torsdag 31 januari 2008

Clickerexpo 2008 - kvällen före


Att sitta med schemat för Clickerexpo är verkligen spännande. Förra året hade jag prickat för en mängd olika saker som jag tänkt gå och lyssna på, som jag sedan inte gick till, utan jag hittade annat som jag inte kände till, till exempel Ken Ramirez.

I år kommer jag att vara en riktig "Ken Ramirez stalker" [vilket är svengelska jag vet], eftersom jag är en enorm beundrare. Min planerade Clicker Expo 2008 ser ut så här:

Fredag
Opening plenary session - Reaching the animal mind (Karen Pryor)

Working for the joy of it! - Ken Ramirez

No problem! - Steve White

Snap, Crackle, Pop! - Virginia Broitman

Lördag
Growing your business! - Aaron Clayton

Next! (learning lab) - Ken Ramirez

The smallest yes! - Alexandra Kurland

Learn anything! - Theresa McKeon

Wait, wait DO tell me! - Panel discussion

Dinner with Ken Ramirez (YES!!!!)

Söndag
Growing your business - Aaron Clayton

Left or right? (learning lab) - Ken Ramirez

Counting on success - Helix Fairweather (jag skall vara hjälpinstruktör)

Agility acceleration in action - Helix Fairweather (jag skall vara hjälpinstruktör)

Conference review and a glimpse of the future

Sedan är konferensen slut och jag skall göra mig redo för att åka hem igen. Men det är tre långa och lärorika dagar kvar tills dess. Jag skall försöka rapportera lite i bloggen om det hela också. När det nu skall bli tid till det...

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Los Angeles dag 5





Vilken toppendag det har varit idag. Alla rätt! Härligt, somrigt väder, besök i olika filmstudios och avslutning på välkomstträff på Clicker Expo. Verkligen en fullträff till dag! Fick dessutom höra att det hade snöat och stormat hemma, vilket gör dagen ännu bättre. Jag lider nämligen av akut snöallergi och får ont i hela kroppen bara jag hör talas om sådant vinterväder. Att vara här i värmen känns därför betydligt trevligare och underlättar eventuella allergibesvär och symtom.

Först var det besök på Paramount Studios. Det var intressant, men vi fick dessvärre inte se riktigt så mycket som det var tänkt, eftersom manusförfattarna strejkat under en längre tid. Hela Hollywood är verkligen lamslaget av strejken, så de borde väl bara ge dem procent på internetnedladdningen, vilket strejken tydligen handlar om. Vad är väl film och TV utan manus?

Något som var riktigt roligt var däremot att vi fick gå in Dr Phils studio. Jag tittar väldigt ofta på det programmet och det var otroligt overkligt att faktiskt stå på exakt den plats där han står varje dag. Märklig känsla. Studion var ungefär så stor som jag hade tänkt mig, vilket annars inte är så vanligt i den världen.

En annan otroligt häftig sak var att det fanns en parkeringsplats som relativt ofta fylldes med vatten 1 000 000 liter om jag förstod det hela rätt, i bakgrunden fanns en enormt stor duk som var målad som en himmel. Där spelades diverse olika filmer som hade vattenscener in, bland annat en av mina favoritfilmer The Truman Show. Det är verkligen otroligt vilka illussioner filmmakarna kan åstadkomma!

Därefter bar det av till Warner Brothers studio och en jätterolig guidad tur av deras stora område. Här fick vi komma in i olika studios, till och med en som just nu är under inspelning, Two and a half men, som visas på svenska TV 3 och andra kanaler i Viasat. Jag har inte sett den, men det var väldigt kul att få lära sig hur det går till på en inspelning med levande publik. Repetitioner av en halvtimmes avsnitt under måndag till torsdag, och filmtagning inför livslevande människor på fredagen. Om folk inte skrattar, avbryts inspelningen, manusförfattarna skriver om skämten och så kör de en ny tagning. Nästa gång jag åker till Hollywood måste jag definitivt gå på en sådan inspelning.

En sak som är så otroligt märkligt med Hollywood, något jag tänkte på förra gången jag var här, är hur otroligt små alla skådisar är. De är minimala. Vi var på ett museum på WB, där de hade kostymer från olika filmer och så stod de vem som hade haft dem. De är otroligt små allihopa. Det skulle antagligen vara jättekonstigt att se någon av dem på riktigt och inse att man är någon slags jätte i jämförelse. Det där med att man lägger på sig på bild stämmer tydligen väldigt bra, men inte bara på bredden, utan betydligt på längden också. Matt Damon har jag till exempel inte alls uppfattat som en liten kille, men det var han verkligen. I alla manliga kostymer fanns dessutom gigantiska axelvaddar, vilket var lite extra kul. 1980-tal på nytt!

En annan lite overklig sak var att vi fick gå in i den studio där Friends, Vänner, spelats in. Jag är absolut inte någon fantast av Vänner, men kände ändå igen mig. Emma kunde hänga i caféet och jag kunde föreviga det på bild.

Sedan bar det av tillbaka till hotellet igen för början på Clicker Expo. Det var väldigt kul det också. Jag fick hälsa på människor som tidigare bara varit ett namn och även möta flera av mina förebilder till lärare och tränare. Karen Pryor förstås och Terry Ryan som jag skall åka till senare i år för att ta del av Bob Baileys Chicken camp 2-4. Och när den lilla träffen var över så kunde jag gå och titta i Clicker Expos shop. Lika farligt varje gång. Här kan man också hitta nyheterna, vilket är extra spännande. En riktigt smart och uppfinnigsrik sak var en produkt från Premier kallad "The Manner Minder". En lite mer avancerad målpinne (targetstick). Helt enkelt en hopfällbar målpinne, med lite extra stort huvud (ser ut som en clownnäsa ungefär). Denna kan man antingen använda som en vanlig målpinne, eller sätta fast i den lilla medföljande plattan med rund botten och vips är den ett mål som hunden kan leta upp på avstånd, går och röra vid och återkomma för belöning (eller om man kastar belöningen åt hunden). Mycket, mycket smart sak som jag antagligen kommer att ha mycket stor nytta av.

Och antagligen den fräckaste saken idag, jag fick en namnbricka som det står "Faculty member" på. Oj, oj, så stolt jag känner mig över den.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

onsdag 30 januari 2008

Los Angeles dag 4




Har haft ännu en toppen dag, nu tillsammans med min vän Emma Parsons (läs absolut hennes bok "Click to calm", "Klickerträning och lugnande signaler" på svenska). När vi träffas är det aldrig ont om samtalsämnen, och vi bubblar på om allt mellan himmel och jord, även om vi naturligtvis pratar väldigt mycket hund och träning.

Efter att ha konstataterat att vi inte kunde komma in på Kodac Theatre det här året heller, åkte vi på guidad tur i Beverly Hills och Bel Air. Det var lika kul som förra året. Rutten var lite ändrad. Vissa kändisar hade flyttat på sig, andra hade valt att inte längre finnas med på turen. Vi fick också reda på att bergen runt LA, då synnerhet Hollywood, ständigt rasar samman, och att kändisarna bokstavligen har köpt sig hus för en förmögenhet, som kanske blir bortspolat vid nästa ösregn. Husen går heller inte att försäkra mot naturkatastrof, och om det skulle rasa nerför branten så har de heller inte rätt att bygga upp det igen. Tomten sköljdes på något vis bort då också. Nåväl. Har man råd att köpa ett hus för så där en 40-150 miljoner dollar, så har man väl råd att köpa ett nytt.

Över en fantastisk lunch, bland det godaste jag någonsin ätit, lätt grillad tonfisk, diskuterade vi till exempel blandningen av träningsmetoder, det vill säga klickerträning och bestraffning, och enades om att det var det sämsta tänkbara man kunde göra mot sin hund. Hellre enbart bestraffning! Och det skall mycket till för att jag skall skriva något sådant. Den här blandningen skapar en enorm osäkerhet och ångest. Väljer man klickerträning väljer man bort bestraffning, punkt slut. Det är inte första gången jag skriver det i denna blogg och det kommer inte vara den sista gången. Detta är nog min absoluta hjärtefråga.

Efter lunch tog vi en taxi till Rodeo Drive, men såg dessvärre ingen kändis i år. Hade jag sett någon hade jag antagligen inte känt igen dem ändå. Men vi såg hotellet där Pretty woman spelades in. Lite kul, särskilt som vi nyss sett Richard Geres hus. Annars var inte Rodeo Drive så där jättemycket för mig. Jag är ju totalt ointresserad av kläder, och det var just dyra märkeskläder som såldes på den gatan. Vi klev på nytt in i en taxi och åkte till ett fantastiskt shopingcenter som jag tror hette The Gravy, där det fanns en stor bokaffär som vi kunde vandra runt i under ett par timmar.

Imorgon smygstartar Clicker Expo. På kvällen är det mottagning för medlemmarna i the Karen Pryor Clicker Academy, vilket i år betyder att jag har kvalat in. Skall bli spännande att träffa de andra studenterna, lärarna och andra medlemmarna av the Academy. Emma ser också fram emot att få berätta för min idol Ken Ramirez att han är en fisk i ett av mina akvarium (fiskarna har namn efter olika medlemmar i akademin).

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

tisdag 29 januari 2008

Los Angeles dag 3



Lycka är att komma till en djuraffär och hitta annorlunda saker mot vad man hittar hemma. Sorgen är väl att man inte kan släpa med sig det hem. Jag hittade däremot några saker som var fullständigt omöjliga att inte göra omaket att ta hem. En gigantisk Buddha till ett av mina akvarium, och en shintoport till ett annat. Äntligen kan jag förena mina teologiska kunskaper med mina zoologiska intressen!

Efter besöket i djuraffären Petco kan jag konstatera att fiskarna i Sveriges djuraffärer har det bättre än de har det här. Ibland var det så miserabelt att det gjorde ont i hela mig. Jag kan ju i och för sig inte säga om det var en representativ butik, men ändå. Såg bland annat döda fiskar som fastnat i insuget till filtren i några akvarier.

Så hittade jag något så unikt som en hel tidning om mopsar. Bara mopsar! Otroligt. Den köpte jag naturligtvis. Det fanns också en hel tidning om hur man gör hundar rumsrena, ganska otroligt. Det är en serie tidningar som heter "Popular dogs series". Intressant. Det fanns en hel radda med olika ämnen. Dessvärre kostade de som en billigare bok, 9.95 dollar. Jag har dessutom svårt att få in i huvudet att dollaren är billig nu, så jag räknar alltid fortfarande den som en tia, vilket i och för sig är bra, eftersom jag blir snålare då.

De hade inga hundar eller katter, vilket jag hade förväntat mig. Förhoppningsvis är detta något som håller på att försvinna. Petco är nämligen en väldigt stor kedja med djuraffärer, de poppar upp som McDonalds ur jorden.

Det är för övrigt varmt I Los Angeles idag. Skulle tro cirka 20 grader. Soligt och härligt. Jag kan också varmt rekommendera Starbucks vanilla latte. Mmmmm.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Det är ju bara en fisk!


Jag skäms verkligen att behöva erkänna det, men jag inser att jag har gjort ett kardinalfel vad gäller mina akvarier, samma slags fel som många hundägare gör när de skaffar första hunden. Det här blogginlägget handlar därför om likheterna mellan att skaffa sin första hund, eller sitt första akvarium.

1. Läs på INNAN.
Du har ett ansvar för det djur du skaffar oavsett om det är en hund eller en fisk. Det kan verka självklart, men är det dessvärre inte. Jag hade akvarium när jag var liten och trodde därför i min enfald att det där med fiskar kunde jag lite om, och därför var det bara att köpa sig ett akvarium. Jag visste ju vad det var för fisk jag ville ha, Malawi-ciklider, eftersom jag läst på om dem förr. Det var mina drömfiskar när jag var tolv.

När jag började hålla hundkurser så frågade jag alltid hur många det var som hade läst på om rasen innan de skaffade hund. Då var resultatet cirka 20 procent som hade gjort det. Mitt mantra var och är fortfarande: Läser man inte på innan får man läsa på efter, och då kanske det inte blir så att man kan välja hund efter den egna livsstilen, utan tvingas anpassa sig efter hunden.

Jag hade tack och lov en kompis som fick mig att göra denna inläsning innan jag skaffade min första hund. Hon fick mig att glömma tanken på en bullmastiff och satsa på en mops istället, ett extremt lyckat val som jag aldrig hade gjort utan hennes påstridighet. Det är absolut inget fel på bullmastiffer, men just då hade det inte passat just mig alls.

Dessvärre hade jag ingen vän med akvariekunskap som kunde ge mig lika bra råd, utan nu förlitade jag mig på experterna i akvarieaffärerna, vilket leder mig till nästa jämförelse:

2. Lita INTE på experterna.
När man skaffar hund så får man råd av precis alla man möter. Alla vet precis hur det är att ha hund och hur man skall sköta den. Kunskaperna är det lite si och så med. Det är därför klokt att inte lita på de så kallade experterna, utan att försöka få kunskap på egen hand.

Jag menar inte att man helt skall sluta lita på experter. Absolut inte! Men om man väljer att lite på dem alla, så kommer man att bli totalt förvirrad, eftersom det inte finns två experter som säger samma sak. Förvirringen blir därför lätt total och det blir ofta djuret som blir lidande på grund av detta.

Läs på själv, fundera och håll dig sedan till en av experterna. Den som verkar komma med mest relevanta råd och som har en syn på djuret som överensstämmer med din.

Exakt samma sak gäller för det första akvariet. Hjälp mig! Jag har till och med varit inne i samma akvarieaffär och fått totalt skilda råd av två olika personer i personalen. Då blir man katastrofalt förvirrad. (”Går det att ha Malawi- och Tanganyika-ciklider i samma tank?” Personal 1 ”Absolut inte”. Personal 2 ”Ja, visst”.)

Jag kommer då tillbaka till mitt val av fisk. Det var inte det klokaste valet i världshistorien att välja grön kulfisk. Men nu gjorde jag det, och då får jag anpassa mig efter det valet. Den anpassningen bestod i att snällt köpa ytterligare ett akvarium, eftersom grön kulfisk inte alls vill bo tolv stycken i 90 liter. Det var bara att placera dem i 375 liters karet, och eftersom det var nödvändigt var jag tvungen att köpa ett större akvarium till de som bodde där. Det kan bli komplicerat och dyrt att inte läsa på i förväg! Oavsett om det är hund eller akvarium det handlar om.

3. Storleken KAN ha betydelse!

När det gäller hund, så är jag som redan nämnt, rysligt glad över att det blev en mops och inte en bullmastiff. Anledningen är bland annat att det är så otroligt mycket lättare att bära en mops än en bullmastiff. Eftersom Igor (min mops) uppfostrade mig så väl, så blev jag nämligen alltid tvungen att bära honom de sista 100 metrarna hem. Det hade varit mycket jobbigt med en bullmastiff. Alla små hundar är inte nybörjarhundar, men katastrofen kan oftast bli mindre om hunden också är det.

När det gäller akvarier, så är det tvärtom. Ju större akvarium, desto enklare. Nybörjare bör egentligen inte ha ett mindre kar än 190 liter, enligt författaren till den akvariebok jag köpte idag. Det är nämligen svårare att få rätt biologisk balans i ett litet akvarium än i ett svårt. Hur många är det som börjar med ett litet kar, på så där 60 liter, och så dör fisken och alla blir ledsna.

4. Det skall vara KUL att ha hund/akvarium!

När det gäller akvarium så slutar de flesta med sin nya hobby inom ett år, eftersom det inte går bra. Fiskar dör och det känns naturligtvis inte kul om man misslyckas, för att inte tala om hur grymt det är mot fisken.

När det gäller hund så är det omplacering/avlivning som drabbar många hundar mellan 9 månader och 2 år. Då är hunden i tonåren och kan vara lite besvärlig. Att läsa böcker och gå en kurs och träffa andra som har samma problem kan vara ett sätt att ta sig igenom dessa problem. Vissa raser är också mer besvärliga (i våra ögon) än andra, vilket gör påläsningen innan köpet extra viktigt.

Summa sumarum: Det är okunskap som är den största boven i dramat! Det spelar ingen roll om det är en hund, eller ”bara” en fisk vi skaffar som husdjur. Och när man har läst en bok, bör man läsa en till. Fortbildning är nämligen lika viktigt.

Dagens tips:

1. Läs på INNAN du skaffar husdjur, oavsett vad det är för något!

Ha kul tillsammans med din hund (eller fisk)!

Natasja

måndag 28 januari 2008

Los Angeles dag 2



Sovmorgon, härlig frukost och soligt väder. Det här är definitivt en av alla fördelar med att fortbilda sig!

Jag hade en tanke på att bara ha med mig mina sandaler, men är rätt glad över att jag övertalades att även ta med mig ett par vanliga skor. Det ser varmare ut än vad det är i LA. Utsikten är strålande. Woodlands Hills, som området heter, är definitivt mer landsbygd än vad man kan förväntas sig av en mångmiljonstad. LA är inte riktigt vad man förväntar sig över huvudtaget. Downtown LA är mycket litet, om man jämför med t.ex. New York, mer som Boston. Men själva staden är ungefär stor som Skåne. Det betyder att det är väldigt många villaområden utspridda mellan små kärnor av ”städer”, men när jag flög in kunde jag definitivt se att ett villaområde i USA inte är som ett i Sverige. Tomterna är SMÅ, inget för hundar att springa i, mer som våra uteplatser. Om inte villorna blir större, då kommer den obligatoriska poolen in i bilden och tomterna blir genast betydligt mer hundvänliga. Avstånden i LA medför extremt dyra taxiresor. Och det är just med taxi/bil man åker i denna stad.

Idag var jag i en bokaffär och det är alltid hemskt intressant och blir väldigt tungt när man går därifrån. Tänk denna mängd av hundböcker, och då är det ändå en liten affär. Hittade ett par intressanta böcker som jag inte hade. ”Merle’s door – Lessons from a Freethinking Dog” av Ked Kerasote. Det var två saker som fick mig att välja den:

1. Prologen börjar med orden: ”This is the story of one dog, my dog, Merle. It’s also the story of every dog who must live in an increasingly urbanized world, and how these dogs might lead happier lives if we changed some of our behavior rather than always trying to change theirs.” Tänk om vi tänkte så lite oftare! Att förändra vårt beteende, i stället för att kräva att hundarnas beteende skall ändras. Det är faktiskt vi som har tagit dem till oss, i och med att vi valde att ta hand om en hund. En bok med en så bra inledning måste helt enkelt vara värd att läsas.

2. En annan sak jag tittar efter när jag letar nya spännande böcker är att se vem som skrivit om dem, och vad de i så fall skrivit. På den här boken har Patricia McConnell skrivit: ”This exquisitely written book is sure to be controversial, but it raises important questions that every thoughtful dog owner should consider.” Det väcker åtminstone min nyfikenhet. Patricia McConnell är för övrigt en av de utländska gästföreläsare som vi bjudit in till Sverige i år. Hon är på besök i Kristianstad i slutet av augusti. Missa inte det!

Den andra boken om hundar var ”The complete idiot’s guide to positive dog training”. Det är alltid intressant hur olika författare och lärare förklarar klickerträning (vilket boken handlar om) för nybörjare.

Sedan hittade jag ett par böcker om akvarium, min nya stora hobby här i livet. Akvarierna förökar sig med en otrolig hastighet på Hundens Österlen. Nu har jag fyra akvarier i vårt café, för att skapa en härlig känsla till våra kunder. Inspirationen till detta fick jag på min resa till München. Det var ett lite lätt märkligt hotell, där det fanns stora pooler i väggarna som användes för att ta dykarcertifikat. Vi var bokstavligen omgivna av människor i gigantiska akvarium. Rätt häftigt. Men för min del var det något av en besvikelse, eftersom reklamen för hotellet fick det att framstå som att det fanns akvarier med fisk i, i deras restaurang. Jag trodde att det skulle vara som att sitta omgiven av ett enormt akvarium, med exotiska fiskar simmande runt en. Så var det alltså inte, men det fanns fotografier som gav det intrycket.

Nåväl. Idén var född, och nu finns fyra akvarium att försjunka i när man tar en fika. Två på 720 liter, ett på 375 och ett på 90 liter. De två största akvarierna befolkas av Malawi-ciklider. Det är otroligt roliga och personliga fiskar som ruvar sina yngel i munnen. I ett av dem finns dessutom fyra papegoj-ciklider. En ”fulfisk”, det vill säga, en fisk som inte har så gott rykte, eftersom den inte är äkta, utan en produkt av mänsklig manipulation. Det är en av dessa jag tränar. De måhända vara en mänsklig produkt, men det är riktiga roliga och personliga fiskar. I det mindre av de stora akvarierna har jag gröna kulfiskar. Det är ena lustiga små asiatiska fiskar som kan blåsa upp sig som ballonger, vid rädsla, så jag hoppas att jag slipper se detta beteende. De simmar runt som små helikoptrar och är mycket underhållande att titta på. Dessvärre är de väldigt aggressiva och kan inte leva tillsammans med andra fiskar. Det lilla akvariet är just nu obefolkat, men jag funderar på att ha guppis i det. En liten fisk med oförtjänt dåligt rykte. De kan verkligen vara otroligt vackra.

När jag läser akvarieboken inser jag att likheterna med det första hundköpet är påtagliga, därför blir det en eget blogginlägg i det ämnet.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

söndag 27 januari 2008

Los Angeles dag 1


Egentligen är inte den här bloggen tänkt att fungera som en nätdagbok, men en resa till USA kan ändå utgöra ett undantag till regeln. Jag tänker dock hålla mig så hundrelaterad (läs djur) som möjligt.

Äntligen har jag kommit fram till the Warner Center Marriott, packat upp det nödvändigaste (läs datorn) och satt på TV:n (på Tru TV, alltid när jag är i USA, den gamla Court TV, en kanal om beteende, visserligen mänskligt, men ändå). Jag har fått ett så rekordlyxigt rum att jag funderar på att aldrig lämna det. Det är dessutom helt splitter nyrenoverat, och luktar ny heltäckningsmatta och tapet. Det är ett hörnrum på 16 våningen (skall bli väldigt spännande att se vad jag har för utsikt när det blir ljust) med ”kingsize” säng. Jag som är van att sova tillsammans med sju hundar kommer absolut inte att kunna tänka bort hundarna nu, när jag dessutom har en säng som hade gjort att det för en gångs skull inte hade varit väldigt trångt. Lyx, lyx, lyx, och imorgon skall jag beställa ”California fruit plate” till frukost.

Det hundiga med dagens resa, var den arbetande beagle som sniffade frenetiskt på alla resenärers väskor. Han hade arbetstecken på sig, men det stod inte något särskilt på det. Jag antog att det antingen var en narkotika- eller bombhund, men rätt var det var gjorde hunden en markering på en barnfamilj. Hunden stod på bakbenen med framtassarna på väskan, så det gick inte att ta miste på att det var tal om ett beslag. Familjen såg till en början lite förskräckt ut, men så kom följd frågorna: ”Har ni någon frukt med er? Har ni någon mat i väskan av något slag? Eller har ni haft frukt i väskan?” Det var alltså fråga om en ”frukt-, grönsaks- och annan slags mathund” som gjort sitt jobb. Beslaget? En burk barnmat.

Det är utan tvekan den typen av historier som får mig att älska USA. Bortom alla säkerhetskontroller, fingeravtryck, ögonlysningar, bagageutpekningar och skokontroller, döljer sig den verkliga rädslan, för utrikisk mat. Så om ni åker till USA och inte vill råka ut för korsförhör om era matvanor, förvara inte en banan i väskan innan ni åker. Ni kan bli upptäckta av frukt- och grönsakshunden.

Jag måste för övrigt säga att min mops Igor redan är färdigutbildad för detta ändamål (en naturbegåvning), och redo att tas i bruk vid närmaste tullenhet.

Dagens resetips:

1. Välisolerade hörlurar räddar alla resor.

2. Var inte flygrädd, det är mycket farligare att åka bil. Det blir nog aldrig tydligare än i Los Angeles trafik.

3. Åker du Swiss Air så får du en personlig TV-skärm på sätet framför, som du kan styra över. På det sättet kunde jag välja bland olika filmer och TV program, vilket gjorde den 12 timmar och 45 minuter långa flygresan trevligare. Bäst var "Goyas ghost" med vår egen Stellan Skarsgård i huvudrollen. En riktig feelgood film var "Across the Universe", en slags variant av "Mama Mia", men med Beatles-låtar.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

lördag 26 januari 2008

Dessa fantastiska djur!

En liten hälsning dagen innan jag åter åker till USA. Det blev dessvärre varken något bloggande eller något annat gjort medan jag var hemma, eftersom vardagen kom ikapp mig. Det kan då vara skönt med lite verklighetsflykt.

När jag var i München i december och lyssnade på Ken Ramrez så visade han som vanligt en mängd fantastiska videoklipp. Det ena mer häpnadsväckande än det andra. Dessvärre kan jag inte spela något av dessa för er, men det går alltid att lita på You Tube och där hittade jag ett klipp från Japan. Ken Ramrez är inte med på det, men däremot resultatet av hans träning. Han fick nämligen i uppdrag av japanerna att lära belugavalarna att blåsa luftbubblor på signal. Först hade han sagt omöjligt, men sedan kom han på hur detta skulle gå till. Resultatet av träningen kan ni se här:

http://www.youtube.com/watch?v=hCAUleX5h8A&NR=1

En annan video som har anknytning till den förra är en där delfiner leker med luftringar. Jag blir tårögd och fascinerad och hoppas att jag snart kommer att få möjlighet att se något liknande i verkligheten.

http://www.youtube.com/watch?v=5us-v4bntP8&feature=related

Med denna lilla hälsning om vad djur kan och därmed ger oss möjligheten att sätta signal på, så åker jag till Clicker Expo i Los Angeles för några dagars semester, nya kunskaper och erfarenheter (jag skall vara hjälpinstruktör åt Helix Fairweather).

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

onsdag 9 januari 2008

Nya sanningar

Ännu en dag i USA till ända, och en massa nya lärdomar och intryck.

Idag har vi gjort saker som jag absolut inte trodde vara möjligt att åstadkomma så snabbt. Men så har det varit ofta på den här utbildningen.

En sak som är helt ny, och extremt omtumlande, för mig är skillnaden i när Karen Pryor väljer att lägga in signal på beteenden. Jag har fått lära mig, på en mängd olika ställen, att signalen läggs på först sedan beteendet är så som man vill ha det och detta har varit helt rätt och logiskt i min världsbild. Nu har denna världsbild blivit platt som en pannkaka och jag har börjat se på signaler i ett nytt ljus.

En övning, som är väldigt kul och intressant är följande:

Ta en kon, eller något annat föremål, sätt dig på en stol på valfritt avstånd från konen och forma fram att hunden går fram till konen och gör något (vad som helst) med den. Sätt äggklockan på fyra minuter.

När det har gått fyra minuter, skall du ta en paus och bestämma dig för en signal som du vill ha på det beteendet du just gjort, och nu har du 15 klick på dig (ja, du läste rätt) att få hunden att göra beteendet på signal.

När vi fick denna uppgift, förra gången jag var i Boston, så tänkte jag: nej, det finns inte någon som helst möjlighet att göra detta. Men se, jag har nu gjort det med flera hundar och det allra värsta är att min terrier Tyra är allra bäst på denna signal, trots att jag tränat andra beteenden med signal betydligt fler gånger.

En annan sådan upplevelse hade jag idag. Vi skulle träna att en hund skulle gå mellan olika målpinnar som fyra olika personer höll i. Varje person klickade och belönade när hunden rörde vid just deras pinne, tog därefter undan den och så var det nästa persons tur (vi stod på led). Vi gjorde detta kanske totalt tre gånger, därefter slutade vi att klicka, och hunden skulle bara jobba vidare med belöningen att en ny målpinne presenterades. Och det var precis vad som hände. Jag tror att vi allihopa var helt förvånade över hur snabbt detta gjordes. Jag var hur som helst i det närmaste mållös.

Det finns otroligt mycket nytt under solen, det är allt jag kan säga efter en mycket händelse- och lärorik dag. Skall bli otroligt intressant att se vad vi får göra för omöjligt imorgon.

Dagens råd:

1. Var aldrig rädd att ompröva något du tidigare trott var sant bara för att du tidigare trott att det var sant.

2. Anta nya sanningar och utmaningar.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

tisdag 8 januari 2008

Upp och nervänd positiv förstärkning

Vi går tillbaka till experimentet med råttan från gårdagens blogg. Råttan har alltså tjänat sitt levebröd genom att trycka på en spak för att få mat. Man ändrade förutsättningarna och lade till en elstöt, råttan gjorde då ett uppehåll, men började sedan att återgå till att trycka på spaken.

Vi når slutsatsen: "Misbehavior persists in spite of punishment because it is also reinforced." (Sidman s.74)

På svenska: "Felaktigt beteende fortsätter trots bestraffning eftersom det [beteendet] även förstärks."

Tänk om vi ändrade på förutsättningarna för råttan ytterligare. Den här gången låter vi spaken vara kopplad till både el och mat. Råttan trycker, får en stöt, men får också en matbit. Först kommer råttan att låta bli att trycka på spaken, precis som vid den förra bestraffningen, men eftersom det även ges mat, så kommer råttan att snabbare gå tillbaka och trycka på spaken för att få mat, trots att den samtidigt får en stöt. Successivt börjar vi höja styrkan på chocken. Råttan reagerar först, men återgår snart till att trycka för att mat. Till slut får råttan en stark stöt varje gång den får en matbit.

Vi gör ytterligare ett experiment med råttan. Den här gången tar vi bort både ström och mat som konsekvens av att råttan trycker på spaken. Råttans vilja att trycka på spaken avtar då, men upphör inte helt. Vi återinstallerar då chocken, men ingen mat. Råttan börjar då omedelbart att trycka frenetiskt på spaken, trots att den enbart ger sig själv stötar och inte får något som vi kan uppfatta som belöning. Elstöten har då blivit en positiv förstärkare.

"Det funkar!" Ja, det funkar, men allt som funkar är inte rätt. Vi har nu så att säga producerat en rått masochist. Är vi utan skrupler kan vi börja träna råttan och ge den en stöt i belöning.

"By using punishment in such a way as to convert it into positive reinforcement, a coercive community subverts its own rationale for resorting to punishment in the first place. One result can be pathological conduct." (s.75)

På svenska: "Genom användandet av bestraffning på ett sådant sätt så att det förvandlas till positiv förstärkning, förstör det i själva verket sitt eget berättigande för bestraffning. Ett resultat kan vara ett patologiskt, sjukligt, beteende.”

Jag tycker mig se mer och mer av det här tänket i hundvärlden. Man skall ändra hundens intryck av ett fysiskt obehag genom att förknippa det med någon form av belöning. Men även om hunden nu förknippar det fysiska obehaget med belöning så är obehaget där ändå, och risk för skador också för den delen. Det finns till och med en ökad risk att hunden kommer att välja obehaget, eftersom det nu har blivit en belöning. De som använder sig av dessa metoder kallar sig också för positiva tränare. De kan till och, med all rätt, hävda att de jobbar med positiv förstärkning (lägg till något djuret vill ha och öka därmed beteendet i frekvens), men är det ok bara för det? Bör man inte leta efter andra träningsmetoder än att skapa masochister?

"Do people often work for shocks? Well we know individuals who seem to thrive on their own suffering" (s.75)

På svenska: "Brukar människor ofta arbeta med chocker [som belöning]? Visst kan vi alla känna någon som verkar frodas av sitt eget lidande.”

Som jag redan nämnt så är detta verkligen en intressant bok som sätter igång många tankegångar.

Dagens tips:
1. Läs "Coersion and its fallout" av Murray Sidman.
2. Ifrågasätt träningsmetoder!

Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja

måndag 7 januari 2008

Det funkar!

Orden "Det funkar!" sagda med häpnad är något som förekommer ofta i hundsammanhang. Ofta är det till exempel en instruktör/lärare som har gjort något som imponerar på en kursdeltagare/elev. En person med någon slags auktoritet.

I boken "Coercion and its fallout" beskriver författaren Murray Sidman ett inlärningsexperiment. Det är faktiskt viktigt att komma ihåg att inlärningspsykologin verkligen är utredd både fram och baklänges i mängder av olika experiment. Det är inte något som bara "tycks", utan här vet vi faktiskt väldigt mycket.

Nåväl.

I ett experiment med en råtta har man lärt råttan att om den trycker på en spak så kommer det foder ut i ett fack under spaken. Varje gång råttan drar i spaken kommer det mat. Detta är råttans enda sätt att få mat, men det fungerar varje gång. Råttans arbete och liv i lådan går ut på att trycka på spaken för att så att säga tjäna sitt levebröd.

En dag förändras spelreglerna. När råttan drar i spaken får han en stöt, samtidigt som en foderkula trillar ner i facket under spaken. Chocken är mild och pågår bara i en bråkdelssekund.

Kommer råttans beteende att förändras?

Ja, först slutar råttan att dra i spaken, men väldigt snart är råttan där igen och drar som om inget hade hänt, trots att råttan nu fortsätter att få en liten chock varje gång. Råttans livsvillkor har förändrats, men livet fortsätter som vanligt.

Om vi hade slutat att observera råttan efter den första chocken så hade vi varit övertygade om att bestraffning fungerar. Beteendet upphörde ju. Men om vi däremot fortsatte att studera råttan hade vi upptäckt att råttan fortsatte som om inte något hade hänt, och vi hade då antagligen kommit till slutsatsen att bestraffningen fungerade som en "brytare" av ett beteende, men inte som en permanent förändring av beteendet.

Eftersom beteendet först hade blivit positivt förstärkt kommer det att fortsätta trots stöten. Positiv förstärkning är alltså mer kraftfullt än bestraffning.

Vad händer om vi ökar styrkan i bestraffningen? Jo, beteendet kommer att upphöra under längre och längre tider, men eftersom beteendet blivit positivt förstärkt så kommer råttan att återgå till spaken. Om bestraffningen skulle vara mycket mycket stark så skulle råttan antagligen inte återgå till spaken, men inga experiment har gått så långt (om vi inte tittar på människor då och dödsstraffet).

Vad drar jag för slutsatser av det här?

Jo, vissa ser det som jag gör det. Det vill säga att bestraffning inte fungerar för att förändra ett beteende, men kan däremot fungera för att tillfälligt bryta det.

Andra tar fasta just på det faktum att beteendet bryts. De glömmer bort att studera vad som händer sedan. "Det funkar!" Beroende på hur hårt straffet var kommer dock problembeteendet återkomma förr eller senare. Den slutsatsen som dras då är inte "det funkar inte", utan "det funkar, men jag måste straffa det igen och kanske lite hårdare."

Vi gör en liten liknelse med hundvärlden. Ryck i koppel när hunden drar är ett typiskt sådant exempel som det som nämns ovan. Det funkar inte på lång sikt, men kan fungera på kort sikt. Det kan däremot leda till andra negativa konsekvenser, vilka jag inte tar upp just i detta sammanhang.

Jag skall ta och lämna mitt tillfälliga kontor i Boston och gå ut och se mig om, men jag återkommer lite senare idag, med ytterligare ett experiment i inlärningspsykologi.

Dagens tips:
1. Tänk långsiktigt!
2. Fungerar inte det sätt du tränar på, fundera över vad du gjort och se om du hittar något fel i ditt träningssätt.
3. Ta hjälp! De flesta problem går att lösa, men är alltid lättare att lösa ju tidigare hjälpen tas emot.

Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja

söndag 6 januari 2008

I en värld av tvång och bestraffning

När jag var i München och lyssnade på Ken Ramirez i december sade han en sak som egentligen inte var någon nyhet eller något som förvånande mig, men som ändå fick mig till något slags uppvaknande. "Vi som tränar med positiv förstärkning är i minoritet."

När man väl har börjat jobba med positiv förstärkning blir det näst intill omöjligt att tänka sig att man inte jobbar med den metoden. Allt annat verkar plötsligt helt ologiskt och som en otroligt onödig omväg. Det är därför väldigt lätt att glömma hur man tänkte innan man kom till denna insikt. För tio år sedan så trodde jag faktiskt att det var rätt att bita en hund i örat om den gjorde utfall mot andra hundar. Jag trodde att det var så en hund lärde sig. Idag är jag helt förbluffad över hur jag kunde tänka så otroligt ologiskt. Jag borde ha förstått bättre, kan jag tänka, men det kunde jag inte.

Ytterligare en påminnelse om vad det är för värld vi lever i och vad denna värld får oss att tro, fick jag idag när jag började läsa boken "Coercion and its fallout" (Tvång och dess nackdelar på svenska) av Murray Sidman. Det var Kathy Sdao som tipsade om denna bok vid sitt Stockholmsbesök och jag kan bara instämma. Detta är en mycket läsvärd bok som jag läser nu när jag är i Boston.

Författaren påminner mig om att vi faktiskt lever i en värld där tvånget är normen. Allt vi lär oss sker egentligen genom ett "...annars". Vi lär oss för att undvika obehag (bestraffning). Murray Sidman tar upp en rad olika exempel i alla möjliga olika livssituationer.

- Brott och straff. Mörda inte någon, för då... (...annars). I vissa delstater i USA utdelas dödsstraff. Med tanke på vilken otroligt hård bestraffning detta är borde det ju vara så avskräckande att det inte mördas någon i detta land... I taxin från flygplatsen till hotellet berättade chauffören att enbart Boston hade ungefär ett mord i veckan. Jag tror visserligen inte att MA (som delstaten förkortas, jag ska inte ens försöka stava till Massachusetts), delstaten där Boston ligger, har dödsstraff, men livstids fängelse borde ändå vara väldigt avskräckande. Trots detta mördar människor.

- Läraren i skolan: "Du måste plugga mer, annars sänks ditt betyg". Alla elever borde med hjälp av denna "motivation" gå ut med högsta betyg.

- Föräldrarna hemma: "Om du inte läser dina läxor, får du inte gå ut." Alla läxor borde vara gjorda, eller inga barn på stan.

- Föräldrarna vid matbordet: "Om du inte äter grönsakerna, får du inte någon efterrätt." Alla barn borde älska grönsaker, eftersom belöningen är så god.

Vi omgärdas av "...annars". Det är då inte så konstigt att vi faktiskt tänker i dessa termer när det gäller hundträning. "Fot!" (annars rycker jag till i kopplet).

Vi lever i en värld där vi skall "bete oss!", det vill säga vi skall göra vad någon annan vill. För att få oss att bete oss "rätt", får vi veta vad som händer ...annars. Naturligtvis överför vi detta på våra hundar. Det vore nästan konstigt annars. Om vi lever i en värld av olika slags tvång och hot, så kommer vi att överföra detta på dem runt omkring oss, inklusive våra hundar.

Hunden skall göra saker på kommando, annars...

Vi kontrolleras genom tvång. Det är det vi är vana vid, och eftersom tvång och kontroll kopplas samman och eftersom hundar skall kontrolleras så gör vi det med tvång (inspirerat av Sidman s. 29: "Because coercion is so general, most people take 'control' and 'coercion' to mean the same.").

Det är därför inte så konstigt att väldigt många ser talet om positiv förstärkning som orealistiskt:

"Och för andra är positiv förstärkning bara en dröm. '...orealistiskt: världen fungerar inte på det sättet.' Vissa lärare betraktar det till och med som fel: 'inte något annat än muta.' Istället för att ge positiva konsekvenser när deras elever lär sig, så bestraffar de dem helt enkelt för deras fel. Lärande blir, istället för att bli en förstärkare i sig själv, för många elever bara ett sätt att komma undan. De kommer enbart att se lärande som ett sätt att undvika bestraffning. Det är därför inte förvånande att många tycker att 'lärande för lärandets skull' är ett obegripligt koncept."

("And for others, positive reinforcement is just a dream. '...unrealistic; the world does not work that way.' Some schoolteachers even consider it bad: 'nothing but bribery.' Instead of providing positive consequences when their pupils learn, they simply punish them for failures. Learning, instead of becoming a reinforcer in its own right, serves many pupils and students just as an escape route. They come to value learning only as a way of avoiding punishment. It should not be surprising that many of them find 'learning for its own sake' an unfamiliar concept." s. 47)

När jag läser detta citat så kan jag inte låta bli att tänka på ett avsnitt av ett hundträningsprogram på TV, där instruktören skrek till sin elev: "Nej, belöna inte hunden när den gör rätt!". Det som var rätt enligt denna instruktör var att bestraffa hunden när den gjorde fel, inte att belöna den när den gjorde rätt. Kanske hade denna instruktör i skolan, eller hemma, fått lära sig på samma sätt?! Det är inte helt omöjligt, eftersom vi lever i en värld där lärandet ofta ses som ett tvång och bestraffning enda vägen till rätt handlande.

Jag känner att jag blir mer ödmjuk i förhållande till de som tänker på ett annat sätt än jag när jag läser detta. Jag blir mer förstående.

Vi kan lära hunden att vilja lära sig saker. Att ge hunden möjligheten till belöning. "Fot!" (grönt ljus för beteendet, belöningen finns runt hörnet!) Lärande kan bli något roligt, inte något som hotar med ett ...annars. Dessutom kan det "rätta beteendet" bli en belöning för ett annat "rätt beteende". Hunden kan lära sig att älska att lära sig!

Dagens tips:

1. Läs bra böcker!

2. Det är inte med nödvändighet hundböcker som ger dig de bästa insikterna om inlärning!

3. Glöm inte bort hur kul det är att lära sig nya saker!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

lördag 5 januari 2008

Att träna fisk!

Under det här året kommer jag att resa väldigt mycket. Det är verkligen roligt, men det är enbart fortbildning som får mig att lämna maken och djuren. Annars får jag dåligt samvete. Just nu är jag i Boston, USA, för att ta del av etapp 2 av Karen Pryors klickerutbildning.

När man kommer till USA är det ju en ganska rejäl utfrågning man utsätts för. Fingeravtryck lämnas och man får till och med göra en ögonavläsning. Så får man svara på den obligatoriska frågan vad man skall göra i landet.
-Seminarium om djurträning.
-Vad för slags djur?
-Vilka slag som helst egentligen, men jag tränar mest hundar, men även papegoja och fisk.

Säkerhetsvakten innan tullen spanade också in mig (det måste ha varit min sanslösa pudelväska i silver och metalic rosa som väckte misstankar). Samma frågor igen, samma svar och så en diskussion till om vad man kan träna en fisk att göra och vilken slags fisk det handlar om.

Det är så kul det här med reaktionen hos folk när jag säger att det går att träna en fisk. Hakor tappas och uppriktig förvåning och intresse uppstår. Vad kan man lära en fisk? Simma baklänges, simma genom en ring, följa en målpinne. Och visst är det fantastiskt! Det finns all anledning att bli imponerad. Framförallt är det faktiskt inlärningsmetoden som bör uppmärksammats. Har man tillgång till en inlärningsmetod som fungerar på såväl hundar, höns, fiskar, tigrar, papegojor, elefanter, hästar och kackerlackor (osv), då måste det ju vara något fenomenalt med den inlärningsmetoden, eller hur?

Träningsmetoden heter operant inlärning med en sekundär förstärkare, mer allmänt känt som klickerträning. Lär man sig den träningsmetoden, och därefter går in för att observera nya djurarter, så är det därefter bara att sätta igång att träna. Principerna är nämligen det samma och det är häftigt!

Jag önskar verkligen att fler fick tillfälle att upptäcka klickerträningen och se vilka oändliga möjligheter som öppnar sig!

Dagens tips:

1. Kolla in när Karen Pryor tränar en Oscar ciklid: http://www.youtube.com/watch?v=STLgWyXGUMg

2. Kolla in när Helix Fairweather tränar en annan ciklid: http://www.youtube.com/watch?v=YeQpbTcAjcc

3. Kolla in när en misshandlad mulåsna blir tränad att gå in i en box där han skall tvättas: http://www.youtube.com/watch?v=HCtrtbdXkVw

4. Kolla på en introduktion till hundklickerträning med Virginia Broitman: http://www.youtube.com/watch?v=IC367wKGi4M

Viktigt att tänka på om man vill träna fisk i Sverige. Det är förbjudet att ha en fisk i ett akvarium enligt djurskyddslagen. Akvariet måste vara 60 liter, och man måste ha ett tillräckligt stort akvarium för just den fiskarten. När jag blev med akvarium fick jag nämligen lära mig att fiskens inälvor fortsätter att växa, även om fisken inte kan göra det. Det här med att ha en guldfisk i en rund skål är alltså ett eländigt djurplågeri.

Ha kul tillsammans med din hund (eller något annat djur för den delen)!
Natasja

torsdag 3 januari 2008

Vi hör det vi vill höra!

Gott nytt år!

Något som jag varit medveten om under många år är att vi hör det vi vill höra. Inget nytt under solen, men igår slogs jag av det på nytt och kände att det var något som faktiskt är viktigt att ta upp i träningssammanhang.

Som moderna hundtränare måste vi hela tiden ta till oss ny kunskap, och vi vill sprida den vidare. Jag får ofta frågan hur man övertygar någon som är övertygad om att man måste bestraffa/korrigera sin hund med till exempel koppelryck eller annat obehag. Dessvärre finns det inte något enkelt svar på det och jag tror att det beror på just att vi hör det vi vill höra. Den vi pratar med måste vara inställd på att tänka om, eller åtminstone öppen för det. Annars kommer mottagaren ta till sig det som passar i dennes världsbild och vara döv för det andra. Vi pratar och tror oss förmedla något, medan den andre lyssnar och förstärker det han/hon redan tror på.

När jag för flera år sedan forskade i teologi så jobbade jag framförallt med religionsdialog, det vill säga att få människor av olika religion att tala med varandra, få förståelse för den andres tro och mötas. Inte bara i ett fysiskt möte, utan i ett möte av djupare förståelse. Jag börjar mer och mer inse att jag på något sätt måste infoga dessa många års studier i min hundträning. Detta är ändå grunden i att få fram en förståelse och att få ett stopp på att man bara lyssnar på det man vill höra, utan även på det som kanske inte passar alls i det man tror på.

Som ett exempel. Låt oss säga att vi har 100 personer som är och lyssnar på en föreläsning. Kommer alla att ha hörsammat det som föreläsaren verkligen ville förmedla? Troligtvis inte. Med största sannolikhet kommer vi att ha 100 ganska olika uppfattningar om vad som egentligen sades. Känns det hopplöst? Mänskligt är det hur som helst.

När jag i höstas var i Stockholm och lyssnade på de amerikanska tränarna Kathy Sdao och Bob Bailey, så gjorde Kathy en skiss av hur det såg ut när hon tränade. Hon målade upp det i en cirkel och gjord olika tårtbitar. Hon sade att hon naturligtvis önskade att hon alltid bara använde positiv förstärkning, men att det vore orealistiskt. Hon ritade i cirkeln och den övervägande majoriteten av cirkeln bestod av positiv förstärkning, sedan kom en liten tårtbit med negativ bestraffning (det vill säga att man tar bort något som den som tränas vill ha, till exempel ta bort efterrättsskeden om barnet inte äter upp maten - minskar gnället om att maten inte god), och ännu mindre tårtbitar med positiv bestraffning (att man lägger till något den som tränas inte tycker om, till exempel ett ett kok stryk när barnet inte gör som man säger) och negativ förstärkning (att man tar bort något som den som tränas inte vill ha för att på det sättet öka ett beteende, till exempel det förfärliga pipljudet upphör när man sätter på sig säkerhetsbältet).

För mig, som i min planerade träning försöker att enbart använda mig av positiv förstärkning, blir det naturligtvis den positiva förstärkningsdelen som jag koncentrerar mig på. Mina öron hör och min hjärna registrerar att Kathy Sdao använder sig av positiv förstärkning, precis som jag. Härligt! Någon annan som lyssnar på samma föreläsning kanske arbetar traditionellt, det vill säga med betoning på korrigering/bestaffning i sin inlärning. Den personen kommer med största sannolikhet inte att koncentrera sig på att Kathy främst anser sig vara en positiv förstärkningstränare, utan på det faktum att hon faktiskt säger att hon använder sig av bestraffning och därmed legitimeras det.

Detta får mig åter att hamna i teologin och det kända talesättet "som fan läser Bibeln". Det går att tolka i princip allt som sägs hur som helst.

Går man på ett föredrag, läser en bok, går en kurs etc, så bör man nog försöka att nollställa sig så mycket man kan, och inte bara försöka hitta det som legitimerar den redan befästa ståndpunkten. Innan man gör det tror jag att det är ganska omöjligt att höra det som verkligen sägs och därmed kanske man går miste om saker som verkligen skulle kunna få en att lära sig något riktigt omdanande.

Vilket får mig att tänka på den utbildning som jag just nu går i USA för Karen Pryor (kursledare och ansvarig) och Emma Parsons (lärare). När jag kom dit var jag extremt inbiten och övertygad Bob Bailey tränare. Hans talessätt var min lag. Helt plötsligt fick jag lära mig saker som faktiskt gick rakt emot detta. Jag hade kunnat strunta i detta och gjort på mitt vanliga sätt, men jag bestämde mig för att jag skulle testa och se hur det gick och helt plötsligt fick jag en ny bild av klickerträning. Den gamla var inte fel. Bob Bailey är fortfarande en av mina "gurus", men numera är även Karen Pryor en av dessa med en likvärdig roll i mitt träningstänkande. Det är inte helt lätt alltid, men det är väldigt lärorikt och fantastiskt kul.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja