingat så skall man träna bort det med hjälp av klassisk betingning. När det handlar om problem vid hundmöten är det alltså allra bäst att börja med själva kopplingen hund=otäckheter. Istället för att hunden uppfattar denna koppling skall hunden nu lära sig att annan hund=belöning. När man ser en annan hund får man belöning. Vad tror ni händer med hundens förväntan? Istället för att scanna området efter annan hund att bita ihjäl, så kommer hunden att scanna av annan hund för att det ger belöning. Gissa om det blir en förändring hos hunden!

När vi kommit så långt så har Pavlov så att säga förminskats. Betydelsen av Pavlov är inte längre störande för hunden, den är positiv. Hunden är nu mogen för att låta Skinner komma med i leken, det vill säga den operanta inlärningen. Det vi vill lära hunden är att rapportera åsynen av en annan hund. Budskapet är "Ser du en annan hund, rapportera det till mig och jag kommer att ge dig belöning för det." Vi har nu en hund som förknippar andra hundar med belöning och som har fått ett nytt uppdrag, att tala om när han hittar dem. Sättet att rapportera detta är genom att hålla och behålla ögonkontakten och att passera förbi.

Hur lång tid tar då detta? Det beror på hur allvarlig skadan blivit. Ju längre tid hunden fått obehag i samband med annan hund, desto längre tid kommer det att ta att träna bort. Jag håller så kallade "Hundmöteskurser", då träffas vi två timmar åt gången, tre veckor i rad. På den tiden kan man få en hund med ett förändrat beteende, helt utan att bruka något våld. Det bästa av allt, efter två veckor består resultatet. Det är inte lätt. Det kräver tålamod. Men sättet har inlärningspsykologin på sin sida och känns rätt i magen.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Nyblivna valpägare. Något av det allra viktigaste du kan lära din hund är att ni passerar annan hund. Gå inte fram och hälsa på alla hundar, detta kommer att skapa problem i framtiden. Lär hunden att ta ögonkontakt och att behålla den.

Lycka är...

att gå till AdLibris och bokstavligen råka snubbla på en så otroligt bra recension av min bok att jag blev gråtfärdig. Denne läsare hade uppfattat boken precis så som jag önskade att den skulle tas emot. Vilken enorm lycka! Tack så mycket G-E vem du nu än är, det värmde något otroligt!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Inspiration

Det går att bli inspirerad lite överallt. Häromdagen blev jag det genom Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article3324848.ab?service=print

Som handlar om en lärare i en skola i Rinkeby som har som mål att alla hans elever skall ha VG i betyg i matte. Tänk om jag hade fått gå i hans klass! Kanske hade jag haft VG då också, åtminstone kanske jag hade gillat ämnet med en så inspirerande lärare.

Att vara en så bra lärare att man blir nominerad till en svensk hjälte är få förunnat, men det borde vara alla lärares och instruktörers mål! Mitt blev det definitivt.

Igår hände en sådan kul sak, i just lärarsammanhang. Sådant som gör att jag gör det jag gör, som får mig att kämpa trots att det kan gå trögt.

Tre av mina elever, som kommit till min kurs, och som när de förstod vad det var för typ av träning (modern, positiv) hade blivit väldigt besvikna och var färdiga att vända om i grinden, tackade sin lyckliga stjärna för att de råkat hamna hos Hundens Österlen Utbildningsakademi. Att de nu var helt omvända och att de fått en mycket bättre relation till sina hundar, dessutom hade de blivit lydiga och gjort saker på bara några minuter som tidigare inte gått att lära dem.

JA! Det är då glad att jag går till jobbet trots att jag har 39,7 i feber och en efterhängsen njurbäcksinflammation. Ni som funderar på att bli instruktörer - här har ni anledningen till att göra det! Ni som redan är hundinstruktörer med modern inriktning och positiv träning - TILLSAMMANS kan vi förändra hundvärlden!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Lite positiv förstärkning

Tack och lov är det inte bara tråkiga brev som kommer som respons på bloggen. Fick ett trevligt brev från en av mina kursare, som jag vill dela med mig av:

"Hej Natasja!

Blev så paff när jag läste vad en elak "hundförståsigpåare" skrivit till dig.
Efter att ha varit på kurskvällarna hos er är man alltid så glad och positiv och känner att
"Yes - vad kul det är att träna med sin hund!"  till skillnad  från när man gick på de kurser
där ryck och slit-metoden lärdes ut och, inte för mycket godis-principen tillämpades.

Heja dej, Natasja! för supertrevliga kurser som jag varmt rekommenderar till
andra så fort jag får en chans."

Tack för de orden. De värmde! Det är precis så jag vill att det skall kännas när man lämnar en kurs!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Kunskap på you tube

You tube är faktiskt fantastiskt! Man kan inte bara hitta små roliga saker där, utan också verklig kunskap. Hittade idag en av mina stora idoler, BF Skinner, när han förklarar hur operant inlärning fungerar (just det, Skinner som är "pappa" till just det, och som verkligen borde ha fått Nobelpriset!):



Ett annat klipp förklarar såväl klassisk som operant inlärning och dessutom en väsentlig skillnad mellan de två:
http://www.youtube.com/watch?v=pUeLzfP8tCA&feature=related

Ett mycket känt exempel på klassisk inlärning är experimentet med Albert, ett stackars litet nio månaders barn som fick utstå experimentet. Precis på detta sätt kan hundar lära sig rädsla för något som egentligen inte är farligt för dem, och precis så här kan de sedan koppla saker som påminner om det de blivit rädda för med något helt annat:



Operant inlärning, med hjälp av target, i praktisk användning med sjölejon:

http://www.youtube.com/watch?v=fcdYIL_jy-8&feature=related

En av mina absoluta favoriter bland träningsvideor. En mulåsna som blivit misshandlad och som är väldigt rädd, skall klickas in i ett tvättbås i ett stall. Gjort i ett kick med klickerträning:



Som vanligt får vi som håller på med positiv träning alltid försvara oss och våra metoder för de som tillhör den traditonella skolan. Så är det även för hästtränare, här är ett jättebra svar på tal från en mycket duktig klickertränare:



Till alla som jobbar med positiva träningsmetoder! Stå på er! Tillsammans kan vi förändra djurvärlden,

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

När blev ett bett bevis på succé?

Tittar på mitt första avsnitt av Hundcoachen Fredrik Steen, och kan inte låta bli att förvånas att det nu är dags för nästa hundinstruktör i TV att visa blodvite i rutan, som om det var någon slags bild av hur man är som lyckad hundtränare. Måndagar är tydligen TV4 dagen för hundträningen. Först ut är Ceasar Milan, och direkt därefter kommer hundcoachen. Båda blir bitna. Om jag blev biten av någon av mina klinter så skulle jag se det som ett otroligt misslyckande, en oförmåga att läsa hund, att närma mig den och framförallt att träna den.

I avsnittet jag tittar på ser jag en helt normalt aktiv rottweiler unghundshane på året. Han skäller på folk som passerar, är hårdhänt i sitt hälsande och sitt bemötande av gäster och sin egen familj, han kan inte gå i koppel, han gör utfall mot en annan hund och jagar kaniner.

I mötet med den andra hunden biter han dessutom instruktören för andra gången, något som instruktören ser som aggression. Det är ett väldigt vanligt beteende, man kallar det överslagshandling. Det sker lätt när en hund blir trängd och inte får utlopp för sitt agerande mot den som den egentligen är arg/rädd/osäker inför. Ett sätt att slippa ett sådant beteende är att ta hunden därifrån, istället för att tvinga sig på den med dominans och låta den vara trängd i en mycket hotfull situation. Hur beter vi oss själv i en liknande situation? Jag vet många människor som skulle bitas, rivas och göra sitt yttersta för att komma loss och fly.

Inget av dessa beteenden är onormala beteenden hos en hund, snarare tvärtom. Ouppfostrad, ja, visst. Men väldigt normalt.

På grund av dragandet i kopplet kan hunden inte gå ut på promenader och blir därför understimulerad. Det är inget konstigt med det. Men det är faktiskt inte svårt alls att lära en hund att inte dra i kopplet. Det är tvärtom väldigt lätt! Kunde man gå ut med hunden så skulle antagligen en del av problemen försvinna. Problemåtgärd 1: Träna hunden att inte dra i kopplet, och se till så att ägarna kan göra det själva. 2. Träna hundmöten, förändra hundens associationer av andra hundar till att bli något positivt, gör så att hunden faktiskt vill hitta andra hundar, för att kunna få meddela det till sin tränare. 3. Lär familjen att de beteenden som det blir mer av på ett eller annat sätt har blivit förstärkta/belönade. Jag såg hur många exempel som helst på hur hunden fick väldigt mycket uppmärksamhet, både av hundägaren och av hundinstruktören för de beteenden som de inte vill ha mer av, med resultatet att det blev än värre. Att ta en brottningsmatch med en rottis är en sällsynt dålig idé och kan mycket riktigt leda till stora skador, men det finns helt andra sätt att göra det på. Till exempel att träna ett oförenligt beteende, det vill säga något som inte går att göra samtidigt som det oönskade beteendet. I fallet med rottweilern skulle det kunna vara till exempel att apportera och att ha fyra tassar i marken samtidigt. Även detta skulle vara fullt möjligt för familjen själva att genomföra. Hunden skulle antagligen tycka att det var kul dessutom. Rottisar älskar att lära sig. Är lättlärda och inlärning är dessutom tröttande, vilket skulle leda till att hunden lugnande ner sig ytterligare.

Att en hund jagar kaniner säger jag inte så mycket om. Det känns som ett extremt naturligt beteende, och ett som jag faktiskt tror att familjen kan stå ut med. Men eftersom kaninen var i bur skulle det gå att göra en träningsplan även för detta om familjen var intresserad att lägga ner tid på det.

Det hela slutade med att hunden togs om hand av instruktören, som tog med den till Stockholm för att utredas. Var den farlig och behövde den därför avlivas, eller kunde den till exempel bli bevakningshund. Tester skall göras. Familjen var i tårar över att förlora sin familjemedlem, som de uppenbart älskade jättemycket trots att han var svår att handskas med.

Förra veckans avsnitt handlade om en hund som gjorde utfall mot andra hundar. En liten labbe som dessutom är lydig. Utfallen har fortsatt och han behöver mer hjälp. "Det har inte fungerat!" När det inte fungerar är det alltid den stackars hundägarens fel. NEEEEEEEJ! Det kan mycket väl vara metodernas fel, oftast är det faktiskt det. Det brukar också väldigt ofta vara fel på instruktören. En instruktörs uppgift är att lära ut något, om den som skall ta till sig detta inte gör det, så är det inte elevens fel! Nix, instruktören har gjort ett dåligt jobb! Det är knappast någon mening att lära ut metoder som den som har hand om hunden inte kan följa!

Den här hundägaren talar om sin egen rädsla över situationen. Han känner sig osäker, men det skall han inte göra, säger instruktören. Är det någon som har talat om för dig hur du skall känna? Hur ofta brukar du ändra hur du känner då? Känslor styr man inte över på det sättet. Därför kan en sådan här metod fungera jättebra när en instruktör finns med, för att hundägaren då känner sig trygg, säker. Det känner hunden och agerar därefter. När hundägaren sedan är på egen hand återfaller man i sitt gamla osäkra beteende och känner sig än mer misslyckad eftersom man inte kan göra som instruktören säger. Man lägger skulden på sig själv.

En som skrivit om detta är Emma Parsons, som i sin bok "Klickerträning och lugnande signaler" ("Click to calm") skriver om just detta. "Spänn dig inte", "Spänn inte kopplet", men i hundmötessituationen gör man precis det, för att man inte rår över sitna känslor. Det Emma gjorde då var att förändra innebörden i hennes spontana beteende, som hon inte kunde kontrollera, för sin hund. Istället för att ha innebörden "fara på färde! Hund kommer, matte är livrädd!", så betydde signalen åtdraget koppel "ta kontakt med matte!" och det var just det hunden gjorde då. Problemet löst! Vad kommer dessutom hända då, på köpet? Jo, hundägaren kommer inte längre behöva dra i kopplet, eftersom det problemet då är överstökat.

För den som blir nyfiken på den träningsmetoden så kommer Emma till Sverige och Hundens Österlen Utbildningsakademi i påsk nästa år, för två seminarium, ett två dagars seminarium och ett tre dagars seminarium, alltså finns det möjlighet att lära sig dessa metoder under totalt fem dagar! Ta tillfället i akt!

Tänk vad jag önskar att TV kunde visa fler alternativ på hur man kan träna hund. Jag bjuder härmed in TV till vårt seminarium med Emma i påsk. För ett par år sedan hörde jag om ett programförslag, en traditionell tränare och en klickertränare skulle ta sig an samma problem, man skulle få följa träningen och se resultatet. Gud vad jag önskar att ett sådant program kunde bli verklighet.

Jag hade kunnat kommentera en mängd andra saker, till exempel hur man tränar sitt kvar på ett pedagogiskt sätt för hunden, men det här får räcka för den här gången,

Glöm inte,
Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ett nytt fall att bita i

Idag fick jag ta mig an en ny problemutredning. Den här gången handlade det om rädsla och framförallt rädsla för människor. Jag kunde väldigt snabbt konstatera att hunden var just rädd och frågade hur det var med hundens föräldrar. Tiken var mycket riktigt rädd och hade haft ett starkt vaktbeteende i förhållande till sina valpar.

Avel är verkligen riktigt, riktigt svårt och jag beundrar alla seriösa hunduppfödare som gör ett kanonjobb, som satsar stenhårt och som inte drar sig för att plocka djur ur aveln för att de inte är lämpliga avelsdjur, på grund av sjukdom eller temperamentsfel. Jag har själv försökt mig på det, men givit upp.

SKK har också gjort ett väldigt lovvärt initiativ med sitt RAS projekt, vilket innebär att varje rasklubb skall staka ut så kallade rasspecifika avelsstrategier, för att få bukt med problemen. Det handlar då väldigt mycket om sjukdom och särskilt sådant man kan mäta, till exempel höftledsfel, där de flesta är överens om att man absolut inte skulle kunna tänka sig att avla på en hund med en C höft.

Något som inte är lika allmänt känt är att just rädsla är oerhört nedärvbart, faktum är att det räknas som lika nedärvbart som just höftledsdysplasi, ändå går rädda hundar i avel.

Jag har själv haft en rädd hund och att leva med den ständigt påtagliga rädslan hos den hund man älskar är oerhört smärtsamt. Går det inte att göra något åt då? Jo, väldigt ofta, men det kan ta väldig tid och det kräver ofta mycket arbete av ägarna, och under tiden lider hunden.

Till något positivt. När jag arbetar med problemhundar gör jag det i princip alltid med hjälp av klickerträning, och det är framförallt i detta arbete som jag upprepade gånger blir så glatt överraskad av "magin", hur snabbt det går att se en förbättring. Efter en liten stunds träning kunde den extremt duktiga och lättlärda hunden jobba, trots att jag satt bara ett par meter ifrån, och hon var så rädd för mig. Skällandet avtog eftersom hon nu blev koncentrerad på sin nya uppgift. Ägarna var också väldigt duktiga och tålmodiga, och kunde se förändringen. Om två veckor skall vi ses igen och jobba vidare. Jag hoppas att träningen går bra!

När man har en hund med problem är det viktigt att tänka på att skriva någon form av dagbok, vilket jag glömde bort att säga idag. Den skall man ha för sitt eget minnes skull. Problem löses inte över en natt, utan förändringen sker gradvis, och det kan då vara svårt att se framstegen.

Jag tänker på när jag gick min hundpsykologutbildning. Vi jobbade med en hund som ständigt skällde. De bodde i ett hyreshus i Stockholm och en skällande hund skapar väldigt lätt koflikter med grannar. Tålamodet, irritationen och frustrationen hos ägaren blir därför ganska påtaglig. Varje skall fyller en med skam och dåligt samvete. När vi arbetar med hunden i ett halvår tyckte ägarna att de stod och stampade och att ingenting hänt, medan vi som inte levde med problemet såg en enorm förändring. Jag frågade då "hur många gånger om dagen skäller han nu", och fick svaret "2-3", och då svarade jag "Hur många gånger skällde han när vi började träffas?". Då insåg hon vilken förändring det blivit, och det är otroligt viktigt! Det är så lätt att glömma och inte se de förbättringar som görs när man lever mitt i det (tänk bara på barn som växer och folk utifrån som påpekar det, medan man själv inte direkt lagt märkt till någon skillnad).

När jag jobbar med problembeteenden så säger jag alltid att det kommer att ta tid, men att det skall märkas en påtaglig skillnad ganska snabbt, en till två veckor. Inte att problemet skall vara borta, utan att något skall ha förändrats till det bättre. Gör det det så är man på rätt väg, annars får man byta strategi. Hundtränare som löser problemen på en kvart tror jag inte ett dugg på. Det handlar då om symptomträning och inte att man faktiskt går till botten med det. Ofta använder man sig av någon form av ganska hård bestraffning för att hindra hunden från att göra på det sättet igen, och det fungerar som regel precis just då och kanske ett par veckor framåt (och oftast alltid i hundinstruktörens närvaro), men sedan brukar problemet som regel blivit ännu värre och ofta har man fått ett par andra problem på halsen (en extremt vanlig biverkning av bestraffning).

Så tänk på att skriva ned någon form av dagbok när du vill ändra på beteenden, för att se om det går framåt, bakåt eller om det stagnerat.

Och en annan sak, för att kunna förändra på någon annans beteende måste du förändra ditt eget!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Hårda skolan ryter ifrån

Idag fick jag svar på mitt senaste blogginlägg. Till min stora förvåning vågade avsändaren skylta med sitt eget namn. Brevet fick mig att fundera en hel del och därför väljer jag att publicera det i bloggen:

"Hej Natasja
I din ena artikel på bloggen konstaterar du att hundmänniskor är värst i att prata illa om varandra och förfasar dig över det. Själv är du bland de värsta på just detta. Det gäller Ceasar M, Jeppe S m fl och nu senast Steen.
Jag kan inte se att det skulle vara annat än den svenska avundsjukan som driver dig.
Det finns en anledning till att en del blir tillfrågade om de vill föreläsa på hundmässor, vara på TV mm. Det är att de kan hantera och arbeta med hundar och visa det så människor ser och förstår det. Hundarbete är inget man kan prata eller läsa sig till- man kan arbeta sig till det.
Dessa är människor som inte behöver annonsera i alla hundtidningar för att få kunder. Dom behöver inte heller ta betalt i förskott för sina kurser eller prata illa om konkurrenter.
Kunderna kommer till dem ändå just för att de kan sina saker.
Det kan däremot inte Du och inte heller någon av de sk hundpsykologer som jag hittils träffat.
Med tanke på att du fullständigt saknar kompetens inom det praktiska hundarbetet tycker jag du borde skämmas över dina påhopp."

Fråga 1, vad är skitsnack? Innebär det att prata skit om man framför en oliktänkande uppfattning? För min del kan jag inte se något slags skitsnack i min blogg. Min tanke är att framföra min syn på hundträning, och ge svar på det som förekommer i TV. Hela tanken med bloggen när jag startade den var just att bemöta alla hundprogram på TV, eftersom de bara framför en syn på hundträning och jag tycker att det är helt åt skogen att visa bara en sida av sakernas tillstånd. Tänk om TV bara skulle visa Hammarbys fotbollsmatcher, eller om enbart Miljöpartiet skulle få framföra sin politik. Det skulle bli ett ramaskri. Men när enbart traditionella hundtränare får ut sitt budskap - ja, då är man en skitsnackare för att man kritiserar detta. Det gör mig mörkrädd.

Fråga 2, sedan när får man inte kritisera offentliga personer? Om man får så mycket TV utrymme som Barbro Börjesson, Ceasar Milan, Jeppe Stridh och så nu denne hundcoach, som jag ännu inte hunnit lära mig namnet på, så har man faktiskt tackat ja till att bli en offentlig person. Med offentligeheten kommer en mängd positiva saker (ingen skall ju få mig att tro att dessa inte har vunnit väldigt mycket ekonomiskt som de inte skulle ha fått om de inte varit med), och en del negativa, bland annat att man kan bli kritiserad för det man i TV gör och säger.

Fråga 3,sedan när blev det fult att annonsera? Det hackade Jeppe på mig om i TV också. Ok. Jag annonserar. Skäms på mig! Skäms på H&M, Telia, Ica och alla andra som använder sig av denna form att nå ut med ett budskap och tala om för eventuella kunder att man finns. Vad är det fula med det?

Fråga 4, inga hundpsykologer kan sina saker... Hur kommer det sig att jag aldrig har mött en person från den traditionella skolan som kan förklara skillnaden mellan klassisk och operant inlärning, som vet skillnaden på ett positivt och ett negativt straff, eller en positiv eller negativ förstärkning?

Fråga 4b, varför föraktar man kunskap i den traditionella skolan? Varför är det bara självlärdhet som är fint nog? Både Ceasar och Jeppe skryter om att de är självlärda, Jeppe till och med om att han aldrig läst en hundbok. När blev det fult med kunskap? Varför inte lära sig av de som har en himla massa års erfarenhet, slippa göra om deras misstag, ta vara på deras kunskaper och gå på ifrån det?

Fråga 5, vad innebär det att ha kompetens i det praktiska hundarbetet? Tror ni i den traditionella skolan att vi "hundpsykologer" enbart läser och aldrig tränar? Jag är ingen tävlingsmänniska och kommer aldrig att börja tävla bara för att visa upp något. Tävla bör de göra som tycker att det är roligt. Jag brinner för att lära vanliga hundägare mer om sina underbara fyrfotavänner. Jag brinner för att se dem göra framsteg. Jag brinner för hundar och tycker att det är fantastiskt kul att få hjälpa hundägare att få en bättre relation med sina hundar. Den vanliga hundägaren och den vanliga hunden är det viktigaste för mig.

Påstående 1: Jag ser inte Ceasar, Jeppe, Barbro eller någon annan av de i den hårda skolan som konkurrenter. Jag tror överhuvudtaget inte att vi har samma kundkrets. Det finns de som gillar traditionella, hårda metoder, som tror att hunden är en varg och att man därför måste göra på vissa sätt. Att ledarskap handlar om dominans och underkastelse.

Påstående 2: Det handlar definitivt inte om svenska avundsjukan. Blev jag tillfrågad om en egen TV show skulle jag antagligen tacka nej. Däremot tycker jag att allmänheten har rätt till upplysning om olika metoder när det gäller hundträning.

Påstående 3: Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Himla kul att den traditionella skolans anhängare tar sig tid att läsa min blogg.

Så var det dags igen

Läser på TV4.se om deras nya hundträningsprogram, en byggnadsarbetare vid namn Steen skall nu träna hund i TV, och bli den svenska motsvarigheten till Ceasar Milan:

"Vad är det vanligaste problemet som hundägare stöter på?
- Brist på ledarskap. Det är skittråkigt att höra ordet ledarskap hela tiden för det är lite negativ klang i det, eller har varit i alla fall. Men ledarskap innebär också att man ska guida hunden genom livet, vara en stöttepelare. Givetvis också kunna sätta gränser, men ledarskap är ett måste för att kunna ha en kommunikation med sin hund. Har man inget bestämt ledarskap så spelar det ingen roll om man berömmer hunden för det tar ju inte hunden åt sig. På nåt sätt är ledarskapet nyckeln till all problemlösning."

Så var det alltså dags för ytterligare en som förespråkar den förlegade ledarskapsteorin som lösningen på alla problem som hundägare kan råka ut för. Det var ju verkligen precis vad som behövdes. Sveriges hundägare skall än en gång föras bakom ljuset.

Varför i allsindar?!

Oavsett vad det handlar om så finns det fler idéer än en, men ändå är det samma slags hundträning som släpps fram gång på gång på gång. Inte så konstigt att det finns så mycket problem bland hundägare!

Till eventuella nyblivna hundägare! Tro inte på det ni ser på TV. Det finns betydligt smidigare, smartare och roligare sätt att träna på, än de metoder som visas i TV.

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja