Sista kvällen i Boston

Det drar ihop sig mot hemresa. Det kom mycket snö igår, ca 20 cm. När det snöar så "mycket" här blir hela staden lamslagen. När de pratade om storm på TV trodde jag de menade den typen vi har i Skåne, men det handlade mer om ett helt vanligt snöfall. Ingen särskild blåst alls. Vykorts snöigt. Inte för att jag gillar det bättre för den sakens skull, men ändå. Jag har inte riktigt kommit på hur stort Boston är än, men det är en ganska stor stad. Jag bor i Milford, som ligger en timmes bilfärd ifrån stan. Att en så stor stad, och delstat för den delen, kan bli lamslaget av ett vanligt snöfall förvånar mig verkligen, särskilt som de ligger på samma breddgrad som södra Sverige. Hade det kommit 20 cm i Californien hade jag haft mer förståelse. Kanske beror det på alla bilar. Jag tyckte jag hörde något om det på TV. Att bilarna blockerar för snöplogarna. Har de dubbade däck här?

Förhoppningsvis är snön borta från vägarna imorgon, så att jag kommer till flygplatsen och att flyget kan lyfta (det var nämligen en himla massa inställningar igår, fredag, den veckodag jag i vanliga fall brukar lämna Boston, sicken tur!).

Dagen har jag ägnat mig åt att plugga. Jag lyckades med konststycket att få alla rätt på en företagsdel med matte och annat elände. Fråga mig inte hur det gick till. Jag är värdelös på både matte och företagsekonomi.

Jag har också fått ny inspiration till att fundera kring hur hundkurser bör se ut. Jag tror att vi är väldigt fast i det mönster som Brukshundsklubben använt sig av under alla år och att det kanske är dags att göra om systemet rejält. Måste en hundkurs se ut som vi är vana vid? Vad behöver man lära sig när man skaffar sig en hund? Varför går folk på hundkurs? Är hundägarnas och hundinstruktörernas mål de samma? Jag har också bestämt mig för att bygga om mitt kurssystem och utbildningssystem i grunden. Otroligt spännande, men mycket arbetskrävande. Förhoppningsvis kommer det något intressant ur dessa tankar, så att det kan synas en förändring i vårt kursschema på hemsidan inom en inte allt för lång framtid.

På onsdag har jag en Rallylydnadkurs som startar. Det skall bli väldigt kul att börja jobba med denna roliga nya hundsport. En av mina kurskamrater här i Boston är rankad som näst bäst bland blandrashundar i hela USA. Rätt otroligt. Jag har haft rätt många möjligheter att prata rally med honom. Väldigt kul att höra om sporten, och se den praktiseras, här i USA där den har flera år på nacken, tillskillnad mot i Sverige där den är helt ny.

I USA är det Rally och Freestyle som alla talar om. Det är de sporterna som växer. Den traditionella lydnaden tappar allt mer, den känns omodern och tråkig. Jag tror nog att vi kommer att gå mot samma utveckling i Sverige, det brukar vi göra. För egen del känns både Freestyle och Rally så otroligt mycket mer intressant än lydnad, men det är jag det. Faktum är att jag aldrig trodde att jag skulle kunna tycka att lydnadsmomenten var kul, men med Rally förändrades det. Tänk så mycket formen kan betyda. Momenten i Rally är nämligen otroligt lika de i lydnad, och ändå känns det som två otroligt olika sporter. Lydnaden känns stel och tråkig, Rallyn fri och rolig. Det skall bli riktigt kul att försöka få andra att få upp ögonen för den sporten!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Irriterande nog fungerade inte min koppling till SVT som den skulle, så jag missade melodifestivalen. Mycket trist! Men fel låt vann nog som vanligt.

Boston dag 5

Det snöar i Boston idag, och vi väntar en rejäl snöstorm. Som snöallergisk är jag inte för glad över detta.

Det hela blir ju inte bättre av att jag åkte hemifrån utan jacka (det var ju vår hemma och jag var ju i Californien nyligen, så jag tänkte inte på det).

Snö får mig verkligen att vilja gå i ide. Björnarna gör helt rätt. 6 grader minus är det dessutom. Vinter med andra ord.

När jag var i Boston förra gången pågick ett rättegångsdrama mot en Mark Jensen som anklagats för att ha giftmördad sin fru under flera års tid (alltså en långsam förgiftning). Jag kunde sedan fortsätta att följa detta i Los Angeles, för att den här gången lyssna på slutplederingarna. Idag fann man honom skyldig, efter 30 timmars juryöverläggning. Det är lite spännande att åka hit så pass ofta så att jag kan följa den här typen av historier till slutet. Court Tv, eller Tru Tv som det numera heter, är min favoritkanal i USA. Jag tror förövrigt att han var skyldig. Livstidsfängelse väntar nu, men man tror även på en överklagan till HD.

Samtidigt som jag har TVn på som radio (jag lyssnar alltid på p1 hemma), så gör jag uppgifter för akademins räkning. Allt hade varit tipp topp om jag hade kunnat ha Tyra här (min jack russel) och det inte hade snöat.

Läges rapport från Boston.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Bilder, Boston dag 4

Bild 1: Sweep, en härlig border collie som tränar med en rolig ny leksak, en maskin som levererar en godisbit i taget när husse trycker på fjärrkontrollen. En maskin som jag bara måste ha!

Bild 2: Tiki, en omplacerings boston terrier. Det är otroligt hur många omplaceringar det finns här (Sweep är förövrigt också en omplaceringshund som var en sekund ifrån att avlivas). Tiki har problem med andra hundar och vi tränade lite associationsinlärning och förändring innan vi slutade, vilket gjorde stor skillnad. Att bo i New York och ha svårt för andra hundar känns inte så lätt...

Bild 3: Buka, den näst bästa blandrashunden i Rallylydnad i USA, 12 totalt i landet!, ständigt med viftande svans!

Bild 4: Molly, ytterligare en övergiven hund som hittat ett nytt hem. När hon började på kursen för sex månader sedan sprang hon och gömde sig när hon hörde klicker, idag kunde hon träna avståndslydnad i lokalen. Imponerande!

Ge inte upp arbetet med din hund!

Natasja

Boston dag 4

Sista dagen på näst sista tillfället jag träffar dessa underbara människor, åtminstone på den här kursen. Vi försöker redan klura ut hur vi skall träffas igen. Vi är ett underbart gäng!

Idag undervisade vi en liten grupp nybörjare. De hade sitt sista kurstillfälle på en nybörjarkurs, motsvarande vår grundkurs, fast enbart klickerbaserat. Vårt inhopp var väldigt uppskattat. Helt plötsligt fick varje ekipage en egen privattränare och vi gjorde stora framsteg. Det är så kul att hjälpa folk och deras hundar!

Min första elev var en man med en golden. Husse hade sedan länge gett upp klickern, för han tappade bara bort dem. Ok, tänkte jag, det här blir en lång timme. Men jag frågade honom om han kunde tänka sig att testa klickerträning en gång till, och han var villig om han fick låna en. Jag gav honom min, med tillhörande vristband. Han tyckte konstruktionen var mycket smart och insåg att han kanske inte hade tappat bort klickern om han hade haft en sådan från början. Så satte vi igång träningen. Det var otroligt kul att se framstegen han gjorde. Från att ha haft en hund som inte hade någon som helst kontakt med honom, till en hund som var öppen för samarbete, som kunde gå utan att dra och ta ögonkontakt. Jätteroligt för oss alla tre!

Nästa elev var en kvinna med en beagle blandning, antagligen jack russel. Det var en omplaceringshund, från ett hundstall, något som är mycket vanligt i USA. Var och varannan hund kommer från någon valpfabrik, som sedan sålts i djuraffär, för att sedan dumpas någonstans. Jag är så otroligt glad att vi inte får sälja valpar i affärer i Sverige! Det som var mest konstigt med det är att de allra dyraste valparna är just dessa djuraffärsvalpar. De kostar mångdubbelt av vad de kostar att köpa från en vanlig uppfödare (dessa priser påminner mycket om våra egna). Orsaken till detta måste vara alla dessa galna spontanköp som valpar i skyltfönstret medför. Tydligen godkänner Amerikanska kennelklubben detta, genom att faktiskt låta folk registrera hundratals hundar varje år. Hade jag bott i USA så hade jag jobbat som en tokig för att bli av med detta elände!

Nåväl, henne skulle jag hjälpa med målträning (targeting). Det gick också jättebra och det var kul att få lära ut något som hon inte alls hade testat tidigare och något hon inte alls visste hur man skulle använda sig av. Vi fick till en jättebra målträning, trots att det var tydligt att hunden började bli mycket trött.

Andra blandraser som är populära i USA är allt man kan blanda med en pudel. Orsaken till detta är för att pudlar sägs vara så smarta (vilket jag håller med om), genom att korsa dessa smarta hundar med allsköns andra raser så skall man få fram den perfekta hunden. Det blir cockapoos, labradoodles, goldendoodles, och så vidare. De finns till och med "rasböcker" om dessa hundar. Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på en vanlig cocker, eller en vanlig labbe, pudel eller golden. Duger inte de som de är? Räcker inte alla de över 400 raser som redan är godkända? Måste vi skapa nya raser, och till vems glädje. Dessa raser kallas för "designer dogs" och det är precis vad det känns som, att det snarare är vår önskan att designa som styr. Första generationens blandraser är friskare än den genomsnittliga rasrena hunden, men andra generationens blandisar är statistiskt sett sjukare. Avel är otroligt svårt!

Jag vill betona att jag inte har något emot blandraser. Om de sker olyckor är det en sak. De valparna skall vara lika välkomna till världen som alla andra hundar, men man måste fråga vad planerade blandrasavel har för syfte. Är det ekonomiskt? Är det för att man vill se vad det blir? Eller vad är det för tankar som leder fram till parningen?

Dagen avslutades med två lektioner för reaktiva hundar som Emma Parsons hade. Det var lite kul, för jag var här för fem veckor sedan och såg dessa grupper ha sin första lektion, och nu var det dags för näst sista lektionen. Alla hundarna hade gjort stora framsteg. Det märktes överhuvudtaget inte att det var fråga om en reaktivklass. Och allt detta arbete med positiva metoder. Helt utan bestraffning. Jag har fått lära mig att det går att arbeta med positiva metoder om man bor på landet och har mycket plats, men att det är omöjligt i en stor stad. Emma har bevisat att detta är helt fel. Boston är en betydligt större stad än de stora städerna i Sverige och vecka efter vecka visar hon att ett sådant påstående är rena rama rappakaljan. På en yta som är ca 20 x 15 meter tränas 3-6 hundar samtidigt. Klickerträning är fantastiskt.

Om du har en reaktiv hund, bestraffa för allt i världen inte! Bestraffning skapar bara större problem på sikt och mer aggressivitet/reaktivitet. Problemet måste lösas med positiv förstärkning! Det är min absoluta övertygelse. Att bestraffa är bara en kortsiktig lösning. Tänk på att bestraffning, som till exempel att spruta vatten på hunden, är precis lika illa som att kasta en burk på den, eller att tillföra annat obehag. Tänk också på att absolut inte blanda bestraffning med belöning. Kathy Sdao är mycket noga med att påpeka att bestraffning inte får följas av belöning inom 10 sekunder, vilket är precis det många gör genom att rycka i kopplet och sedan belöna. Det skapar neurotiska hundar! Blanda inte!

Det får bli det sista jag rapporterat om idag, en fjorton timmars arbetsdag är nu till ända och jag skall sova!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Bilden är på en av mina absoluta favoritlärare, Emma Parsons.

Boston dag 3

Ännu en dag av Karen Pryor Clicker Academy avklarad. Det är så roligt och vi är ett litet toppengäng! De här två dagarna handlar mycket om att instruera och imorgon har vi en riktig klass. Skall bli spännande. Jag fick ju lite erfarenhet av att undervisa på engelska på Clicker Expo, och det här är ju ungefär samma sak.

Idag har jag tränat Emma Parsons underbara golden valp Lizzy-Taylor (ej döpt efter filmstjärnan, utan två veterinärer som hjälpte henne med Ben). Jag ville ta med henne hem. Vi jobbade med att inte dra i kopplet, inkallning och att forma ett beteende. Jag valde att forma fram att hon skulle ha hakan på mitt knä. Det är nämligen något jag funderat på ett tag, men inte haft tid att träna hemma, för att kunna jobba med hantering av hunden, tex tandvisning, tandstensborttagning, öronrengöring och ögonsköljning för att ta några exempel. Jag hade totalt 15 minuter på mig, med en hund som inte var min. Det gick över förväntan, även om hon bara kunde ha kvar hakan på knät i max två sekunder. Men en början. Jag fick också reda på att jag hade tänkt rätt och att detta var en möjlig väg att gå.

Vi pratade också om baklängeskedjor och om hur man lär in modifierade signaler (tex att hunden skall kunna skilja på vänster och höger, stor och liten, över och under). Spännande.

Snart skall jag gå och äta middag på en mycket märklig restaurang vid namn Bugaboo creek, där det finns en mängd djurhuvuden (inte riktiga tror jag) på väggar och hyllor, dessa börjar rätt vad det är prata eller röra på sig. Väldigt amerikanskt, men ganska kul. Varje kväll jag varit där har det varit födelsedagsbarn på plats, så kommer hela serveringsstyrkan ut, klappar i händerna och sjunger. Detta händer minst tre gånger på en timme på populära födelsedagsfirar ställen.

Ha kul tillsammans med din hund (eller andras),
Natasja

Boston dag 2

Helt ohundrelaterat.

Lyckan är gjord. Jag tror att det har fötts en ny Michael Hutchence. Den nye varianten på temat heter Michael Johns, är också från Australien, men bor i USA och tävlar nu i American Idol. Jisses! Minns vad ni hörde namnet först! Jag förstår däremot inte vad han gör i den tävlingen, han borde redan kunna välja mellan skivkontrakten och turnera jorden runt. Allt detta säger jag efter en dryg minuts framträdande. Jag är såld.

Annat helt ohundrelaterat.

Obama kommer bli USAs näste president. Om jag får välja, men också den känsla jag har fått under dessa två dagar. Obama är namnet. Min man förde för övrigt detta namn på tal för flera år sedan och sade att han skulle bli president. Jag tror att han får rätt.

Hundrelaterat.

Idag har jag funderat otroligt mycket på olika uppgifter som jag skall lösa på den utbildning jag går. En av uppgifterna var att fundera över inlärning av rally lydnad. Om ni inte har fattat tycke för denna nya hundsport så har jag kurser under våren, och det är verkligen jättekul. Just nu känns det till och med som den allra roligaste hundsporten. Alla kan vara med, oavsett ålder på hund, ägare, kondition, eller vad man nu mer kan komma att tänka på.

Jag körde ett litet test rally pass i lördags när vi hade examenshelg och vi hux flux hade en grupp hundägare över. Raskt blev det lite rally och det var så otroligt roligt. Som sagt var, missa inte denna jätteroliga hundsport som kan förgylla vilket träningstillfälle som helst.

Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja

Förgiftade signaler

Förgiftade signaler är något vi inte vill ha i vår träning och en verklig huvudanledning till varför vi skall träna positivt.

Karen Pryor ger en otroligt bra liknelse för mänskliga förhållanden:

Vi har lärt oss att grönt ljus i trafiken är något positivt. När det blir grönt kan vi gasa och komma vidare. Om vi kör mot ett trafikljus och det inte hinner slå om, eller om det precis blir grönt så vi slipper bromsa, så kommer vi att bli glada. Inget stoppar vår framfart.

Den här effekten har grönt ljus haft på oss många, många gånger.

Men låt oss säga att det en dyster dag är någon som inte respekterar sin röda signal och plötsligt har vi fått en mycket negativ erfarenhet när vi passerar vår gröna signal. Hur kommer vi då att känna oss i förhållande till den gröna signalen?

Antagligen osäkra. Även om vi har en långt och väldigt positivt förflutet med den gröna signalen, så har denna negativa upplevelse fått oss att inte riktigt lita på den gröna signalen.

På samma sätt fungerar det med våra signaler till våra hundar. Det räcker med en negativ händelse (att vi tappar tålamodet och bestraffar hunden) för att den dittills positiva signalen skall bli förgiftad och bli något osäkert för hunden.

Det är väldigt viktigt att våra signaler skall vara förknippade med enbart positiva konsekvenser för hunden. Signalen skall vara en garant för att något positivt kommer att följa. På det sättet får vi en hund som kommer att älska signalen och vilja göra det vi ber om. Om vi bestraffar hunden när den inte gör som vi säger, så lär vi enbart hunden att vi är opålitliga. Det är inget vi vill lära våra hundar.

Men vad gör jag om hunden inte följer min signal? Börja om från början! Du kan till och med bli tvungen att byta signal, eftersom den är förgiftad. Det är oftast lättare att byta signal än att försöka få hunden att lita på den tidigare förgiftade signalen. Tänk på att det är vi som är lärare! Det tjänar inget till att bli arg på våra elever. Det vi måste göra är att bli ännu tydligare så att hunden har en chans att förstå vad det är vi vill att den skall göra.

Den engelska tränaren Kay Lawrence lägger in nonsens signaler under inlärningen, för att sedan, när beteendet verkligen är där och allt enbart är positivt, lägga byta signal till den som hon verkligen vill ha. Det är verkligen ingen dum idé.

Hur vet man då om signalen har blivit förgiftad?

1. Slött gensvar.

2. Brist på gensvar.

3. Hunden överger det beteende du ber om och gör ett annat beteende (ofta, sitt eller ligg).

4. Hunden letar efter en utväg (går därifrån om den är lös, går så långt ifrån dig som möjligt om den är kopplad)

5. Hunden gör annat.

6. Hunden gör undvikande beteenden, tex slickar sig om munnen, sniffar i marken, blinkar.

7. Hunden har ett bekymrat, oroligt ansiktsuttryck.

Signaler kan bli förgiftade även om vi enbart jobbar positivt, men lägger för höga krav på vår hund, ofta pga att vi går för fort fram i träningen. Jag har nyligen insett att detta just har hänt med min jack russel Tyra. Hon bjuder på andra beteenden än det jag bett om, och har just ett bekymmersamt uttryck som jag inte kan tyda på annat sätt än att hon faktiskt inte har förstått vad jag menar och därför blir frustrerad.

Det jag gjort för att försöka reda ut detta är att lägga till ett handtecken också, samt börja träna i betydligt kortare pass. Just nu tränar vi 30 sek, tar en paus så att jag kan föra ner resultatet i träningsloggen, för att sedan träna ytterligare 30 sek. Efter nästa anteckningspaus tränar jag ett helt nytt beteende.

Tänk också på vikten av att inte träna för lika beteenden i samband med varandra. Backa och sitt är till exempel inte lämpligt att träna under samma träningspass, eftersom hundar ofta backar något steg och sedan sätter sig. Det är då väldigt lätt hänt att belöna helt fel.

Återigen. Det är inte hundens fel när det blir fel. Det är jag som är lärare och jag har inte gjort ett bra jobb om hunden inte förstår vad jag vill.

Vad gör vi när hunden gör fel? Ignorerar det! Hunden får en möjlighet att göra rätt och få belöning.

Bestraffning, hur liten och tillsynes mild den än är, skapar osäkerhet.

Jag avslutar med ett Kay Lawrence citat:
 “If I am teaching a dog, I avoid every atom of punishment or removal of something good to get the behaviour. It is not a question of how aversive, it is the thought that aversive is a method to get a behaviour. The actions are an indication of the thought process that aversives are part of the teaching process. I will say, ‘Let’s just find another way.’”
 
Låt oss plocka bort bestraffningen helt och hållet från träningen och komma på hur vi skall lösa problem istället!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Boston dag 1

Så var jag i USA igen. Det är lustigt när man reser så mycket som jag har gjort på sista tiden, så blir flygplanet precis som en vanlig bussresa och att komma till en helt annan kontinent som att åka till Tomelilla. En mycket märklig känsla.

Jag har samma rum som jag har haft de andra två gångerna jag har varit här. Det ger ytterligare en känsla av vardaglighet och att känna sig hemma även som borta. Att komma "hem" till sitt rum, fast jag hade faktiskt glömt bort var lysknappen satt.

Den lilla tid jag var hemma i Sverige var händelserik, därför blev det inte mycket till bloggande. Igår (söndag) hade vi examination på vår tredje instruktörsutbildning. Alla klarade sig otroligt bra, både praktiskt och teoretiskt. Väldigt kul för mig som lärare. Å andra sidan är det jättetråkigt när ytterligare en "kull" lämnar boet. Förhoppningsvis innebär detta en rivstart för Sirius hundkonsulter, så att vi kan erbjuda hundinstruktörer som enbart tränar med positiva metoder på många ställen i Sverige.

Resan till Boston kändes väldigt kort, eftersom jag nu kunde jämföra den med maratonflygningen till LA. Föraren på zebra shuttle som tar mig till hotellet var trevlig som vanligt. Den här gången var det en hundägare, så det blev jättemycket hundträningsprat, vilket var väldigt kul. Som vanligt kom frågan om Ceasar Milan upp. Jag förklarade att jag tränade på ett helt annat sätt och så kom vi in på inlärningspsykologi, varför man inte skall använda bestraffning, varför man inte skall använda stryphalsband och annat. Efter en timmes frågor och prat om detta och ledarskap, olika sätt Ceasar löser problem och så vidare fick jag en otrolig komplimang. "Det du säger låter helt logiskt. Jag skall kolla upp det! Man skall alltså belöna hunden när den gör rätt och koncentrera sig på det." YES! Det sista som sades var att han skulle köpa Karen Pryors "Skjut inte hunden". Fantastiskt bra.

Något som är kul är att, i princip alltid, när man pratar om Ceasar och hundträning med folk, så är det just detta som blir resultatet. Det är logiskt att det är på detta vis. Hundägare vill sina hundar det allra bästa, men eftersom de översköljs med den traditionella träningen, så vet de inte att man kan göra på annat sätt. När de får reda på det blir reaktionen ofta: oh, jag måste inte vara arg på min hund, rycka i kopplet, behärska ledarskapet och på annat sätt bråka med min hund. Hundägare reagerar med lättnad. Det tycker jag är fantastiskt skönt, och det var precis så jag reagerade när jag kom i kontakt med modern hundträning.

Den här resan fick jag förövrigt se Grönland. Fy fabian, inget land för mig. Visst vackert från ovan, men stackars människor som bor i all den snön. Det spelar ingen roll att de har hundspann. Jag skulle inte stå ut i en halv sekund. Island hade åtminstone haft snö, men den hade nästan försvunnit, men Island låg under ett extremt tjockt molntäcke. När vi flög in var det säkert ett molnlager på 8000 meter (jag överdriver inte). Det var moln, moln, moln och moln, helt plötsligt var vi nästan nere på marken. Mitt huvudbry från när jag var liten, hur det kom sig att grönland var täckt av snö och island var grönt, dök åter upp i mitt huvud. Hur i allsindar kom man på dessa bakvända namn?

Imorgon blir det en lång dag. Jag skall plugga som en dåre, på allt jag inte har hunnit göra.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Bilderna är mitt hotellrum, samt Daniel de la Rosa, fisken jag tränar, namne med en av mina kurskamrater i Boston.

Svenska Brukshundsklubben reagerar

I ett pressmeddelande från Svenska Brukshundsklubben kommer en reaktion från denna rikstäckande och stora förening, som arbetar direkt under Svenska Kennelklubben just med hundträningsfrågor, angående Ceasar Milans metoder som vecka efter vecka visats i TV4.

De skriver bland annat:

"Det är förbjudet enligt svensk lag att använda el vid dressyr av djur. TV-program från andra länder där detta är tillåtet, sänds på svensk TV och förmedlar bilden av att el är en metod som kan tillämpas vid hunddressyr. Svenska Brukshundklubben vill därför ge en mer nyanserad bild av vad hunddressyr innebär och vad eldressyr kan få för konsekvenser.

Användandet av obehag vid inlärning kan leda till oönskade reaktioner, som exempelvis rädsla, passivitet eller att hunden söker avstånd. Det är något som Svenska Brukshundklubben anser och som styrks av forskning som gjorts kring eldressyr av djur. Det finns andra inlärningsmetoder som är säkrare, skonsammare mot hunden och minst lika effektiv[a]. Svenska Brukshundklubben eftersträvar inlärning genom positiv förstärkning."

Pressmeddelandet avslutas med:

"Inlärning genom positiv inlärning bygger på träning utifrån hundens egna lust att utföra en uppgift. Detta sker på effektivaste sätt genom att belöna fram det önskade beteendet som ägaren vill få fram. På så sätt arbetar föraren tillsammans med hunden."

Ingenting kunde ha gjort mig gladare än detta! Tack för denna mycket kloka reaktion!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Tillbaka i Sverige

Tillbaka i gråmulna och kyliga Sverige, men jag försöker påminna mig själv om hur otroligt bra det är att det fortfarande inte är någon snö. Hoppas att det förblir så!

Djurs glädje när man kommer hem är det bästa som finns! Så extremt kravlöst och bara, bara ren glädje är härlig att få uppleva. Tyckte faktiskt till och med att fiskarna vara glada av att se mig (åtminstone några av dem), vilket bara det känns häftigt. Min kakadua Kråkan var också väldigt glad. Ibland när jag har varit borta från honom i några dagar är han lite sur, och kan få för sig att bitas och inte alls vilja komma och gosa. Den här gången hade jag antagligen varit borta så pass länge att den sura fasen gått över (jo, jag vet, detta är högst ovetenskapligt). En glad Kråka på axeln är också en härlig upplevelse.

Jag hade också ett första möte med en av våra tidigare utexamenarade instruktörer Malin Cerdergren, angående starten av Sirius hundkonsulter, en sammanslutning av instruktörer som jobbar med positiva metoder, och inte bestraffning. Vi filade lite på vad vi skulle ha för krav på medlemmarna och medlemsskapet och hur man skall kunna upprätthålla en garanti för kunderna kring de metoder vi jobbar med. Arbetet med detta är med andra ord i full gång nu, och snart kommer det att vara möjligt att söka medlemsskap och att få mer information om det hela. Hemsidan som är aktuell för detta är www.siriushundkonsulter.se (just nu kommer man till Hundens Österlens hemsida, men snart blir det ändring på det).

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Clicker expo 2008 - dag 3

Ett öde värre än döden (nä, nu överdrev jag lite), men att drabbas av en fruktansvärd migrän just när man är på ett sådant här ställe är inte kul alls. När jag helst av allt ville begrava huvudet under sängen, så skulle jag vara pigg, allert, ta in kunskap och tillråga på allt hjälpa till med undervisningen. Dessutom skulle jag ägna mig åt TAG-teach, vilket fortfarande är jättenytt för mig och därför inte något som kommer naturligt.

Men det gick det också.

Kens seminarium "Left and right" om modifierade signaler var fantastiskt. Verkligen otroligt intressant och lärorikt. Han berättade bland annat att han lärt hundar att skilja på en, två och flera. Detta hade använts i räddningsarbete i grottor. Hundar som var utbildade att leta reda på människor som fastnat eller på annat sätt inte kunde ta sig ut, skulle sedan springa tillbaka till sin förare och meddela om det var en, två eller flera människor han hittat. Otroligt! Dessutom hade det inte varit särskilt svårt. Hundarna (det var två) hade fått dra i ett rep, det antal gånger som det var frågan om ("många" markerade med tre ryck), så att föraren visste det. Det som var det svåra med det hela var att få hunden att komma ihåg att det var siffran han skulle rapportera, efter att ha klättrat, krupit och sprungit en lång sträcka. Men även detta gick, vilket i mina ögon ger en väldigt intressant inblick i hundens minnesförmåga.

Resten av dagen hjälpte jag Helix Fairweather med undervisning. Det var först väldigt pirrigt, men ganska snart kom jag in i instruktörsrollen och hade det väldigt kul. Jag lyckades dessutom göra en insats med en kvinna som hade en väldigt dålig tajming, och jag rättade till det med TAG-teach. Häftigt! Att hon sedan tackade mig inför hela gruppen gjorde inte den positiva förstärkningen sämre direkt. Det var en väldigt rolig instruktörserfarenhet. Det absolut bästa med att vara instruktör är ju definitivt att man får möjlighet att hjälpa till.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Clicker expo 2008 - dag 2

Vilken dag!

Frukost med Emma Parsons och Helix Fairweather, lunch med Karen Pryor och middag med Ken Ramirez. Jag är i himmelriket, det bara är så! Vad kan möjligtvis slå detta?

Intressanta seminarier har jag också fått uppleva (bilderna hamnade dock i omvänd ordning). Efter ett års väntan fick jag vara med på ett träningslabb med Ken Ramirez. Det handlade om sekundära förstärkare och trots att jag var på föreläsningen igår så lärde jag mig nya saker idag. Han är verkligen helt otrolig. Vilken kunskap och vilken förmåga att förmedla den.

Alexandra Kurland är också ett säkert kort. Hästtränare och jag är rädd för hästar och ändå är hon den som både detta år och förra året överraskat mig mest positivt. Hon talade om microformning, alltså att man formar fram beteenden genom att verkligen dela upp beteenden i små små beståndsdelar, till exempel muskelryckningar. Otroligt intressant att se hur detta applicerades på hästar. Jag har jobbat med det själv på hund, och sett Ken Ramirez lösa problem med beluga valar med hjälp av detta, så jag vet att det är en extremt användbar träningsmetod. Nu blev jag ännu mer övertygad och håller med Alexandra Kurland i att om vi skall forma fram ett beteende så skall vi göra det med hjälp av microformning.

Detta följdes av ett fantastiskt seminarium om TAG-teach, klickerträning för människor. Jag har fått lite grepp om det hela genom min utbildning på Karen Pryors akademi, men det var väldigt roligt att få en lite djupare djupdykning i ämnet, även om den dessvärre bara varade i två timmar. Otroligt roligt och lärorikt med den fantastiska läraren Theresa McKeon. Emelie och Eva, om ni läser detta så kan jag säga att ni härmed är inofficiellt inbjudna till Hundens Österlen för att utbilda oss! (Theresa hälsar!)

Slutet på denna lärorika dag var en paneldebatt där Kathy Sdao tog ordet och förklarade hur otroligt galet det var att använda bestraffning följt av belöning, att det skapade patologiska djur. Alltså mitt favoritämne igen, som sagt var, det går inte att trycka på detta för mycket. Att först rycka i kopplet för att sedan belöna är direkt skadligt för djuret. Inte bara fysiskt (själva rycket), utan också mentalt. Att man belönar hunden efter en korrigering (läs bestraffning) gör alltså inte träningen positiv!

En fulländad dag avslutades med middag med Ken Ramirez, där han bland annat berättade att de hade 22 000 djur på Shedd aquarium. Där ligger ju till och med jag rejält i lä. Det var inte så att alla dessa djur tränades, men alla hajar, rockor och bläckfiskar, för att nämna några exempel, var tränade. Otroligt häftigt! Det får mig att skicka en liten hälsning hem till mina fiskar, Ken Ramirez och Karen Pryor, mina härliga blå delfinciklider.

Imorgon skall jag hjälpa till och undervisa, gud så spännande!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Clicker expo 2008 - dag 1

En väldigt händelserik dag till ända. Jag är otroligt trött, vilket är ett mycket gott tecken, då har man varit med om mycket och förhoppningsvis lärt sig en hel del.

Dagen gick faktiskt precis som planerat, var och lyssnade på precis det jag hade tänkt lyssna på och det var lika bra som jag hade förväntat mig. Ken Ramirez, Steve och Jen White, samt Virginia Broitman. Kan knappast gå fel.

Ken Ramirez pratade om användandet av sekundära förstärkare, skillnaden mellan primära och sekundära förstärkare, och skillnaden mellan en betingad sekundär förstärkare och en klicker (som ju faktiskt tekniskt sett är just en betingad sekundär förstärkare).

Steve och Jen White pratade om problemlösning och kom med många intressanta infallsvinklar som jag kommer att ha stor nytta av i mitt arbete som hundpsykolog.

Virginia Broitman pratade i sin tur om "flytande beteenden", det vill säga hur exakta de skall vara, hur snabbt de skall komma efter själva signalen och hur fort de skall utföras. Det var intressant och något som jag kommer att ha stor nytta av i min träning. Just detta tycker jag nämligen är en svår bit.

Jag åt lunch med några intressanta människor jag aldrig träffat förr. En var anställd på en ranch som djurtränare. På ranchen fanns det alpackor, minigetter, minigrisar, minihästar, miniåsnor, en korsning mellan zebra och åsna (!), kor och lite andra mer vanlig djur. Alla tränades av henne. Hon hade gått en tvåårig utbildning till exotisk djurtränare och under den tiden bland annat jobbat med delfiner på Sea World. Snacka om att jag blev avundsjuk (på ett positiv sätt). Jag som skulle bli helt salig bara jag fick komma i närheten av en delfin, eller få se en livs levande späckhuggare, och här träffade jag en tjej som tränat dem! Varför gick jag inte en sådan utbildning?

En annan kvinna vid bordet var basenji-uppfödare, en ras som jag är mycket intresserad av och som står mycket högt på min lista över hundraser jag bara måste få leva tillsammans med innan jag dör. Hon hade importerat flera hundar från Afrika, den senaste från en liten by i Benin. Det var skillnad på de afrikanska "riktiga" basenjisarna och de som under några generationer blivit domesticerade. De ursprungliga var tydligen mer lättlärda, eftersom de var väldigt sugna på att få belöning. Ja, lättränade om man jobbade med klickerträning. De var också till exempel väldigt bra på inkallning, något som basenji annars inte är kända för att vara. Det var hemskt intressant och jag har ju definitivt hittat den uppfödare jag vill ha en basenji av när väl den dagen är inne. Jag har sagt att jag skall klara av min Jack Russell först, och sedan kanske tysk jaktterrier. Därefter borde jag vara mogen för en basenji.

Middag åt jag med Emma Parsons på en väldigt bra Kina-restaurang på andra sidan gatan. Den ser jättedyr ut, så jag hade inte ens bekymrat mig i att titta närmare på den. Men vilken god mat! Och hur mycket som helst, till mycket fördelaktigt pris. Jag besöker den nog en gång till innan jag åker hem.

Nu skall jag sätta mig ner och författa ett par artiklar, om hjärnan klarar av det, till vad som kommer bli det första numret av vår nättidning "Modern Hundträning". Det känns som om det är dags för den nu.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja