Ett öde värre än döden (nä, nu överdrev jag lite), men att drabbas av en fruktansvärd migrän just när man är på ett sådant här ställe är inte kul alls. När jag helst av allt ville begrava huvudet under sängen, så skulle jag vara pigg, allert, ta in kunskap och tillråga på allt hjälpa till med undervisningen. Dessutom skulle jag ägna mig åt TAG-teach, vilket fortfarande är jättenytt för mig och därför inte något som kommer naturligt.
Men det gick det också.
Kens seminarium "Left and right" om modifierade signaler var fantastiskt. Verkligen otroligt intressant och lärorikt. Han berättade bland annat att han lärt hundar att skilja på en, två och flera. Detta hade använts i räddningsarbete i grottor. Hundar som var utbildade att leta reda på människor som fastnat eller på annat sätt inte kunde ta sig ut, skulle sedan springa tillbaka till sin förare och meddela om det var en, två eller flera människor han hittat. Otroligt! Dessutom hade det inte varit särskilt svårt. Hundarna (det var två) hade fått dra i ett rep, det antal gånger som det var frågan om ("många" markerade med tre ryck), så att föraren visste det. Det som var det svåra med det hela var att få hunden att komma ihåg att det var siffran han skulle rapportera, efter att ha klättrat, krupit och sprungit en lång sträcka. Men även detta gick, vilket i mina ögon ger en väldigt intressant inblick i hundens minnesförmåga.
Resten av dagen hjälpte jag Helix Fairweather med undervisning. Det var först väldigt pirrigt, men ganska snart kom jag in i instruktörsrollen och hade det väldigt kul. Jag lyckades dessutom göra en insats med en kvinna som hade en väldigt dålig tajming, och jag rättade till det med TAG-teach. Häftigt! Att hon sedan tackade mig inför hela gruppen gjorde inte den positiva förstärkningen sämre direkt. Det var en väldigt rolig instruktörserfarenhet. Det absolut bästa med att vara instruktör är ju definitivt att man får möjlighet att hjälpa till.
Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja
