En liten hälsning dagen innan jag åter åker till USA. Det blev dessvärre varken något bloggande eller något annat gjort medan jag var hemma, eftersom vardagen kom ikapp mig. Det kan då vara skönt med lite verklighetsflykt.
När jag var i München i december och lyssnade på Ken Ramrez så visade han som vanligt en mängd fantastiska videoklipp. Det ena mer häpnadsväckande än det andra. Dessvärre kan jag inte spela något av dessa för er, men det går alltid att lita på You Tube och där hittade jag ett klipp från Japan. Ken Ramrez är inte med på det, men däremot resultatet av hans träning. Han fick nämligen i uppdrag av japanerna att lära belugavalarna att blåsa luftbubblor på signal. Först hade han sagt omöjligt, men sedan kom han på hur detta skulle gå till. Resultatet av träningen kan ni se här:
http://www.youtube.com/watch?v=hCAUleX5h8A&NR=1
En annan video som har anknytning till den förra är en där delfiner leker med luftringar. Jag blir tårögd och fascinerad och hoppas att jag snart kommer att få möjlighet att se något liknande i verkligheten.
http://www.youtube.com/watch?v=5us-v4bntP8&feature=related
Med denna lilla hälsning om vad djur kan och därmed ger oss möjligheten att sätta signal på, så åker jag till Clicker Expo i Los Angeles för några dagars semester, nya kunskaper och erfarenheter (jag skall vara hjälpinstruktör åt Helix Fairweather).
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
lördag 26 januari 2008
onsdag 9 januari 2008
Nya sanningar
Ännu en dag i USA till ända, och en massa nya lärdomar och intryck.
Idag har vi gjort saker som jag absolut inte trodde vara möjligt att åstadkomma så snabbt. Men så har det varit ofta på den här utbildningen.
En sak som är helt ny, och extremt omtumlande, för mig är skillnaden i när Karen Pryor väljer att lägga in signal på beteenden. Jag har fått lära mig, på en mängd olika ställen, att signalen läggs på först sedan beteendet är så som man vill ha det och detta har varit helt rätt och logiskt i min världsbild. Nu har denna världsbild blivit platt som en pannkaka och jag har börjat se på signaler i ett nytt ljus.
En övning, som är väldigt kul och intressant är följande:
Ta en kon, eller något annat föremål, sätt dig på en stol på valfritt avstånd från konen och forma fram att hunden går fram till konen och gör något (vad som helst) med den. Sätt äggklockan på fyra minuter.
När det har gått fyra minuter, skall du ta en paus och bestämma dig för en signal som du vill ha på det beteendet du just gjort, och nu har du 15 klick på dig (ja, du läste rätt) att få hunden att göra beteendet på signal.
När vi fick denna uppgift, förra gången jag var i Boston, så tänkte jag: nej, det finns inte någon som helst möjlighet att göra detta. Men se, jag har nu gjort det med flera hundar och det allra värsta är att min terrier Tyra är allra bäst på denna signal, trots att jag tränat andra beteenden med signal betydligt fler gånger.
En annan sådan upplevelse hade jag idag. Vi skulle träna att en hund skulle gå mellan olika målpinnar som fyra olika personer höll i. Varje person klickade och belönade när hunden rörde vid just deras pinne, tog därefter undan den och så var det nästa persons tur (vi stod på led). Vi gjorde detta kanske totalt tre gånger, därefter slutade vi att klicka, och hunden skulle bara jobba vidare med belöningen att en ny målpinne presenterades. Och det var precis vad som hände. Jag tror att vi allihopa var helt förvånade över hur snabbt detta gjordes. Jag var hur som helst i det närmaste mållös.
Det finns otroligt mycket nytt under solen, det är allt jag kan säga efter en mycket händelse- och lärorik dag. Skall bli otroligt intressant att se vad vi får göra för omöjligt imorgon.
Dagens råd:
1. Var aldrig rädd att ompröva något du tidigare trott var sant bara för att du tidigare trott att det var sant.
2. Anta nya sanningar och utmaningar.
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
Idag har vi gjort saker som jag absolut inte trodde vara möjligt att åstadkomma så snabbt. Men så har det varit ofta på den här utbildningen.
En sak som är helt ny, och extremt omtumlande, för mig är skillnaden i när Karen Pryor väljer att lägga in signal på beteenden. Jag har fått lära mig, på en mängd olika ställen, att signalen läggs på först sedan beteendet är så som man vill ha det och detta har varit helt rätt och logiskt i min världsbild. Nu har denna världsbild blivit platt som en pannkaka och jag har börjat se på signaler i ett nytt ljus.
En övning, som är väldigt kul och intressant är följande:
Ta en kon, eller något annat föremål, sätt dig på en stol på valfritt avstånd från konen och forma fram att hunden går fram till konen och gör något (vad som helst) med den. Sätt äggklockan på fyra minuter.
När det har gått fyra minuter, skall du ta en paus och bestämma dig för en signal som du vill ha på det beteendet du just gjort, och nu har du 15 klick på dig (ja, du läste rätt) att få hunden att göra beteendet på signal.
När vi fick denna uppgift, förra gången jag var i Boston, så tänkte jag: nej, det finns inte någon som helst möjlighet att göra detta. Men se, jag har nu gjort det med flera hundar och det allra värsta är att min terrier Tyra är allra bäst på denna signal, trots att jag tränat andra beteenden med signal betydligt fler gånger.
En annan sådan upplevelse hade jag idag. Vi skulle träna att en hund skulle gå mellan olika målpinnar som fyra olika personer höll i. Varje person klickade och belönade när hunden rörde vid just deras pinne, tog därefter undan den och så var det nästa persons tur (vi stod på led). Vi gjorde detta kanske totalt tre gånger, därefter slutade vi att klicka, och hunden skulle bara jobba vidare med belöningen att en ny målpinne presenterades. Och det var precis vad som hände. Jag tror att vi allihopa var helt förvånade över hur snabbt detta gjordes. Jag var hur som helst i det närmaste mållös.
Det finns otroligt mycket nytt under solen, det är allt jag kan säga efter en mycket händelse- och lärorik dag. Skall bli otroligt intressant att se vad vi får göra för omöjligt imorgon.
Dagens råd:
1. Var aldrig rädd att ompröva något du tidigare trott var sant bara för att du tidigare trott att det var sant.
2. Anta nya sanningar och utmaningar.
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
tisdag 8 januari 2008
Upp och nervänd positiv förstärkning
Vi går tillbaka till experimentet med råttan från gårdagens blogg. Råttan har alltså tjänat sitt levebröd genom att trycka på en spak för att få mat. Man ändrade förutsättningarna och lade till en elstöt, råttan gjorde då ett uppehåll, men började sedan att återgå till att trycka på spaken.
Vi når slutsatsen: "Misbehavior persists in spite of punishment because it is also reinforced." (Sidman s.74)
På svenska: "Felaktigt beteende fortsätter trots bestraffning eftersom det [beteendet] även förstärks."
Tänk om vi ändrade på förutsättningarna för råttan ytterligare. Den här gången låter vi spaken vara kopplad till både el och mat. Råttan trycker, får en stöt, men får också en matbit. Först kommer råttan att låta bli att trycka på spaken, precis som vid den förra bestraffningen, men eftersom det även ges mat, så kommer råttan att snabbare gå tillbaka och trycka på spaken för att få mat, trots att den samtidigt får en stöt. Successivt börjar vi höja styrkan på chocken. Råttan reagerar först, men återgår snart till att trycka för att mat. Till slut får råttan en stark stöt varje gång den får en matbit.
Vi gör ytterligare ett experiment med råttan. Den här gången tar vi bort både ström och mat som konsekvens av att råttan trycker på spaken. Råttans vilja att trycka på spaken avtar då, men upphör inte helt. Vi återinstallerar då chocken, men ingen mat. Råttan börjar då omedelbart att trycka frenetiskt på spaken, trots att den enbart ger sig själv stötar och inte får något som vi kan uppfatta som belöning. Elstöten har då blivit en positiv förstärkare.
"Det funkar!" Ja, det funkar, men allt som funkar är inte rätt. Vi har nu så att säga producerat en rått masochist. Är vi utan skrupler kan vi börja träna råttan och ge den en stöt i belöning.
"By using punishment in such a way as to convert it into positive reinforcement, a coercive community subverts its own rationale for resorting to punishment in the first place. One result can be pathological conduct." (s.75)
På svenska: "Genom användandet av bestraffning på ett sådant sätt så att det förvandlas till positiv förstärkning, förstör det i själva verket sitt eget berättigande för bestraffning. Ett resultat kan vara ett patologiskt, sjukligt, beteende.”
Jag tycker mig se mer och mer av det här tänket i hundvärlden. Man skall ändra hundens intryck av ett fysiskt obehag genom att förknippa det med någon form av belöning. Men även om hunden nu förknippar det fysiska obehaget med belöning så är obehaget där ändå, och risk för skador också för den delen. Det finns till och med en ökad risk att hunden kommer att välja obehaget, eftersom det nu har blivit en belöning. De som använder sig av dessa metoder kallar sig också för positiva tränare. De kan till och, med all rätt, hävda att de jobbar med positiv förstärkning (lägg till något djuret vill ha och öka därmed beteendet i frekvens), men är det ok bara för det? Bör man inte leta efter andra träningsmetoder än att skapa masochister?
"Do people often work for shocks? Well we know individuals who seem to thrive on their own suffering" (s.75)
På svenska: "Brukar människor ofta arbeta med chocker [som belöning]? Visst kan vi alla känna någon som verkar frodas av sitt eget lidande.”
Som jag redan nämnt så är detta verkligen en intressant bok som sätter igång många tankegångar.
Dagens tips:
1. Läs "Coersion and its fallout" av Murray Sidman.
2. Ifrågasätt träningsmetoder!
Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja
Vi når slutsatsen: "Misbehavior persists in spite of punishment because it is also reinforced." (Sidman s.74)
På svenska: "Felaktigt beteende fortsätter trots bestraffning eftersom det [beteendet] även förstärks."
Tänk om vi ändrade på förutsättningarna för råttan ytterligare. Den här gången låter vi spaken vara kopplad till både el och mat. Råttan trycker, får en stöt, men får också en matbit. Först kommer råttan att låta bli att trycka på spaken, precis som vid den förra bestraffningen, men eftersom det även ges mat, så kommer råttan att snabbare gå tillbaka och trycka på spaken för att få mat, trots att den samtidigt får en stöt. Successivt börjar vi höja styrkan på chocken. Råttan reagerar först, men återgår snart till att trycka för att mat. Till slut får råttan en stark stöt varje gång den får en matbit.
Vi gör ytterligare ett experiment med råttan. Den här gången tar vi bort både ström och mat som konsekvens av att råttan trycker på spaken. Råttans vilja att trycka på spaken avtar då, men upphör inte helt. Vi återinstallerar då chocken, men ingen mat. Råttan börjar då omedelbart att trycka frenetiskt på spaken, trots att den enbart ger sig själv stötar och inte får något som vi kan uppfatta som belöning. Elstöten har då blivit en positiv förstärkare.
"Det funkar!" Ja, det funkar, men allt som funkar är inte rätt. Vi har nu så att säga producerat en rått masochist. Är vi utan skrupler kan vi börja träna råttan och ge den en stöt i belöning.
"By using punishment in such a way as to convert it into positive reinforcement, a coercive community subverts its own rationale for resorting to punishment in the first place. One result can be pathological conduct." (s.75)
På svenska: "Genom användandet av bestraffning på ett sådant sätt så att det förvandlas till positiv förstärkning, förstör det i själva verket sitt eget berättigande för bestraffning. Ett resultat kan vara ett patologiskt, sjukligt, beteende.”
Jag tycker mig se mer och mer av det här tänket i hundvärlden. Man skall ändra hundens intryck av ett fysiskt obehag genom att förknippa det med någon form av belöning. Men även om hunden nu förknippar det fysiska obehaget med belöning så är obehaget där ändå, och risk för skador också för den delen. Det finns till och med en ökad risk att hunden kommer att välja obehaget, eftersom det nu har blivit en belöning. De som använder sig av dessa metoder kallar sig också för positiva tränare. De kan till och, med all rätt, hävda att de jobbar med positiv förstärkning (lägg till något djuret vill ha och öka därmed beteendet i frekvens), men är det ok bara för det? Bör man inte leta efter andra träningsmetoder än att skapa masochister?
"Do people often work for shocks? Well we know individuals who seem to thrive on their own suffering" (s.75)
På svenska: "Brukar människor ofta arbeta med chocker [som belöning]? Visst kan vi alla känna någon som verkar frodas av sitt eget lidande.”
Som jag redan nämnt så är detta verkligen en intressant bok som sätter igång många tankegångar.
Dagens tips:
1. Läs "Coersion and its fallout" av Murray Sidman.
2. Ifrågasätt träningsmetoder!
Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja
måndag 7 januari 2008
Det funkar!
Orden "Det funkar!" sagda med häpnad är något som förekommer ofta i hundsammanhang. Ofta är det till exempel en instruktör/lärare som har gjort något som imponerar på en kursdeltagare/elev. En person med någon slags auktoritet.
I boken "Coercion and its fallout" beskriver författaren Murray Sidman ett inlärningsexperiment. Det är faktiskt viktigt att komma ihåg att inlärningspsykologin verkligen är utredd både fram och baklänges i mängder av olika experiment. Det är inte något som bara "tycks", utan här vet vi faktiskt väldigt mycket.
Nåväl.
I ett experiment med en råtta har man lärt råttan att om den trycker på en spak så kommer det foder ut i ett fack under spaken. Varje gång råttan drar i spaken kommer det mat. Detta är råttans enda sätt att få mat, men det fungerar varje gång. Råttans arbete och liv i lådan går ut på att trycka på spaken för att så att säga tjäna sitt levebröd.
En dag förändras spelreglerna. När råttan drar i spaken får han en stöt, samtidigt som en foderkula trillar ner i facket under spaken. Chocken är mild och pågår bara i en bråkdelssekund.
Kommer råttans beteende att förändras?
Ja, först slutar råttan att dra i spaken, men väldigt snart är råttan där igen och drar som om inget hade hänt, trots att råttan nu fortsätter att få en liten chock varje gång. Råttans livsvillkor har förändrats, men livet fortsätter som vanligt.
Om vi hade slutat att observera råttan efter den första chocken så hade vi varit övertygade om att bestraffning fungerar. Beteendet upphörde ju. Men om vi däremot fortsatte att studera råttan hade vi upptäckt att råttan fortsatte som om inte något hade hänt, och vi hade då antagligen kommit till slutsatsen att bestraffningen fungerade som en "brytare" av ett beteende, men inte som en permanent förändring av beteendet.
Eftersom beteendet först hade blivit positivt förstärkt kommer det att fortsätta trots stöten. Positiv förstärkning är alltså mer kraftfullt än bestraffning.
Vad händer om vi ökar styrkan i bestraffningen? Jo, beteendet kommer att upphöra under längre och längre tider, men eftersom beteendet blivit positivt förstärkt så kommer råttan att återgå till spaken. Om bestraffningen skulle vara mycket mycket stark så skulle råttan antagligen inte återgå till spaken, men inga experiment har gått så långt (om vi inte tittar på människor då och dödsstraffet).
Vad drar jag för slutsatser av det här?
Jo, vissa ser det som jag gör det. Det vill säga att bestraffning inte fungerar för att förändra ett beteende, men kan däremot fungera för att tillfälligt bryta det.
Andra tar fasta just på det faktum att beteendet bryts. De glömmer bort att studera vad som händer sedan. "Det funkar!" Beroende på hur hårt straffet var kommer dock problembeteendet återkomma förr eller senare. Den slutsatsen som dras då är inte "det funkar inte", utan "det funkar, men jag måste straffa det igen och kanske lite hårdare."
Vi gör en liten liknelse med hundvärlden. Ryck i koppel när hunden drar är ett typiskt sådant exempel som det som nämns ovan. Det funkar inte på lång sikt, men kan fungera på kort sikt. Det kan däremot leda till andra negativa konsekvenser, vilka jag inte tar upp just i detta sammanhang.
Jag skall ta och lämna mitt tillfälliga kontor i Boston och gå ut och se mig om, men jag återkommer lite senare idag, med ytterligare ett experiment i inlärningspsykologi.
Dagens tips:
1. Tänk långsiktigt!
2. Fungerar inte det sätt du tränar på, fundera över vad du gjort och se om du hittar något fel i ditt träningssätt.
3. Ta hjälp! De flesta problem går att lösa, men är alltid lättare att lösa ju tidigare hjälpen tas emot.
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
I boken "Coercion and its fallout" beskriver författaren Murray Sidman ett inlärningsexperiment. Det är faktiskt viktigt att komma ihåg att inlärningspsykologin verkligen är utredd både fram och baklänges i mängder av olika experiment. Det är inte något som bara "tycks", utan här vet vi faktiskt väldigt mycket.
Nåväl.
I ett experiment med en råtta har man lärt råttan att om den trycker på en spak så kommer det foder ut i ett fack under spaken. Varje gång råttan drar i spaken kommer det mat. Detta är råttans enda sätt att få mat, men det fungerar varje gång. Råttans arbete och liv i lådan går ut på att trycka på spaken för att så att säga tjäna sitt levebröd.
En dag förändras spelreglerna. När råttan drar i spaken får han en stöt, samtidigt som en foderkula trillar ner i facket under spaken. Chocken är mild och pågår bara i en bråkdelssekund.
Kommer råttans beteende att förändras?
Ja, först slutar råttan att dra i spaken, men väldigt snart är råttan där igen och drar som om inget hade hänt, trots att råttan nu fortsätter att få en liten chock varje gång. Råttans livsvillkor har förändrats, men livet fortsätter som vanligt.
Om vi hade slutat att observera råttan efter den första chocken så hade vi varit övertygade om att bestraffning fungerar. Beteendet upphörde ju. Men om vi däremot fortsatte att studera råttan hade vi upptäckt att råttan fortsatte som om inte något hade hänt, och vi hade då antagligen kommit till slutsatsen att bestraffningen fungerade som en "brytare" av ett beteende, men inte som en permanent förändring av beteendet.
Eftersom beteendet först hade blivit positivt förstärkt kommer det att fortsätta trots stöten. Positiv förstärkning är alltså mer kraftfullt än bestraffning.
Vad händer om vi ökar styrkan i bestraffningen? Jo, beteendet kommer att upphöra under längre och längre tider, men eftersom beteendet blivit positivt förstärkt så kommer råttan att återgå till spaken. Om bestraffningen skulle vara mycket mycket stark så skulle råttan antagligen inte återgå till spaken, men inga experiment har gått så långt (om vi inte tittar på människor då och dödsstraffet).
Vad drar jag för slutsatser av det här?
Jo, vissa ser det som jag gör det. Det vill säga att bestraffning inte fungerar för att förändra ett beteende, men kan däremot fungera för att tillfälligt bryta det.
Andra tar fasta just på det faktum att beteendet bryts. De glömmer bort att studera vad som händer sedan. "Det funkar!" Beroende på hur hårt straffet var kommer dock problembeteendet återkomma förr eller senare. Den slutsatsen som dras då är inte "det funkar inte", utan "det funkar, men jag måste straffa det igen och kanske lite hårdare."
Vi gör en liten liknelse med hundvärlden. Ryck i koppel när hunden drar är ett typiskt sådant exempel som det som nämns ovan. Det funkar inte på lång sikt, men kan fungera på kort sikt. Det kan däremot leda till andra negativa konsekvenser, vilka jag inte tar upp just i detta sammanhang.
Jag skall ta och lämna mitt tillfälliga kontor i Boston och gå ut och se mig om, men jag återkommer lite senare idag, med ytterligare ett experiment i inlärningspsykologi.
Dagens tips:
1. Tänk långsiktigt!
2. Fungerar inte det sätt du tränar på, fundera över vad du gjort och se om du hittar något fel i ditt träningssätt.
3. Ta hjälp! De flesta problem går att lösa, men är alltid lättare att lösa ju tidigare hjälpen tas emot.
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
söndag 6 januari 2008
I en värld av tvång och bestraffning
När jag var i München och lyssnade på Ken Ramirez i december sade han en sak som egentligen inte var någon nyhet eller något som förvånande mig, men som ändå fick mig till något slags uppvaknande. "Vi som tränar med positiv förstärkning är i minoritet."
När man väl har börjat jobba med positiv förstärkning blir det näst intill omöjligt att tänka sig att man inte jobbar med den metoden. Allt annat verkar plötsligt helt ologiskt och som en otroligt onödig omväg. Det är därför väldigt lätt att glömma hur man tänkte innan man kom till denna insikt. För tio år sedan så trodde jag faktiskt att det var rätt att bita en hund i örat om den gjorde utfall mot andra hundar. Jag trodde att det var så en hund lärde sig. Idag är jag helt förbluffad över hur jag kunde tänka så otroligt ologiskt. Jag borde ha förstått bättre, kan jag tänka, men det kunde jag inte.
Ytterligare en påminnelse om vad det är för värld vi lever i och vad denna värld får oss att tro, fick jag idag när jag började läsa boken "Coercion and its fallout" (Tvång och dess nackdelar på svenska) av Murray Sidman. Det var Kathy Sdao som tipsade om denna bok vid sitt Stockholmsbesök och jag kan bara instämma. Detta är en mycket läsvärd bok som jag läser nu när jag är i Boston.
Författaren påminner mig om att vi faktiskt lever i en värld där tvånget är normen. Allt vi lär oss sker egentligen genom ett "...annars". Vi lär oss för att undvika obehag (bestraffning). Murray Sidman tar upp en rad olika exempel i alla möjliga olika livssituationer.
- Brott och straff. Mörda inte någon, för då... (...annars). I vissa delstater i USA utdelas dödsstraff. Med tanke på vilken otroligt hård bestraffning detta är borde det ju vara så avskräckande att det inte mördas någon i detta land... I taxin från flygplatsen till hotellet berättade chauffören att enbart Boston hade ungefär ett mord i veckan. Jag tror visserligen inte att MA (som delstaten förkortas, jag ska inte ens försöka stava till Massachusetts), delstaten där Boston ligger, har dödsstraff, men livstids fängelse borde ändå vara väldigt avskräckande. Trots detta mördar människor.
- Läraren i skolan: "Du måste plugga mer, annars sänks ditt betyg". Alla elever borde med hjälp av denna "motivation" gå ut med högsta betyg.
- Föräldrarna hemma: "Om du inte läser dina läxor, får du inte gå ut." Alla läxor borde vara gjorda, eller inga barn på stan.
- Föräldrarna vid matbordet: "Om du inte äter grönsakerna, får du inte någon efterrätt." Alla barn borde älska grönsaker, eftersom belöningen är så god.
Vi omgärdas av "...annars". Det är då inte så konstigt att vi faktiskt tänker i dessa termer när det gäller hundträning. "Fot!" (annars rycker jag till i kopplet).
Vi lever i en värld där vi skall "bete oss!", det vill säga vi skall göra vad någon annan vill. För att få oss att bete oss "rätt", får vi veta vad som händer ...annars. Naturligtvis överför vi detta på våra hundar. Det vore nästan konstigt annars. Om vi lever i en värld av olika slags tvång och hot, så kommer vi att överföra detta på dem runt omkring oss, inklusive våra hundar.
Hunden skall göra saker på kommando, annars...
Vi kontrolleras genom tvång. Det är det vi är vana vid, och eftersom tvång och kontroll kopplas samman och eftersom hundar skall kontrolleras så gör vi det med tvång (inspirerat av Sidman s. 29: "Because coercion is so general, most people take 'control' and 'coercion' to mean the same.").
Det är därför inte så konstigt att väldigt många ser talet om positiv förstärkning som orealistiskt:
"Och för andra är positiv förstärkning bara en dröm. '...orealistiskt: världen fungerar inte på det sättet.' Vissa lärare betraktar det till och med som fel: 'inte något annat än muta.' Istället för att ge positiva konsekvenser när deras elever lär sig, så bestraffar de dem helt enkelt för deras fel. Lärande blir, istället för att bli en förstärkare i sig själv, för många elever bara ett sätt att komma undan. De kommer enbart att se lärande som ett sätt att undvika bestraffning. Det är därför inte förvånande att många tycker att 'lärande för lärandets skull' är ett obegripligt koncept."
("And for others, positive reinforcement is just a dream. '...unrealistic; the world does not work that way.' Some schoolteachers even consider it bad: 'nothing but bribery.' Instead of providing positive consequences when their pupils learn, they simply punish them for failures. Learning, instead of becoming a reinforcer in its own right, serves many pupils and students just as an escape route. They come to value learning only as a way of avoiding punishment. It should not be surprising that many of them find 'learning for its own sake' an unfamiliar concept." s. 47)
När jag läser detta citat så kan jag inte låta bli att tänka på ett avsnitt av ett hundträningsprogram på TV, där instruktören skrek till sin elev: "Nej, belöna inte hunden när den gör rätt!". Det som var rätt enligt denna instruktör var att bestraffa hunden när den gjorde fel, inte att belöna den när den gjorde rätt. Kanske hade denna instruktör i skolan, eller hemma, fått lära sig på samma sätt?! Det är inte helt omöjligt, eftersom vi lever i en värld där lärandet ofta ses som ett tvång och bestraffning enda vägen till rätt handlande.
Jag känner att jag blir mer ödmjuk i förhållande till de som tänker på ett annat sätt än jag när jag läser detta. Jag blir mer förstående.
Vi kan lära hunden att vilja lära sig saker. Att ge hunden möjligheten till belöning. "Fot!" (grönt ljus för beteendet, belöningen finns runt hörnet!) Lärande kan bli något roligt, inte något som hotar med ett ...annars. Dessutom kan det "rätta beteendet" bli en belöning för ett annat "rätt beteende". Hunden kan lära sig att älska att lära sig!
Dagens tips:
1. Läs bra böcker!
2. Det är inte med nödvändighet hundböcker som ger dig de bästa insikterna om inlärning!
3. Glöm inte bort hur kul det är att lära sig nya saker!
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
När man väl har börjat jobba med positiv förstärkning blir det näst intill omöjligt att tänka sig att man inte jobbar med den metoden. Allt annat verkar plötsligt helt ologiskt och som en otroligt onödig omväg. Det är därför väldigt lätt att glömma hur man tänkte innan man kom till denna insikt. För tio år sedan så trodde jag faktiskt att det var rätt att bita en hund i örat om den gjorde utfall mot andra hundar. Jag trodde att det var så en hund lärde sig. Idag är jag helt förbluffad över hur jag kunde tänka så otroligt ologiskt. Jag borde ha förstått bättre, kan jag tänka, men det kunde jag inte.
Ytterligare en påminnelse om vad det är för värld vi lever i och vad denna värld får oss att tro, fick jag idag när jag började läsa boken "Coercion and its fallout" (Tvång och dess nackdelar på svenska) av Murray Sidman. Det var Kathy Sdao som tipsade om denna bok vid sitt Stockholmsbesök och jag kan bara instämma. Detta är en mycket läsvärd bok som jag läser nu när jag är i Boston.
Författaren påminner mig om att vi faktiskt lever i en värld där tvånget är normen. Allt vi lär oss sker egentligen genom ett "...annars". Vi lär oss för att undvika obehag (bestraffning). Murray Sidman tar upp en rad olika exempel i alla möjliga olika livssituationer.
- Brott och straff. Mörda inte någon, för då... (...annars). I vissa delstater i USA utdelas dödsstraff. Med tanke på vilken otroligt hård bestraffning detta är borde det ju vara så avskräckande att det inte mördas någon i detta land... I taxin från flygplatsen till hotellet berättade chauffören att enbart Boston hade ungefär ett mord i veckan. Jag tror visserligen inte att MA (som delstaten förkortas, jag ska inte ens försöka stava till Massachusetts), delstaten där Boston ligger, har dödsstraff, men livstids fängelse borde ändå vara väldigt avskräckande. Trots detta mördar människor.
- Läraren i skolan: "Du måste plugga mer, annars sänks ditt betyg". Alla elever borde med hjälp av denna "motivation" gå ut med högsta betyg.
- Föräldrarna hemma: "Om du inte läser dina läxor, får du inte gå ut." Alla läxor borde vara gjorda, eller inga barn på stan.
- Föräldrarna vid matbordet: "Om du inte äter grönsakerna, får du inte någon efterrätt." Alla barn borde älska grönsaker, eftersom belöningen är så god.
Vi omgärdas av "...annars". Det är då inte så konstigt att vi faktiskt tänker i dessa termer när det gäller hundträning. "Fot!" (annars rycker jag till i kopplet).
Vi lever i en värld där vi skall "bete oss!", det vill säga vi skall göra vad någon annan vill. För att få oss att bete oss "rätt", får vi veta vad som händer ...annars. Naturligtvis överför vi detta på våra hundar. Det vore nästan konstigt annars. Om vi lever i en värld av olika slags tvång och hot, så kommer vi att överföra detta på dem runt omkring oss, inklusive våra hundar.
Hunden skall göra saker på kommando, annars...
Vi kontrolleras genom tvång. Det är det vi är vana vid, och eftersom tvång och kontroll kopplas samman och eftersom hundar skall kontrolleras så gör vi det med tvång (inspirerat av Sidman s. 29: "Because coercion is so general, most people take 'control' and 'coercion' to mean the same.").
Det är därför inte så konstigt att väldigt många ser talet om positiv förstärkning som orealistiskt:
"Och för andra är positiv förstärkning bara en dröm. '...orealistiskt: världen fungerar inte på det sättet.' Vissa lärare betraktar det till och med som fel: 'inte något annat än muta.' Istället för att ge positiva konsekvenser när deras elever lär sig, så bestraffar de dem helt enkelt för deras fel. Lärande blir, istället för att bli en förstärkare i sig själv, för många elever bara ett sätt att komma undan. De kommer enbart att se lärande som ett sätt att undvika bestraffning. Det är därför inte förvånande att många tycker att 'lärande för lärandets skull' är ett obegripligt koncept."
("And for others, positive reinforcement is just a dream. '...unrealistic; the world does not work that way.' Some schoolteachers even consider it bad: 'nothing but bribery.' Instead of providing positive consequences when their pupils learn, they simply punish them for failures. Learning, instead of becoming a reinforcer in its own right, serves many pupils and students just as an escape route. They come to value learning only as a way of avoiding punishment. It should not be surprising that many of them find 'learning for its own sake' an unfamiliar concept." s. 47)
När jag läser detta citat så kan jag inte låta bli att tänka på ett avsnitt av ett hundträningsprogram på TV, där instruktören skrek till sin elev: "Nej, belöna inte hunden när den gör rätt!". Det som var rätt enligt denna instruktör var att bestraffa hunden när den gjorde fel, inte att belöna den när den gjorde rätt. Kanske hade denna instruktör i skolan, eller hemma, fått lära sig på samma sätt?! Det är inte helt omöjligt, eftersom vi lever i en värld där lärandet ofta ses som ett tvång och bestraffning enda vägen till rätt handlande.
Jag känner att jag blir mer ödmjuk i förhållande till de som tänker på ett annat sätt än jag när jag läser detta. Jag blir mer förstående.
Vi kan lära hunden att vilja lära sig saker. Att ge hunden möjligheten till belöning. "Fot!" (grönt ljus för beteendet, belöningen finns runt hörnet!) Lärande kan bli något roligt, inte något som hotar med ett ...annars. Dessutom kan det "rätta beteendet" bli en belöning för ett annat "rätt beteende". Hunden kan lära sig att älska att lära sig!
Dagens tips:
1. Läs bra böcker!
2. Det är inte med nödvändighet hundböcker som ger dig de bästa insikterna om inlärning!
3. Glöm inte bort hur kul det är att lära sig nya saker!
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
lördag 5 januari 2008
Att träna fisk!
Under det här året kommer jag att resa väldigt mycket. Det är verkligen roligt, men det är enbart fortbildning som får mig att lämna maken och djuren. Annars får jag dåligt samvete. Just nu är jag i Boston, USA, för att ta del av etapp 2 av Karen Pryors klickerutbildning.
När man kommer till USA är det ju en ganska rejäl utfrågning man utsätts för. Fingeravtryck lämnas och man får till och med göra en ögonavläsning. Så får man svara på den obligatoriska frågan vad man skall göra i landet.
-Seminarium om djurträning.
-Vad för slags djur?
-Vilka slag som helst egentligen, men jag tränar mest hundar, men även papegoja och fisk.
Säkerhetsvakten innan tullen spanade också in mig (det måste ha varit min sanslösa pudelväska i silver och metalic rosa som väckte misstankar). Samma frågor igen, samma svar och så en diskussion till om vad man kan träna en fisk att göra och vilken slags fisk det handlar om.
Det är så kul det här med reaktionen hos folk när jag säger att det går att träna en fisk. Hakor tappas och uppriktig förvåning och intresse uppstår. Vad kan man lära en fisk? Simma baklänges, simma genom en ring, följa en målpinne. Och visst är det fantastiskt! Det finns all anledning att bli imponerad. Framförallt är det faktiskt inlärningsmetoden som bör uppmärksammats. Har man tillgång till en inlärningsmetod som fungerar på såväl hundar, höns, fiskar, tigrar, papegojor, elefanter, hästar och kackerlackor (osv), då måste det ju vara något fenomenalt med den inlärningsmetoden, eller hur?
Träningsmetoden heter operant inlärning med en sekundär förstärkare, mer allmänt känt som klickerträning. Lär man sig den träningsmetoden, och därefter går in för att observera nya djurarter, så är det därefter bara att sätta igång att träna. Principerna är nämligen det samma och det är häftigt!
Jag önskar verkligen att fler fick tillfälle att upptäcka klickerträningen och se vilka oändliga möjligheter som öppnar sig!
Dagens tips:
1. Kolla in när Karen Pryor tränar en Oscar ciklid: http://www.youtube.com/watch?v=STLgWyXGUMg
2. Kolla in när Helix Fairweather tränar en annan ciklid: http://www.youtube.com/watch?v=YeQpbTcAjcc
3. Kolla in när en misshandlad mulåsna blir tränad att gå in i en box där han skall tvättas: http://www.youtube.com/watch?v=HCtrtbdXkVw
4. Kolla på en introduktion till hundklickerträning med Virginia Broitman: http://www.youtube.com/watch?v=IC367wKGi4M
Viktigt att tänka på om man vill träna fisk i Sverige. Det är förbjudet att ha en fisk i ett akvarium enligt djurskyddslagen. Akvariet måste vara 60 liter, och man måste ha ett tillräckligt stort akvarium för just den fiskarten. När jag blev med akvarium fick jag nämligen lära mig att fiskens inälvor fortsätter att växa, även om fisken inte kan göra det. Det här med att ha en guldfisk i en rund skål är alltså ett eländigt djurplågeri.
Ha kul tillsammans med din hund (eller något annat djur för den delen)!
Natasja
När man kommer till USA är det ju en ganska rejäl utfrågning man utsätts för. Fingeravtryck lämnas och man får till och med göra en ögonavläsning. Så får man svara på den obligatoriska frågan vad man skall göra i landet.
-Seminarium om djurträning.
-Vad för slags djur?
-Vilka slag som helst egentligen, men jag tränar mest hundar, men även papegoja och fisk.
Säkerhetsvakten innan tullen spanade också in mig (det måste ha varit min sanslösa pudelväska i silver och metalic rosa som väckte misstankar). Samma frågor igen, samma svar och så en diskussion till om vad man kan träna en fisk att göra och vilken slags fisk det handlar om.
Det är så kul det här med reaktionen hos folk när jag säger att det går att träna en fisk. Hakor tappas och uppriktig förvåning och intresse uppstår. Vad kan man lära en fisk? Simma baklänges, simma genom en ring, följa en målpinne. Och visst är det fantastiskt! Det finns all anledning att bli imponerad. Framförallt är det faktiskt inlärningsmetoden som bör uppmärksammats. Har man tillgång till en inlärningsmetod som fungerar på såväl hundar, höns, fiskar, tigrar, papegojor, elefanter, hästar och kackerlackor (osv), då måste det ju vara något fenomenalt med den inlärningsmetoden, eller hur?
Träningsmetoden heter operant inlärning med en sekundär förstärkare, mer allmänt känt som klickerträning. Lär man sig den träningsmetoden, och därefter går in för att observera nya djurarter, så är det därefter bara att sätta igång att träna. Principerna är nämligen det samma och det är häftigt!
Jag önskar verkligen att fler fick tillfälle att upptäcka klickerträningen och se vilka oändliga möjligheter som öppnar sig!
Dagens tips:
1. Kolla in när Karen Pryor tränar en Oscar ciklid: http://www.youtube.com/watch?v=STLgWyXGUMg
2. Kolla in när Helix Fairweather tränar en annan ciklid: http://www.youtube.com/watch?v=YeQpbTcAjcc
3. Kolla in när en misshandlad mulåsna blir tränad att gå in i en box där han skall tvättas: http://www.youtube.com/watch?v=HCtrtbdXkVw
4. Kolla på en introduktion till hundklickerträning med Virginia Broitman: http://www.youtube.com/watch?v=IC367wKGi4M
Viktigt att tänka på om man vill träna fisk i Sverige. Det är förbjudet att ha en fisk i ett akvarium enligt djurskyddslagen. Akvariet måste vara 60 liter, och man måste ha ett tillräckligt stort akvarium för just den fiskarten. När jag blev med akvarium fick jag nämligen lära mig att fiskens inälvor fortsätter att växa, även om fisken inte kan göra det. Det här med att ha en guldfisk i en rund skål är alltså ett eländigt djurplågeri.
Ha kul tillsammans med din hund (eller något annat djur för den delen)!
Natasja
torsdag 3 januari 2008
Vi hör det vi vill höra!
Gott nytt år!
Något som jag varit medveten om under många år är att vi hör det vi vill höra. Inget nytt under solen, men igår slogs jag av det på nytt och kände att det var något som faktiskt är viktigt att ta upp i träningssammanhang.
Som moderna hundtränare måste vi hela tiden ta till oss ny kunskap, och vi vill sprida den vidare. Jag får ofta frågan hur man övertygar någon som är övertygad om att man måste bestraffa/korrigera sin hund med till exempel koppelryck eller annat obehag. Dessvärre finns det inte något enkelt svar på det och jag tror att det beror på just att vi hör det vi vill höra. Den vi pratar med måste vara inställd på att tänka om, eller åtminstone öppen för det. Annars kommer mottagaren ta till sig det som passar i dennes världsbild och vara döv för det andra. Vi pratar och tror oss förmedla något, medan den andre lyssnar och förstärker det han/hon redan tror på.
När jag för flera år sedan forskade i teologi så jobbade jag framförallt med religionsdialog, det vill säga att få människor av olika religion att tala med varandra, få förståelse för den andres tro och mötas. Inte bara i ett fysiskt möte, utan i ett möte av djupare förståelse. Jag börjar mer och mer inse att jag på något sätt måste infoga dessa många års studier i min hundträning. Detta är ändå grunden i att få fram en förståelse och att få ett stopp på att man bara lyssnar på det man vill höra, utan även på det som kanske inte passar alls i det man tror på.
Som ett exempel. Låt oss säga att vi har 100 personer som är och lyssnar på en föreläsning. Kommer alla att ha hörsammat det som föreläsaren verkligen ville förmedla? Troligtvis inte. Med största sannolikhet kommer vi att ha 100 ganska olika uppfattningar om vad som egentligen sades. Känns det hopplöst? Mänskligt är det hur som helst.
När jag i höstas var i Stockholm och lyssnade på de amerikanska tränarna Kathy Sdao och Bob Bailey, så gjorde Kathy en skiss av hur det såg ut när hon tränade. Hon målade upp det i en cirkel och gjord olika tårtbitar. Hon sade att hon naturligtvis önskade att hon alltid bara använde positiv förstärkning, men att det vore orealistiskt. Hon ritade i cirkeln och den övervägande majoriteten av cirkeln bestod av positiv förstärkning, sedan kom en liten tårtbit med negativ bestraffning (det vill säga att man tar bort något som den som tränas vill ha, till exempel ta bort efterrättsskeden om barnet inte äter upp maten - minskar gnället om att maten inte god), och ännu mindre tårtbitar med positiv bestraffning (att man lägger till något den som tränas inte tycker om, till exempel ett ett kok stryk när barnet inte gör som man säger) och negativ förstärkning (att man tar bort något som den som tränas inte vill ha för att på det sättet öka ett beteende, till exempel det förfärliga pipljudet upphör när man sätter på sig säkerhetsbältet).
För mig, som i min planerade träning försöker att enbart använda mig av positiv förstärkning, blir det naturligtvis den positiva förstärkningsdelen som jag koncentrerar mig på. Mina öron hör och min hjärna registrerar att Kathy Sdao använder sig av positiv förstärkning, precis som jag. Härligt! Någon annan som lyssnar på samma föreläsning kanske arbetar traditionellt, det vill säga med betoning på korrigering/bestaffning i sin inlärning. Den personen kommer med största sannolikhet inte att koncentrera sig på att Kathy främst anser sig vara en positiv förstärkningstränare, utan på det faktum att hon faktiskt säger att hon använder sig av bestraffning och därmed legitimeras det.
Detta får mig åter att hamna i teologin och det kända talesättet "som fan läser Bibeln". Det går att tolka i princip allt som sägs hur som helst.
Går man på ett föredrag, läser en bok, går en kurs etc, så bör man nog försöka att nollställa sig så mycket man kan, och inte bara försöka hitta det som legitimerar den redan befästa ståndpunkten. Innan man gör det tror jag att det är ganska omöjligt att höra det som verkligen sägs och därmed kanske man går miste om saker som verkligen skulle kunna få en att lära sig något riktigt omdanande.
Vilket får mig att tänka på den utbildning som jag just nu går i USA för Karen Pryor (kursledare och ansvarig) och Emma Parsons (lärare). När jag kom dit var jag extremt inbiten och övertygad Bob Bailey tränare. Hans talessätt var min lag. Helt plötsligt fick jag lära mig saker som faktiskt gick rakt emot detta. Jag hade kunnat strunta i detta och gjort på mitt vanliga sätt, men jag bestämde mig för att jag skulle testa och se hur det gick och helt plötsligt fick jag en ny bild av klickerträning. Den gamla var inte fel. Bob Bailey är fortfarande en av mina "gurus", men numera är även Karen Pryor en av dessa med en likvärdig roll i mitt träningstänkande. Det är inte helt lätt alltid, men det är väldigt lärorikt och fantastiskt kul.
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
Något som jag varit medveten om under många år är att vi hör det vi vill höra. Inget nytt under solen, men igår slogs jag av det på nytt och kände att det var något som faktiskt är viktigt att ta upp i träningssammanhang.
Som moderna hundtränare måste vi hela tiden ta till oss ny kunskap, och vi vill sprida den vidare. Jag får ofta frågan hur man övertygar någon som är övertygad om att man måste bestraffa/korrigera sin hund med till exempel koppelryck eller annat obehag. Dessvärre finns det inte något enkelt svar på det och jag tror att det beror på just att vi hör det vi vill höra. Den vi pratar med måste vara inställd på att tänka om, eller åtminstone öppen för det. Annars kommer mottagaren ta till sig det som passar i dennes världsbild och vara döv för det andra. Vi pratar och tror oss förmedla något, medan den andre lyssnar och förstärker det han/hon redan tror på.
När jag för flera år sedan forskade i teologi så jobbade jag framförallt med religionsdialog, det vill säga att få människor av olika religion att tala med varandra, få förståelse för den andres tro och mötas. Inte bara i ett fysiskt möte, utan i ett möte av djupare förståelse. Jag börjar mer och mer inse att jag på något sätt måste infoga dessa många års studier i min hundträning. Detta är ändå grunden i att få fram en förståelse och att få ett stopp på att man bara lyssnar på det man vill höra, utan även på det som kanske inte passar alls i det man tror på.
Som ett exempel. Låt oss säga att vi har 100 personer som är och lyssnar på en föreläsning. Kommer alla att ha hörsammat det som föreläsaren verkligen ville förmedla? Troligtvis inte. Med största sannolikhet kommer vi att ha 100 ganska olika uppfattningar om vad som egentligen sades. Känns det hopplöst? Mänskligt är det hur som helst.
När jag i höstas var i Stockholm och lyssnade på de amerikanska tränarna Kathy Sdao och Bob Bailey, så gjorde Kathy en skiss av hur det såg ut när hon tränade. Hon målade upp det i en cirkel och gjord olika tårtbitar. Hon sade att hon naturligtvis önskade att hon alltid bara använde positiv förstärkning, men att det vore orealistiskt. Hon ritade i cirkeln och den övervägande majoriteten av cirkeln bestod av positiv förstärkning, sedan kom en liten tårtbit med negativ bestraffning (det vill säga att man tar bort något som den som tränas vill ha, till exempel ta bort efterrättsskeden om barnet inte äter upp maten - minskar gnället om att maten inte god), och ännu mindre tårtbitar med positiv bestraffning (att man lägger till något den som tränas inte tycker om, till exempel ett ett kok stryk när barnet inte gör som man säger) och negativ förstärkning (att man tar bort något som den som tränas inte vill ha för att på det sättet öka ett beteende, till exempel det förfärliga pipljudet upphör när man sätter på sig säkerhetsbältet).
För mig, som i min planerade träning försöker att enbart använda mig av positiv förstärkning, blir det naturligtvis den positiva förstärkningsdelen som jag koncentrerar mig på. Mina öron hör och min hjärna registrerar att Kathy Sdao använder sig av positiv förstärkning, precis som jag. Härligt! Någon annan som lyssnar på samma föreläsning kanske arbetar traditionellt, det vill säga med betoning på korrigering/bestaffning i sin inlärning. Den personen kommer med största sannolikhet inte att koncentrera sig på att Kathy främst anser sig vara en positiv förstärkningstränare, utan på det faktum att hon faktiskt säger att hon använder sig av bestraffning och därmed legitimeras det.
Detta får mig åter att hamna i teologin och det kända talesättet "som fan läser Bibeln". Det går att tolka i princip allt som sägs hur som helst.
Går man på ett föredrag, läser en bok, går en kurs etc, så bör man nog försöka att nollställa sig så mycket man kan, och inte bara försöka hitta det som legitimerar den redan befästa ståndpunkten. Innan man gör det tror jag att det är ganska omöjligt att höra det som verkligen sägs och därmed kanske man går miste om saker som verkligen skulle kunna få en att lära sig något riktigt omdanande.
Vilket får mig att tänka på den utbildning som jag just nu går i USA för Karen Pryor (kursledare och ansvarig) och Emma Parsons (lärare). När jag kom dit var jag extremt inbiten och övertygad Bob Bailey tränare. Hans talessätt var min lag. Helt plötsligt fick jag lära mig saker som faktiskt gick rakt emot detta. Jag hade kunnat strunta i detta och gjort på mitt vanliga sätt, men jag bestämde mig för att jag skulle testa och se hur det gick och helt plötsligt fick jag en ny bild av klickerträning. Den gamla var inte fel. Bob Bailey är fortfarande en av mina "gurus", men numera är även Karen Pryor en av dessa med en likvärdig roll i mitt träningstänkande. Det är inte helt lätt alltid, men det är väldigt lärorikt och fantastiskt kul.
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)