Vore det väl härligt att få leva i, som det här:
(den dagen jag fattar hur man lägger in det direkt i bloggen skall jag fira!)
I söndags var det examination på min första klickerinstruktörsutbildning. Den drabbades dessvärre av influensen, men fyra elever blev klara och diplomerade. Grattis till er Yvonne, Maja, Åsa och Tiina.
Under söndagen hände också något katastrofalt, som förtog lite av glädjen över diplomen. Min älskade mops Sir Herbie blev riktigt dålig. Vad som hade hänt honom visste vi inte, men det var fler än jag som var riktigt oroliga och trodde att hans sista dag var kommen. Nu var det tack och lov inte så, utan något mycket mindre allvarligare än så. Antagligen hade den första kotan i nacken kommit på sniskan på något vis, och kanske kommit åt en nerv, vilket ledde till Herbies smärta, vinglande gång och ihopramlande. Jag kunde andas ut! Jag kan nämligen inte alls förstå hur ett liv utan Herbie skulle se ut, och även om han går in på sitt nionde år nu, så är han pigg som en tvååring. Till och med veterinären sade: "Han är inte gammal!", när vi kom för undersökningen. Kort och gott, han är en hund som man förväntar sig skall leva i många, många år till.
Det var väldigt otäckt, men idag torsdag verkar han må som vanligt igen. Han är tillbaka i sitt "friska" beteende att aldrig släppa nosen från sin dotter Vinas rumpa... Hade väl aldrig trott att jag skulle bli glad över att se det beteendet.
Värdesätt varje sekund ni har med er hund!
Natasja
