Ledarskap? del 3

Sist skrev jag om de tankar jag fick när jag läste "Köttbullelydnad" och den här gången tankar jag fick när jag läste "Naturligt ledarskap med Mickie". Tillskillnad från den första boken är detta faktiskt en hel bok i ämnet, precis som Anders Hallgrens "Alfasyndromet" (den i mitt tyckte bästa bok han skrivit, vilket säger en hel del om hur bra den är, Anders har ju varit minst sagt produktiv) också är det, fast ur ett helt annat perspektiv.

Mickie Gustafsson skriver:
"Ordet ledarskap, i hundsammanhang, är dessutom ett av många ord och >>metoder<< som ligger i tiden. Det mesta mellan hund och människa anses kunna fungera väl, bara man har ett >>bra<< ledarskap. Om det nu verkligen förhåller sig på det viset infinner sig naturligt en del undringar. Vad menas med ett >>bra<< ledarskap? Vad är egentligen ledarskap? Och vilket sorts ledarskap eller ledare har vi i åtanke? Tänker vi på det ledarskap som Hitler utövade eller går våra tankar mer till en ledare som Gandhi? Den >>moderna<< hundägaren syftar kanske på den sortens ledarskap som vargen utövar, och då infinner sig fler frågor. Vet vi ens med säkerhet hur vargar utövar ledarskap, och finns det verkligen ett fast koncept för detta som i så fall kan generaliseras och omfatta även hundar - alla hundar, i alla sammanhang?"

Här sammanfattar Mickie mycket kärnfullt problemet med ledarskapsbegreppet. Det kan vara så otroligt mycket, ja, så mycket att det går att skriva en hel bok för att försöka förklara alla komplexa sidor av begreppet och hur vi kan tolka det.

Det går inte att komma ifrån att en mycket skicklig ledare fanns i Adolf Hitler. Hur får man annars med sig så många människor på så mycket ohyggligheter? Man är helt enkelt väldigt duktig på att leda, att man sedan leder en hel nation och en värld i fördärvet säger egentligen ingenting om själva ledarskapet. Förmågan att leda.

Gandhi var också en duktig ledare, fast på ett helt annat sätt. Egentligen fick han väl inte så många med sig på sin smala väg, men han är respekterad än idag och ses som ett föredöme bland människor. En skicklig ledare, precis som till exempel Jesus, eller Buddha.

Vad som är en bra ledare beror alltså väldigt mycket på vem man frågar.

Den moderna hundägaren syftar på vargens ledarskap, skriver Mickie. För mig är det inte alls modernt. Hunden tillhör vargsläktet, men är inte en varg. Hunden är en hund. Väldigt mycket skiljer hundar och vargar. Vargar söker till exempel inte kontakt med människor, men det gör hundar. Hundar lär sig snabbt vad "peka" innebär, medan detta inte går att lära en varg. En varg skulle aldrig komma på tanken att be en människa om hjälp med en problemlösning, medan en hund gör det väldigt snabbt. Varför hänger vi då upp oss så mycket på vargen? Ibland känns det nästan som om vi tittar mer på vargen än på hunden, för att förstå oss på hunden. Det blir lite bakfram. Skulle vi titta på chimpanserna för att förstå oss på människan? Visst är det intressant att studera chimpanser, men om man vill ha mycket information om människan, så är det väl mer intressant att studera människan.

Otroligt många missuppfattningar om hundar kommer sig av att vi tar dem för vargar. Bland annat just ledarskapsbiten, där vargens så kallade aggressivitet har fått styra oss i förhållande till våra hundar och fått rättfärdiga det vi gör.

För Mickie är ledarskapet just "att leda". Hon skriver själv att hon har gjort det lätt för sig och andra genom denna definition. Sedan skriver hon "Hur detta ledarskap sedan utövas kan skilja sig avsevärt mellan olika individer och i olika situationer. Det ledarskap som utövas av en människa gentemot en hund skiljer sig på många punkter från det ledarskap som utövas människor emellan- eller hunddjur emellan."

Vi kommer aldrig att kunna bli hundar! Vi är människor och gör saker på vårt sätt. Hundar är hundar och gör saker på sitt sätt. Det är väl härligt! Om vi blir bättre människor kan vi säkert bli bättre för våra hundar. Men hur vi än försöker kommer vi att vara dåliga som hundar och hundar dåliga som människor. Skall vi prata om ledarskap i förhållande till hundar, vilket jag önskar att vi slutar med, så tror jag att det är mycket bättre att vi försöker bli duktiga mänskliga ledare, än att försöka bli alfavargar, för det är som dömt att misslyckas.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ledarskap? del 2

Igår skrev jag att jag skulle ta upp ledarskapet i ett par böcker som är nya på marknaden och som jag precis har läst.

Jag börjar med boken "Köttbullelydnad" som jag tycker är en mycket läsvärd bok med många klokheter. Maria Ahola skriver:

"Ledarskap har länge blandats ihop med aggressivitet och att man som >>hundens ledare<< ska vara dominant och att hunden ska visa aktiv underkastelse. >>Hunden ska veta sin plats.<< Detta har gjort att hundar har fått utstå mycket otrevligheter i >>ledarskapets<< namn och till den grad att ledarskap idag är ett fult ord i hundsammanhang. Många instruktörer och hundpsykologer undviker ord som ledarskap, ledare och alfa eftersom de är så starkt knutna till det gamla tuffa sättet att vara med hunden och har valt att istället tala om en relation mellan hund och människa. Jag tycker att ledarskap är ett bra ord som talar om vad man menar och istället för att byta ut ordet ska vi jobba för att ge det en ny positiv betydelse. Ledare är för mig någon som leder, visar vägen, och det är precis det som jag bygger min uppfattning om ledarskap på."

Jag tror att Maria och jag i sak är helt överens, men ändå inte... Jag är helt med om att ledarskapet har förknippats med aggressivitet, bestraffning och dominans, och att detta verkligen lett, och dessvärre fortfarande leder till, att hundar får utstå mycket otrevligheter.

Jag är också en av de hundinstruktörer och hundpsykologer som Maria talar om, som mycket hellre låter bli att tala om ledarskap överhuvudtaget och väljer att fokusera på relationen. Dessvärre har jag inte alls märkt att ledarskap skulle vara ett fult ord, vilket jag tycker det är, utan jag tycker att detta lever och frodas som aldrig förr. Det har aldrig funnits ett större skäl att begrava ordet en gång för alla, mer än nu.

Jag har också väldigt dåliga erfarenheter av att försöka fylla ett ord med ett nytt innehåll. Det är för det mesta väldigt svårt, särskilt som den gamla synen på ledarskap lever vidare vid sidan av den nya formen av ledarskap, och hur skall man då som hundägare veta vilket ledarskap andra pratar om? Skall man hela tiden förklara exakt vad man menar med ordet så blir det väldigt krångligt. Annars kan man ju tro att man pratar om samma sak och har samma slags relation till sina hundar, när man i själva verket inte alls gör det. Det kan göra livet onödigt komplicerat.

Vissa ord blir "fula" och blir därmed förbrukade. Min ingifta mormor säger ofta "neger", och menar absolut ingenting ont med det. Hon älskar olika kulturer och folk av alla olika slag och tycker att det är trevligt med invandring. Hon avskyr dessutom rasister. Men när hon växte upp så var det så man kallade svarta. Försök att göra om det ordet till ett ok ord igen... Jag är ganska säker på att det är en omöjlighet. Jag har till och med svårt att skriva ner det i denna text, och skulle aldrig komma på tanken att använda det, och varje gång mormor säger det så får jag kaffet i vrångstrupen. Medan hon helt oförargligt säger "men det heter ju så". Helt ok förr, helt oacceptabelt idag. Det är helt enkelt svårt att ändra innebörden i ett ord.

Vad säger ordet ledarskap om min relation till min hund? Egentligen? I mina ögon och öron är det inte mycket som blir självklart. För Maria Ahola har en ledare följande egenskaper: beskyddar, lyssnar, instruerar, hjälper, aktiverar, samt självklart ger mat och husrum. Frågar man en traditionell tränare lär man få helt andra egenskaper uppräknade för sig. Det är alltså det stora problemet enligt mig.

Anders Hallgren pratar om lärarskap och det tycker jag är ett tydligare ord, det talar mer om vad det är man försöker att vara för sin hund. Därför föredrar jag det. Det finns visserligen en mängd olika typer av lärare, så det kan säkert bli missförstånd när det gäller detta, men den hårda linjen kommer nog aldrig se sig själva som lärare istället för ledare, vilket ytterligare ger detta ord en fördel. Jag föredrar dock fortfarande att tala om relation.

När det gäller ledarskap så är det mycket som vi tar för givet, till exempel detta med alfa. Det har blivit ett självklart begrepp, men faktum är att detta är något man mer och mer frångår. Etologer talar inte längre om alfahane och alfatik, utan om "breeders", alltså de som fortplantar sig. Det ger en betydligt mer tydlig bild av flocklivet, det vill säga familjen som består av föräldrarna ("breeders") och deras avkomma, som blir kvar tills de flyttar hemifrån. En flock är alltså en familj, och inte en strikt hierarki där någon är alfa och någon annan omega. Familjen är beroende av varandra, precis som vi är i våra familjer.

Jag ser betydligt hellre mig och mina hundar som en familj än en flock. Jag är helt övertygad om att hunden inte uppfattar mig som en annan hund, utan ser mig som en annan art, som den ibland förstår sig på, ibland inte. Men jag tror inte alls att de ser mig som en hund. Deras förhållande sinse emellan (jag har fler hundar) är väldigt annorlunda, gentemot deras förhållande i förhållande till mig.

Att se sig och hundarna som en familj behöver inte betyda att man ser hundarna som barn. Har man inga barn (vilket jag inte har), så är det väldigt lätt att hundarna får en roll som påminner lite om den roll barn annars har, men jag blandar aldrig ihop de två begreppen. Barn är barn, och människor, hundar är hundar och INTE människor. Det är faktiskt därför jag älskar hundar så otroligt mycket. Det är så oerhört häftigt att ha en nära relation med en helt annan art, med ett helt annat språk och helt andra förutsättningar. Att man trots dessa skillnader kan leva tillsammans i en mycket nära relation. Det är för mig hundägandet, eller kanske snarare hundlivet i ett nötskal.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ledarskap?

Det spelar ingen roll att vi begravde "Ledarskapet" på Hundens för ett par år sedan. Detta är något som jag (och många med mig) vill bli av med, men som sitter kvar som ett tuggummi under fotsulan. Det spelar ingen roll vad det är för hundtränare, tycks det mig, mjuk eller hård, traditionell eller modern, ledarskapet hänger med.

Just nu är jag inne i en hundboksläsningsfas. Härligt! Att inte läsa hundböcker gör hundlivet lite fattigare. Det är så otroligt intressant att ta del av hur andra ser på hund, hundliv och inlärning.

Senast läste jag "Köttbullelydnad" av Maria Ahola och just nu läser jag "Naturligt ledarskap med Mickie" av Mickie Gustafsson. I båda böckerna resoneras det kring ledarskapet, något jag kommer att återkomma till senare, i en liten bloggserie om just detta ämne. För att jag skall få resonera kring det hela och dela med mig av mina tankar och funderingar.

Idag vill jag bara nämna detta och komma med en undran. Är det bara jag som känner att jag aldrig någonsin varit i en maktkampssituation med någon av mina hundar?

Någon säger, det beror på rasen? Men jag har levt med: mops, berger des pyrenees, old english sheepdog, belgisk vallhund - groenendael, tibetansk terrier, jack russel terrier, blodhund, border collie, storpudel och griffon bruxellois.

Någon resonerar säkert med att jag har lyckats få tag på enbart "milda", "veka" och "svaga" individer, men det verkar inte så sannolikt. Min blodhund är verkligen inte särskilt vek. Min old english sheepdog var det verkligen inte heller, för att inte tala om min jack russel. Hon är trots allt en terrier och inte avlad på "vekhet".

Jag har aldrig känt "att om jag inte gör något nu så kommer hunden att ta över". Inte en enda gång. Är jag inte tillräckligt känslig? Märker jag inte av att hundarna egentligen tar över (att de har tagit över mitt liv är liksom en helt annan sak).

En av mina hundar bestämmer över mig. Det är Igor. Han är mops och 12 år. Han gör det helt enkelt för att han fick en mycket dålig uppfostran av mig. Det jag gjorde med honom var tex alfarullningar när han gjorde fel. Jag bet honom även i örat vid ett par tillfällen. Jag hade en mängd ledarskapsövningar för mig, och ändå är det den enda hund som någonsin bestämt över mig (för att jag låter honom hållas, det var ju mitt fel trots allt och en gammal man har vissa rättigheter...). Ingen annan av mina hundar har jag gjort detta med. Det har aldrig varit frågan om någon maktkamp, utan helt enkelt om att bygga en bra och förtroendefull relation. Och detta har alltså, oavsett ras, gett mig en väl fungerande relation helt utan kamp.

Jag kan omöjligt vara ensam om detta.

Det går att skriva i min blogg, men man måste stå för sin egen identitet och kan inte gömma sig bakom något alias. Annars går det bra att mejla mig på natasja@hundens.se, så lägger jag in inlägg i min blogg.

Imorgon skriver jag något nytt om ämnet, då med lite avsnitt ur böckerna jag nämnde.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

TAGteach

Dagens inlägg blir ett om TAGteach, eller klickerträning för människor. Anledningen till att det inte kallas klickerträning då, är för att folk blir upprörda när de blir tränade som hundar. Inlärningspsykologiskt fungerar vi ju likadant, men det glömmer vi lätt bort.

I den här filmen får vi se när en sjuåring skall lära sig att knyta skosnörena, och anledningen till att jag visar den här är för att jag tycker att den är ett så bra exempel på vad klickerträning är. Det är pojken som skall lära sig, för att lära sig vad han skall göra får han vara lärare, och lära sin mamma hur det skall gå till. Tanken är att som lärare lär man sig väldigt mycket. När han har gett taggisar (TAG points på svenska, det vill säga just det som man just då kommer att bli klickad för, dvs ett kriterium) till sin mamma, så är det hennes tur att göra det åt honom.

Precis det är klickerträning! Man är aldrig bara elev, utan lärare också! Rollerna byts hela tiden, även om hunden aldrig håller i klickern så är hunden väldigt delaktig i inlärningen och det blir på det viset en väldigt ömsesidig process, där båda är såväl lärare och elever på en gång. Vi måste hela tiden anpassa oss efter hunden, förstår hunden inte vad vi vill, så får vi tänka om och göra det mer begripligt. En frustrerad hund eller människa lär sig nämligen inte alls!



Slutet är också mitt i prick. På frågan om han tyckte att det var kul säger pojken: "Yes, it's like a game". Återigen. Precis det är klickerträning!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Träning i teori och praktik

Något som aldrig upphör att förvåna mig är när man lär ut en sak och gör en annan, eller när ens teoretiska grund inte alls överensstämmer med ens praktiska.

Ett sådant exempel var jag med om på en brukshundsklubb för flera år sedan. Instruktörerna talade om att vi skulle jobba med positiv förstärkning med våra hundar, men däremot jobbade de enbart med bestraffning på oss, det vill säga ett evigt klagande och letande efter fel på vårt beteende. Hur skall man då kunna leta rätt hos hunden?

Ett annat sådant exempel hände mig för några månader sedan. Två personer med hundar var här och fick undervisning. De brukade Ceasar Milan metoder på sina hundar, det vill säga två fingrar i nacken med tss, tss, samt kraftiga ryck i stryplänkar. När de sedan fick komma med synpunkten på vår undervisning sade en av dem "Det var så bra att ni berömde oss så mycket, man tänker inte på att berömma vuxna, utan bara barn, men vi vuxna vill ju också få beröm. Det kändes jättebra." När hon en stund senare fick frågan om hon kanske skulle börja jobba som oss, så sade hon att det inte passade henne att berömma hunden. Om barn och vuxna föredrar beröm, varför skulle inte hundar göra det? Var är logiken?

Men något riktigt märkligt fick jag läsa i veckans TV tidning (Kvällsposten/Expressen/GT). I en intervju med hundcoachen Fredrik Steen säger han en mängd saker som överhuvudtaget inte stämmer överens med det han visar på TV.

Hans filosofi är:
"Man måste älska sin hund och ha korrekt timing för att dressera den. Alla kan försöka, men de kanske inte lyckas med timingen. Som ett grovt exempel kan man säga att när två hundar skäller på varandra och är aggressiva - då finns det inget man kan göra. Det är när hunden visar signaler som man ska agera. Ger man sig på en hund som redan skäller ser den en som ytterligare en motståndare."

Jag håller med om det mesta, förutom att det känns som ett hopplöst företag att försöka vara hundinstruktör om man inte tror att alla kan lära sig timing. Det kan alla visst! Min var fruktansvärt bedrövlig, och är idag helt ok. Genom träning kan man bli mycket bättre på allt, även timing.

Men om man nu tycker att det är lönlöst att ge sig på en hund som gör utfall, eftersom det gör att hunden ser dig som ännu en motståndare, varför gör han då exakt det i varje veckas avsnitt. Jag får bara inte ihop det. Och det är väl just därför som han blir biten varje vecka, och Ceasar också för den delen. Klart att hunden försvarar sig om den ser en som en motståndare. Det handlar ju om att jobba tillsammans med hunden och inte emot den.

Sedan kommer nästa citat:
"Den senaste tiden har många hundattacker uppmärksammats. Fredrik menar att bristande disciplin mot hundarna är problemet. - För det första handlar det om att man i dag tror att man inte får ta tag i sin hund. Hundar kommunicerar med varandra genom käkarna. Det här kan det bli debatt om, men man får ta tag i nackskinnet på en hund när det gäller problemlösning. Det är skillnad med inlärning."

Jag håller med om att det är skillnad på inlärning och problemlösning, i den mån att det handlar om att man ibland blir tvungen att gå in och bryta ett beteende, av hänsyn till hund och omgivning, och att det inte har något med inlärning att göra, det vill säga, hunden kommer inte lära sig nämnvärt av den tillrättavisningen (tex att man tar den och går därifrån, eller grabbar tag i bakbenen om två hundar kommit i slagsmål), men då handlar det bara om att bryta beteendet, inte om att jag arbetar med ett problembeteende. Så snart jag arbetar med ett problembeteende så är inlärningen på plats, och då gäller samma lagar som gäller i alla annan inlärning. Det är inte så att inlärningsprinciperna ändras bara för att jag jobbar med ett problem. Det bästa sättet att arbeta med inlärning är genom positiv förstärkning, oavsett om det är ett problembeteende eller ett lydnadsmoment, eller en minhund. Punkt slut.

Så kommer nästa citat:
"Det första man gör med en hund är att skapa en kontakt, man börjar då med beröm. En hund lär sig bara av olika situationer om den för en fördel av att agera annorlunda. Om du skapar ett obehag för hunden så slutar den bara temporärt."

Jag håller med fullständigt. Ord för ord. Det är klockrent. Exakt så fungerar inlärning. Bravo Steen! Du är den första tradionella tränaren som jag har hört säga detta på exakt rätt sätt. Jag upprepar: "Om du skapar ett obehag för hunden så slutar den bara temporärt." Exakt så är det. Varför i allsindar utsätter du då hundar för obehag vecka efter vecka? Varför är det då ok att grabba tag i en hunds nacksinn? (betyder förövrigt "Nu skall jag döda dig" på hundspråk) Varför använda obehag om det bara har en temporär effekt? Varför inte bryta beteendet på ett annat sätt och därefter lära in det på rätt sätt och på det viset bli av med problembeteendet? Det övergår mitt förstånd!

Om Steen hade varit säker på att bestraffning och obehag fungerade så hade jag förstått att han använder det, men nu vet han att det inte fungerar och ändå gör han det. Vad är logiken i det? Och att dessutom lära ut det i TV, när man vet att det inte fungerar.

Så ett sista citat (och nu har jag mer eller mindre citerat hela artikeln):
"Man behöver inte vara en varghane eller en godismaskin för att hunden ska lyda. Bete dig normalt. Gör hunden något fel, tala om det ungefär som när man gör med ett barn. Om mitt barn gör något fel funderar jag inte över vad jag ska göra, jag säger till. Men folk tenderar att ge sin hund käk eller godis om de gör fel för att få dem att sluta. Det är så klart fel."

Ja, ger man barnet godis eller käk för att det skall sluta skrika i affären, så är det klart fel. Det fungerar som positiv förstärkning och beteendet kommer öka avsevärt i frekvens. Samma sak gäller naturligtvis en hund, eftersom inlärning fungerar likadant på människor som hundar. MEN det finns ett stort undantag. Barn och människor har samma språk. Vi förstår varandra, det går att resonera med barn, om de inte är väldigt små. En hund och en människa talar däremot helt olika språk. Det är meningslöst att försöka resonera dem till rätta. Ofta får det helt motsatt effekt. "Oj, så mycket uppmärksamhet jag fick att göra det där..." Hundar är väldigt bra på att missförstå oss, även om de också är duktiga på att förstå oss i andra sammanhang. Just när de gör fel är jag ganska säker på att de för det mesta inte begriper ett dugg, just för att vår taiming är usel och att den särskilt i bestraffningsfall måste vara extremt korrekt. Att skälla på hunden som bitit sönder ett bordsben medan man var på jobbet är med andra ord otroligt meningslöst, medan det skulle fungera betydligt bättre med ett barn. För både barn och hund skulle det däremot fungera otroligt mycket bättre med positiv förstärkning, det vill säga att man lärde in rätt beteende och belönade för det.

Inlärningspsykologiskt är vi som sagt exakt likadana.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Kedjebrev gillar jag egentligen inte...

men det här fick jag idag, och det var faktiskt riktigt tänkvärt. Eftersom jag aldrig skickar vidare kedjebrev, så publicerar jag det här istället:

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid

på gott humör och har alltid något positivt att säga.

När någon frågade honom hur han mådde svarade han:

'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?'

Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.'

Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet.   

Jag väljer de positiva sidorna i livet.

'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.

'Det är det', svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.

Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.

Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.

Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv..   

Jag funderade över vad Kalle hade sagt.


Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.


Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast.  Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.



Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle.

'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.

'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag

Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.

Vad gjorde du då?', frågade jag.

Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle.

Hon frågade om jag var allergisk mot något.

Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.   

Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'.

Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.



Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga'. Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.



Nu har du två valmöjligheter:

1. Radera detta

2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om.


Jag hoppas att du väljer alternativ 2. Det gjorde jag.

Subject: När det känns för j-ligt, tänk så här.....

Jag är tacksam...... för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.

....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.

....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.

... för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor  som måste rensas, jag har ett eget hem.

...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.

... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.

... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.

... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.

... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig

... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.

... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.

... och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.

Sänd detta till någon du bryr dig om, jag gjorde just det! 

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja