Ceasar MIlan - den nakna sanningen

Bob Bailey - dag 2

Jag hade tänkt skriva något litet varje dag av min två veckors långa vistelse i Dalarna och hönsläger med Bob Baiely. Det var fyra år sedan jag gick på mitt första introduktionsläger och det kan jag säga: Det märktes att jag var ringrostig! Efter första 2 30 sekunders passen med mina hönor var jag i princip färdig att åka hem (jag överdriver våldsamt). Min tajming var inte av denna världen! Det kändes som om jag inte hade klickat en enda gång på fyra år. Hönor är verkligen snabba och det är lätt att glömma bort hur snabba de är när man inte går närkamp med dem.

Nu är det bara så att jag MÅSTE ha höns och det snarast. Har precis fått ett hönshus och då vore det väl själva 17 om man inte kunde ha lite höns också, och på det sättet hålla kunskapen vid liv.

Bob Bailey är en enormt inspirerande person. Varje gång jag träffar/lyssnar på honom så är jag övertygad om att allt, precis allt, är möjilgt. En härlig känsla. Idag fick vi dessutom kämpa mot tiden. Vi fick jobba i fem minuters pass och organisera tiden på bästa och mest effektiva sätt, för att på det sättet tjäna in 30 sekunder om det var möjligt. Man skall inte förakta sekunder i träning. När man tränar på ett korrekt och effektivt sätt så kommer man förvånandsvärt långt på ett par minuters träning. Det skall jag försöka tänka på även när det gäller träning när jag väl kommer hem och tidbristen som vanligt är ett stort problem.

Igår och idag har vi framförallt jobbat med tajming, men idag började vi jobba med signaler och stimuluskontroll. Imorgon skall förhoppningsvis det finnas stimuluskontroll på ett första beteende, därefter är det dags för nästa delmoment på den första sju dagars kursen, kriterier.

Det var en liten rapport från dagens äventyr,

Ha kul tillsammans med din hund (eller höna)!

Natasja

Ps Jag blev förövrigt som väntat förtjust i en av mina hönor på en gång. Jag döpte henne till Einstein för att hon är så otroligt smart och jobbar nu på att få Marie att sälja henne till mig. Idag blev hon dessvärre mätt och ville inte jobba mer, vilket talar om hur mycket rätt hon gjort som förtjänat henne namnet, men skall vara allert och hungrig imorgon igen. ds

Tänkvärt!

I senaste numret av Hundsport special, nr 2008, en för övrigt extremt bra hundtidning, står det en intressant artikel om "Webb och etik" (s. 26-31) av författaren Ulla Barvefjord. Där tar hon upp ett stort problem inom hundvärlden, skitsnack. Hundmänniskor är nämligen, av någon outgrundlig anledning, extra bra på att prata skit om varandra. Genom Yvonne Kekkonen på SKK, som har kontakt med Datainspektionen, så har Ulla fått uppgifterna som visar att vi hundmänniskor utmärker oss rejält när det gäller anmälningar till denna instans. 50 gånger fler anmälningar rör hundar och hundmänniskor. 50 (!!!!!!) gånger fler. Tänk när vi säger "dubbelt så många", och menar att det är ganska anmärkningsvärt, eller "fyra gånger vanligare". Då står något verkligen ut. Men här handlar det alltså om 50 gånger vanligare. Är du utan hund, så har du 50 gånger mindre risk att bli anmäld till datainspektionen, än om du är hundägare. Grattis! Det finns en grupp hundägare som är underrepresenterade, jägare. Det finns nämligen inte en enda anmälan från jägare i dessa sammanhang. Så det är vi andra hundägare som är så otroligt mycket värre än andra människor. 50 gånger värre för att vara exakt.

Det går ju inte annat än att fundera över vad det är som får oss hundägare att vara så drastiskt överrepresenterade i dessa sammanhang. Våra hemsidor, bloggar och gästböcker är fulla av hemskheter och skit om andra, så fulla att vi blir anmälda för det 50 gånger mer än andra människors hemsidor, bloggar och gästböcker.

Jag har märkt det här själv, från den dag jag blev hundägare, och tyckte att det var otroligt intressant att få siffror på hur eländigt det faktiskt är. Borde inte de här fantastiska hundarna plocka fram en godare sida hos oss än så? Varför måste vi sticka varandra i ryggen med anonyma anmälningar, förtal, skitsnack och annat idiotiskt tidsfördriv, istället för att hämta energi hos våra fantastiska fyrbenta vänner? Och om vi nu prompt måste prata skit, varför kan vi inte vara så rakryggade att vi inte gömmer oss bakom signaturer, alias och anonymitet. Vore inte det lite mer renhårigt? Kanske skulle det inte bli så mycket skitsnack då? För vågar vi verkligen stå rakryggade för de åsikter som vi är med och sprider? Måste man nå "framgång" genom att dra ner andra? Kan man inte göra det på egna meriter så är det väl inte så mycket bevänt med den "framgången", eller?

Igår var jag ledsen just över sådant rent skitsnack som just nu går om mig, och kände mig hämndlysten. Skulle jag kanske göra samma sak själv, svara med samma mynt, ge skitsnackaren vad skitsnackaren tålde. En mycket god vän sade då, "Natasja, sjunk inte till hennes nivå själv. Du är bättre än så!" Och det är vi! Inte bara jag, utan vi allihopa! Vi är bättre än så, vi behöver inte nedlåta oss till den typen av handlingar. Vi kan gå vidare, rakryggade, utan att ge oss hän åt anmälningar som kan skada någon annan för livet, bara för att vi just då skulle få må lite bättre av hämndens sötma.

Innan du trycker på sänd knappen nästa gång du skrivit av dig ilska på en blogg, i ett e-post meddelande, i en gästbok eller dylikt. Stanna upp, tänk dig för och sänk dig inte till den låga nivå som tydligen särskiljer oss hundägare från resten av befolkningen. Gör gärna detta stopp innan munnen för vidare också. Tänk på viskningsleken. Det du sade från början slutar i något helt annat i slutet av ringen, och det har då blivit en sanning, fast det överhuvudtaget inte hade med sanningen att göra.

Var bättre än så!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja