Vi går tillbaka till experimentet med råttan från gårdagens blogg. Råttan har alltså tjänat sitt levebröd genom att trycka på en spak för att få mat. Man ändrade förutsättningarna och lade till en elstöt, råttan gjorde då ett uppehåll, men började sedan att återgå till att trycka på spaken.
Vi når slutsatsen: "Misbehavior persists in spite of punishment because it is also reinforced." (Sidman s.74)
På svenska: "Felaktigt beteende fortsätter trots bestraffning eftersom det [beteendet] även förstärks."
Tänk om vi ändrade på förutsättningarna för råttan ytterligare. Den här gången låter vi spaken vara kopplad till både el och mat. Råttan trycker, får en stöt, men får också en matbit. Först kommer råttan att låta bli att trycka på spaken, precis som vid den förra bestraffningen, men eftersom det även ges mat, så kommer råttan att snabbare gå tillbaka och trycka på spaken för att få mat, trots att den samtidigt får en stöt. Successivt börjar vi höja styrkan på chocken. Råttan reagerar först, men återgår snart till att trycka för att mat. Till slut får råttan en stark stöt varje gång den får en matbit.
Vi gör ytterligare ett experiment med råttan. Den här gången tar vi bort både ström och mat som konsekvens av att råttan trycker på spaken. Råttans vilja att trycka på spaken avtar då, men upphör inte helt. Vi återinstallerar då chocken, men ingen mat. Råttan börjar då omedelbart att trycka frenetiskt på spaken, trots att den enbart ger sig själv stötar och inte får något som vi kan uppfatta som belöning. Elstöten har då blivit en positiv förstärkare.
"Det funkar!" Ja, det funkar, men allt som funkar är inte rätt. Vi har nu så att säga producerat en rått masochist. Är vi utan skrupler kan vi börja träna råttan och ge den en stöt i belöning.
"By using punishment in such a way as to convert it into positive reinforcement, a coercive community subverts its own rationale for resorting to punishment in the first place. One result can be pathological conduct." (s.75)
På svenska: "Genom användandet av bestraffning på ett sådant sätt så att det förvandlas till positiv förstärkning, förstör det i själva verket sitt eget berättigande för bestraffning. Ett resultat kan vara ett patologiskt, sjukligt, beteende.”
Jag tycker mig se mer och mer av det här tänket i hundvärlden. Man skall ändra hundens intryck av ett fysiskt obehag genom att förknippa det med någon form av belöning. Men även om hunden nu förknippar det fysiska obehaget med belöning så är obehaget där ändå, och risk för skador också för den delen. Det finns till och med en ökad risk att hunden kommer att välja obehaget, eftersom det nu har blivit en belöning. De som använder sig av dessa metoder kallar sig också för positiva tränare. De kan till och, med all rätt, hävda att de jobbar med positiv förstärkning (lägg till något djuret vill ha och öka därmed beteendet i frekvens), men är det ok bara för det? Bör man inte leta efter andra träningsmetoder än att skapa masochister?
"Do people often work for shocks? Well we know individuals who seem to thrive on their own suffering" (s.75)
På svenska: "Brukar människor ofta arbeta med chocker [som belöning]? Visst kan vi alla känna någon som verkar frodas av sitt eget lidande.”
Som jag redan nämnt så är detta verkligen en intressant bok som sätter igång många tankegångar.
Dagens tips:
1. Läs "Coersion and its fallout" av Murray Sidman.
2. Ifrågasätt träningsmetoder!
Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja
